(bor(c)k 1637—1651. budtke c. 1580. budrik 1782. bur(c)k 1638 osv.)
Etymologi
[fsv. budhker, motsv. ä. d. budk, (buddik), d. dial. bork, isl. buðkr, mnt. bodik (jfr BÖCKARE), t. bottich; liksom feng. bodig, eng. body, trol. en afledn. (af en form med ð) af stammen i BOTTEN.Huruvida ordet på nord. botten är inhemskt l. i likhet med d. buddike, bod(d)ik(e), ehuru tidigare än dessa, är inlånadt från mnt., är ovisst]
1) benämning på mindre, vanl. runda o. jämnvida behållare af olika slag (i ä. tid oftast svarfvade af trä), afsedda till förvaring af konserver, smör, bakverk, vissa medikamenter (ss. salvor, piller), tobak, snus m. m.; jfr ASK, BÖSSA,DOSA, LÅDA, SCHATULL,SKRIN.Burkar af glas med glasproppar. En burk hummer. Burkar med sylt. Norsk sill i l. på burkar. Ta upp, öppna en burk. VocLib. afd. 38(c. 1580). En liten Budrik utj hvilken en 16 styfver. BoupptVäxiö 1782.Der i burken du sett, / Der står ister och fett. Bellman 3: 233(1790). — jfr ANSJOVIS-, FÄRG-, GLAS-,HONUNGS-,KONSERV-,PILLER-,POMAD-,SMÖRJ-,SNUS-,STEN-,TE-,TOM-BURKm. fl. — särsk.
c) (starkt hvard.) bildl., om kortväxt, tjock (mans)person (mera tillf. om djur); äfv. (i Finl.): ohyfsad person, tölp. Då klev han fram, den burken, / den dära fete fan. Fröding ESkr. 1: 10(1885). NTIdr. 1899, julnr s. 3 (om häst).jfr ÖL-BURK.
2) [jfr eng. pot i motsv. anv.] bergv. ett slags större, rundt l. fyrkantigt, med järnband o. handtag försedt träkärl, afsedt för transport l. uppfordring af jord, malm l. dyl. Rinman(1788). JernkA 1894, s. 344.— jfr MALM-,SLIG-BURK.
Ssg (jfr 1 c; starkt hvard.): BURK-AKTIG. kortväxt o. tjock; äfv. (i Finl.): ohyfsad, obelefvad.
Afledn. (jfr 1 c; starkt hvard.): BURKIG, adj. = BURKAKTIG.
