[jfr holl. discrepeeren, t. diskrepieren, af lat. discrepare, missljuda, icke stämma öfverens, eg. om musikinstrument, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. crepare, knaka, skallra (jfr KREPERA,KREVERA); jfr äfv. eng. discrepate]
1) (föga br.) afvika (ifrån), vara olik, ej öfverensstämma (med); jfr DISKREPANS 1. Hwadh dagzwärken wedkommer, så ähr then materia longt discreperandhe ifrå then andhre. RARP 7: 93(1660). (Rätten beslöt) examinera hennes man .., om til efwentyrs hans tall måtte från hennes discrepera. BtFH 2: 353(1670). G. Dalin(1871).
3) (tillfällig anv., †) mus. låta (rösten) frambringa en dissonans. Thet kunna wij .. wäl tohla, at Musicanten pauserer, jembnwäl vppehåller och discreperar sin röst, .. emedan wij förmoda at Musicanten skal sluta medh een wacker stämma. Sylvius De Mornay Rel. vissh. 197(1671, 1674).
