ELIDERA e1lide4ra l. el1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ELISION.
Etymologi
[jfr t. elidieren, fr. élider, eng. elide, av lat. elidere, utstöta, av e-, ut (se EX-), o. lædere, skada (se LEDERA); jfr KOLLIDERA]
språkv. (i uttalet) utelämna l. utstöta (ett ljud l. en stavelse); urspr. o. oftast i fråga om det i den lat. verstekniken förekommande förh. att slutvokalen i ett ord (l. sista stavelsens vokal jämte följande, stavelsen slutande ’m') vid skandering icke uttalas framför ett följande med vokal l. ’h' börjande ord; ofta äv. om det förh. då i fr., it. o. andra språk ett ords slutvokal utstötes framför ett annat ord som börjar med vokal eller stumt ’h'; i sht i pass. Wallmark Scheller 307(1803). Tvetydigheten .. kan bero därpå, att i det ena ordet t i det andra k är elideradt. M. A. Castrén i Suomi 1841, 2: 10.Widholm Fr. spr. 32(1879).
