EFTERBLIVENHET äf3terbli1ven~he2t l. 30~200, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. zurückgebliebenheit]
förhållande(t) l. tillstånd(et) att vara efterbliven. Ryssland sådant det är med all dålighet i styrelse, all efterblifvenhet i utveckling. Söderm. läns tidn. 1898, nr 128, s. 2. All världens arméer hade redan repetergevär, vi hade icke ett enda. Robert Almström väckte .. en motion för att råda bot på efterblifvenheten. Vår flotta 1911, s. 110.
