1) [jfr d. belagt, t. belegt i motsv. anv.] om tunga: som förefaller betäckt af ett hufvudsakligen gråaktigt lager. Åkerman Augustin 42(1813). Var så nådig och räck ut tungan! .. Så der, ja. Litet belagd. Topelius Planet. 3: 139(1889). Dessa (tungans papiller) gifva ytan ett finknottrigt utseende och i mellersta regionen från midten bakåt en viss luddighet, som, när tungan varit i längre hvila (t. ex. under natten eller vid sjukdomar med matleda), antager grå färg, s. k. ”belagd tunga”. G. v. Düben i NF 16: 922(1892).
2) [jfr d. belagt, t. belegt i motsv. anv.] (mindre br.) om röst: oklar, något hes. Rösten är (hos hundar som lida af vattuskräck) nästan alltid förändrad, hes och belagd, så att en hund med vattuskräck icke kan skälla såsom en frisk. Lundberg Husdj. 622(1868). Så snart hon (dvs. sångerskan som led af heshet) försökte sjunga en längre stund, blef stämman belagd. Lundquist Profil. 3: 185(1888).
