publicerad: 1922
DUKA, v.2 -ade ((†) pr. -er IErici Colerus 2: 161 (c. 1645)). vbalsbst. -ARE (-er) (†, RP 1: 141 (1629), Spegel GV 186 (1685)).
Ordformer
(duck- HertCarlsSlakt. Bih. 7 (1617), Kiöping Resa 67 (1667). duyk- Spegel GV 186 (1685: duyker, vbalsbst.))
Etymologi
[fsv. duka, fördränka, öfversvämma; af mnt. duken, dyka, motsv. holl. duiken, t. tauchen; jfr DYKA, äfvensom d. dukke, nt. dukken, eng. duck samt fsv. undirduka, undertrycka, kufva]
(†; jfr dock särsk. förb.)
1) sänka (ngn l. ngt) ned (i ngt), doppa (se DOPPA, v. 1); intr.: sjunka l. dyka ned (under ngt). (Man tager) salt Watn aff Siön och duker .. (hunden) ther uthi 9 Resor. IErici Colerus 2: 161 (c. 1645). Knapt fäne-slägtet honom (dvs. metmasken) slukar, / För'n korken under vattnet dukar. Creutz Vitt. 51 (1755). Gyllenborg Bält 20 (1785).
2) trycka l. böja l. föra (ngt) ned; refl. o. intr.: böja l. trycka sig ned. Så snart the (dvs. rapphönsen) see någon (sparfhök) vthi Wädret, duka the sig til Jorden. IErici Colerus 1: 290 (c. 1645). Om hästen dukar hufvudet (osv.). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 23 (1836). — mer l. mindre bildl. När the genom en rätt synda ånger sigh för .. (Kristus) duka och bocka. PErici Musæus 2: 303 a (1582). Kärlek rå'r över alt: jag måst' ock duka för honom. Palmfelt Eccl. 42 (1740).
3) [utveckladt ur förb. DUKA NED] (†) i fråga om rörelse af annat slag; se förb. DUKA UPP. — särsk. [sannol. utveckladt ur förb. DUKA UPP 1] uppresa, lyfta; bl. anträffadt i bild. The Gudfruchtige .. kunde inthet duka sit Hufwudh emot them som them plåga och döda. Prytz NEschilli B 2 a (1650).
Särskilda förbindelser: DUKA EMOT. (†) till 3 slutet: uppresa sig mot l. göra motstånd mot (ngn); äfv. refl. Sko unge-swage Flicker töras duka mäg emoot, / Så är deras Undergång dem reede. Dahlstierna (SVS) 162 (c. 1700). At ingen skulle thora duka sigh emot them. Isogæus Segersk. 296 (c. 1700). —
DUKA NED l. NEDER. (†)
1) till 1: sänka (ngt) ned (i ngt). (Hvitlök) håller sig länge färdig om han .. dukes neder i kalt Watn. IErici Colerus 1: 147 (c. 1645).
2) till 2: trycka ned (ngn); refl. o. intr.: kura ihop; nästan bl. anträffadt i bildl. anv. (De) achta ey tin skadha / Först the man måge rådhe (dvs. blott de få råda) / Och ducka tig plat nedh. HertCarlsSlakt. Bih. 7 (1617). Möller (1745; under blottir). När i fransyska revolutionen alla män dukade sig ned för dess första minotaurus. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 273 (1854). —
1) (†) till 1: dyka l. gå under (ngt); äfv. i bild. Kiöping Resa 67 (1667). Så vida man .. icke .. kan se, hvilketdera (berg-)lagret dukar under det andra. Svea 1: 6 (1818).
2) (†) till 2: böja sig (för ngn); ”stryka på foten” (för ngn); äfv. med obj.: vara (ngt) underlägsen. Tu skalt .. en gång dwka vnder för migh, och säya som iagh säger. Wallius TvåLikpr. 54 (1628). (Mellan den högsta o. lägsta graden af visshet) äro åtskillige grader, som dock alle duka vnder en full visshet. Rydelius Förn. 221 (1722, 1737). Mars med blixt och dunder, / Lägg nu ned ditt pock! / Du bör duka under / För en Bacchisk Flock. Dalin Vitt. 5: 205 (c. 1753).
3) icke kunna hålla sig uppe gentemot en motståndare, lida nederlag; särsk. mer l. mindre bildl.: icke kunna härda ut l. motstå ngt, uppgifvas, digna, gifva vika; ofta: gå till spillo, gå förlorad, gå under. Duka under för öfvermakten, för en frestelse. Bokens hjälte dukar under på sin ateism. Dalin Hist. 1: 590 (1747). Kämpar, som dukade under i striden mot tidens allmänna sätt att tänka och känna. Rydqvist i SAH 12: 451 (1827). På en gång dukar han under för tröttheten efter en lifslång arbetsdag och sakta slumrar den gamle in. OoB 1907, s. 384. (†) med obj.: gifva vika för (ngt); gå under gm (ngt). Mänskliga svagheten dukade under frestelsen at ångra hvar dag jag handterat bok. VDAkt. 1781, nr 580. Palmblad i Phosph. 1811, s. 498. —
1) (†) refl.: sätta sig upp (mot ngn). Påuans ban och dunderslagh haffuer warit såå gräseligit ath jngen haffuer tordz ducat sich vp. OPetri PEliæ a 4 b (1527). Och j skolen icke thora duka idher vp för idhra fiendar. 3Mos. 26: 37 (Bib. 1541). Tegel G1 2: 348 (1622).
2) (†) refl.: våga sig fram, töras visa sig. Med tijden bleeff siöön så fwl medh siöröffuare at inghen kunde duka sich vpp til siöös. OPetri Kr. 150 (c. 1540).
3) (†) gå upp emot l. kunna mäta sig med (ngn l. ngt). (Man kan säga att) ingen Stadh til Macht och Rijkedom någonsin haar duukat emoot .. (Rom) vp. Brask Pufendorf Hist. 16 (1680). Weste (1807).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content