SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
CELLA säl4a, äfv. 32, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. cella, af lat. cella (se CELL)]
1) (numera knappast br.) om eremitboning; eremitage; jfr CELL 1 a. Ther funnes och itt annat slags Munkar (jämte klostermunkar), som instängde sigh hwar i sin Cella. Schroderus Osiander 1: 858 (1635). Den H(elige) Hieronymus, som .. midt i en Ökn, lefde i en kula eller Cella. Ödmann Bref om Portugall 43 (1796). (Sibyllan) såg en kvinna kosan ställa / emot den öfvergifna cella, / där själf vid kallnad härd hon satt. Levertin N. dikt. 31 (1894). — jfr MUNK-CELLA.
2) konst. benämning på det förnämsta rummet i en antik tempelbyggnad (i motsats till förhall o. bakrum); äfv. om motsv. parti af (mer l. mindre) liknande tempelbyggnad; tempelgemak; jfr CELL 2. Bergman Gammalkr. basilikan 10 (1871). Upmark Lübke 90 (1872). Cella .. det rum i de gamla grekiska och romerska templen, i hvilket gudabilden fans uppställd. NF (1878). Wrangel Konststil. 8 (1897). En långsträckt cella med eller utan sluten förhall och omgifven af en pelarhall. 2 Uppf. b. 1: 38 (1897; i fråga om egyptiskt tempel). Hahr Arkit. hist. 49 (1902). — jfr TEMPEL-CELLA.
Ssg: CELLA-FRIS30~2. Hahr Arkit. hist. 59 (1902).
Spoiler title