DYGDIG dyg3dig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[till DYGD; jfr holl. deugdig]
1) (numera i sht filos. l. i skämtsam l. ironisk anv.) till DYGD 3 o. 4; om person: som äger dygd(er), sedlig, moralisk, rättsinnig, rättrådig; om sak: som bär vittne om dygd(er). (Människan vet) at alt dygdigt och godt, medh Gud öfwerens kommer. Emporagrius Cat. B 3 b (1669). Bör dicktens hjelte vara dygdig som Æneas; eller lastbar, som Achilles? Sahlstedt CritSaml. 242 (1759). Gån till denna dygdige, som Religionen .. danat till ett efterdöme af ordning och seder. Lehnberg Pred. 1: 29 (c. 1800). Snoilsky 2: 44 (1881). Det kunde ju då ej fela, att dessa svenska anspråk skulle varda sedda med oblida ögon, med dygdig harm. Forssell i 3SAH 3: 203 (1888). — jfr HÖG-, O-DYGDIG m. fl.
2) (numera föga br. o. i sht ironiskt) till DYGD 5: ärbar, kysk. Dygdig Qwinna, är Mansens längre Lijff. Grubb 167 (1665); jfr 1. (Karl XII) var en ärlig herre, rättrådig med strängt dygdiga seder. HSH 7: 205 (c. 1750). Alla (flickor) äro .. dygdiga tills de fallit. Börjesson C12 31 (1858). En min af dygdig fasa, / sipp och stygg och dum och stel. Fröding Stänk 26 (1896).
3) (numera bl. i bygdemålsfärgad framställning) om häst: sedig, utan oarter. Sahlstedt (1773). Dalin (1850). — jfr O-DYGDIG.
Afledn.: DYGDIGHET, r. l. f. (numera i sht ironiskt) i sht till 1. Atterbom i Phosph. 1811, s. 68. Man vågade ej släppa mig ut i världen, därför att jag var en flicka, och min ”dygdighet” skulle öfvervakas. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 283; jfr DYGDIG 2. Det unga herrskapet Vahlin var en nagel i ögat på den borgerliga dygdigheten i staden. Tavaststjerna Inföd. 152 (1887).
