DURKA dur3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se afledn.).
Etymologi
[afledn. af DURK i förb. gå durk]
1) (hvard.) om (rid)häst (l. ngn gg om annat mer l. mindre tamdt djur): skena. Durka med ngn. Dalin(1850). Wrangel HbHästv. 321(1885). — särsk. (hvard., mindre br.) i uttr. i ett durkande, i ett kör, utan uppehåll. Berndtson(1881).
2) [jfr DURKA PÅ] (i skolspråk, mindre br.) gno, plugga. Meningen kan väl icke vara, att gossen hemma skall durka med den gamla öfversättningsmetoden, men i skolan låtsas som om han följde den imitativa? Verd. 1891, s. 287.
Särskilda förbindelser (till 1): DURKA AF 10 4. (knappast br.) sätta af i sken l. med god fart. Almqvist Går an 103 (”105”)(1839). —
DURKA INOM10 32. (tillf.) skämts. om person. Ändteligen hant jag fram och durkade inom porten. Bellman 5: 177(1781). —
DURKA PÅ10 4. (i skolspr., mindre br.) i uttr. durka på med ngt, vara flitig med l. gå på med ngt; jfr DURKA, v. 2. Berndtson(1880). Schulthess(1885).
Afledn.: DURKARE, m. l. r. häst som har benägenhet l. vana att durka. Björkman(1889). Auerbach(1908).
