publicerad: 1911
DIABOLISK di1abå4lisk, stundom -ω4-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. diabolisch, eng. diabolic, fr. diabolique, af lat. diabolicus, af gr. διαβολικός, adj. till διάβολος (se DJÄFVUL); jfr äfv. eng. diabolical]
djäfvulsk.
Anm. 1:o. Ordet har en viss eufemistisk prägel i förh. till DJÄFVULSK (o. SATANISK); jfr G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1896, s. 629. Det låter vida lättare än de nämnda orden använda sig utan att verka stötande, men tillhör knappast annat än de personers språk hvilka erhållit en högre bildning. I bet. 2 anknyter diabolisk sig gärna till den uppfattning af djäfvulen som skapat Mefistofelestypen, o. ej sällan blir därför MEFISTOFELISK ett tämligen näraliggande synonym. Det ’diaboliska' är ofta det onda, sedt ur en mer l. mindre tydlig estetisk synpunkt o. är då ngt (öfverlägset) raffineradt, det ’djäfvulska' är däremot det onda rent etiskt betraktadt, det framträder ss. ngt rått o. ohyggligt, ägnadt att väcka afsky o. fasa. — 2:o. Då man undantager ett enstaka ex. från 1629 (se under 2), har ordet ej i sv. anträffats tidigare än från början af 1800- talet.
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (med anstrykning af fackspr.) som hör till l. står i samband med l. under inflytande af l. som har att göra med djäfvulen l. onda andar. Hos den kristna medeltiden (fanns det) en himmelsk magi och en diabolisk — .. den sednare en djefvulskonst till otrons och ondskans befrämjande. Rydberg Magi 36 (1865). De smärtstillande diaboliska formler, som denne (dvs. den torterade kättaren) .. mumlar inom sig. Därs. 57. Den diaboliska synden är den, som gör det onda för dess egen skull, som älskar det onda .. därför, att det är det godas motsats. Ahnfelt Etik 1: 164 (1890). Det finns ett sätt att egoistiskt häfda sin frihet och sina intressen; fullföljes denna egoism, så leder den till diabolisk förhärdelse. Wirsén E. Key 64 (1900). — jfr: Lyckas din trollroman i samma mått (som ”Spader Dame”), behöfde jag sannerligen frukta att du kunde blifva sjelf litet tokig och litet diabolisk. L. F. Rääf (1827) hos Ahnfelt Rääf 295 (i bref till Claes Livijn).
2) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] djäfvulsk, satanisk, af den karaktär som tänkes utmärkande för djäfvulen l. onda andar; infernalisk; raffineradt l. mer än mänskligt illfundig l. illistig l. elak o. d.; som vittnar om en raffinerad, mer än mänsklig illfundighet l. elakhet l. slughet o. d. l. skicklighet o. d. Der (dvs. om) .. någen så diabolisk vore, den vårt gamble förtroende och gode venskap med list till intet göra ville, och såsom säyas pläger, ogräset emellan oss såå ville. J. Skytte (1629) i Oxenst. brefv. 10: 302. Nästan alla de af Finnarne namngifne högre väsenden (voro) af en högst elak, diabolisk natur. Sv. lit.-tidn. 1819, sp. 806. Med stort diaboliskt mästerskap / ackorderna gripa ini hvarann, / de likasom bryta sig man mot man, / de slitas, som vilddjur, med klor och gap. Sturzen-Becker 3: 113 (1861; i fråga om en pianovirtuos). Med ett diaboliskt flin. Backman Dickens Pickw. 1: 328 (1871; eng. with a diabolical leer). I det ryska högqvarteret klagades .. öfver .. Metternichs diaboliska intriger. Forssell i 3 SAH 3: 321 (1889). Denne diaboliskt kvicke niddiktares infami. Paulson Aristophanes 1: 15 (1901; om Aristofanes). Det är diaboliskt gjordt, men ej osannolikt efter den teckning, som Echegaray lämnat af den samvetslöse världsmannen. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 60 A, s. 3. Denne utomordentligt begåfvade och diaboliskt sluge man. (T. o.) W. Söderhjelm Ital. renäss. 20 (1909).
Spoiler title
Spoiler content