publicerad: 1903
CELLO säl4ω l. -o l. -å, stundom ɟäl4ω osv. (tjǟl- G. Dalin (1871), tje´llå NF (1878)), r. l. m.; best. -n; pl. celli säl4i, stundom ɟäl4i, äfv. -os. Anm. I stället för pl. af detta ord torde oftare pl. af VIOLONCELL användas.
Etymologi
tonk. violoncell. Han är virtuos på cello. (Ole Bull) respekterade utan tvifvel såväl herr Y.'s fiol, som herr X.'s med rätta berömda ”cello”. Sturzen-Becker 2: 13 (1861). Gamban, cellons företrädare. Mankell Mus. hist. 2: 87 (1864). I Rubinsteins första pianotrio .. ljöd hr P:s cello alltför matt. VL 1901, nr 17, s. 3.
Ssgr: CELLO-LITTERATUR(EN)30~1002. om kompositioner för cello (ss. solo- l. hufvudinstrument). —
-STRÅKE~20. —
-STRÄNG~2, sbst. Jag från mitt hjertas hjerta hör / En klagoton, som darrar klar; / Han cellosträngens vemod har, / Och smältande han sakta dör. Josephson Gula rosor 7 (1896). —
-STÄMMA~20, sbst.
Spoiler title
Spoiler content