publicerad: 1927
FÖRBLINDA förbli4nda l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förbli´nda Weste; förbli`nnda Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE (förr äv. konkretare: bländvärk, Münchenberg Scriver Får. 33 (1725)), -ELSE (se avledn.), -NING (se avledn.); -ARE (†, Linc. (1640; under præstigiator)).
Etymologi
[fsv. forblinda, liksom d. forblinde efter mnt. vorblinden, motsv. t. verblinden; jfr FÖR- II 3 med anm. sp. 2318 samt BLIND o. BLINDA, v.]
1) göra blind, blända; numera bl. (mindre br.): tillfälligt l. övergående beröva l. betaga (ngn, ögat) synen l. synförmågan. (Snön) är så hwijt, at han förblindar öghonen. Syr. 43: 20 (Bib. 1541). (Dessa sjörövare) kasta Kalcken vppå them (som de anfallit), att förblinda Ögonen. Kiöping Resa 103 (1667). Förblindad af krutröken. Afzelius Sag. X. 1: 123 (1864). Hallström Than. 11 (1900). Rudin OrdUngd. 3: 100 (1903). — särsk.
a) (†) i pass. med intr. bet. o. ss. refl.: bliva blind, bländas. Förblindens och warden druckne, doch icke aff wijn. Jes. 29: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: stirren eder blinda, ja, varen blinda, I som ären druckna, men icke av vin); jfr 2. Bellman SkrNS 2: 205 (1791).
b) (i vitter stil l. religiöst spr.) i bildl. använda uttr., ss. förblinda ögonen l. ngns ögon (förr äv. ngn ögonen) l. synen l. ngns syn (förr äv. ngn synen) o. d., blända l. förvilla l. bedraga ngn; jfr 2. 1Joh. 2: 11 (NT 1526). De (skulle) förblinda honom ögonen med sken af vänskap. Celsius G1 1: 13 (1746). Farväl! du toma ståt, som hopens syn förblindar! Wallin Vitt. 1: 5 (1805). Kolmodin Liv. 2: 314 (1832).
2) i bildl. l. överförd anv.
a) beröva (ngn) förmågan att se klart (i en sak) l. att inse sanningen l. det riktiga o. d., slå med blindhet; förr äv.: föra bakom ljuset, slå blå dunster i ögonen på (ngn), förvilla, vilseleda, förvända synen (på ngn); ofta i p. pf. ss. adj., förr stundom närmande sig l. övergående i bet.: kritiklös, enfaldig, dåraktig, förstockad; äv. (i sht förr) i överförd anv. med avs. på förnuft, förstånd, känsla o. d. GR 2: 101 (1525). Theres hierta war förblindath. Mark. 6: 52 (NT 1526; Bib. 1917: deras hjärtan voro förstockade). Mutor förblinda the wijsa. 5Mos. 16: 19 (”17”) (Bib. 1541). På thett theras wenskap ickie skall wardha forblindhat och gör att, ther fhell och bristher äro, thor inghen wen straffa then andhra. LPetri Oec. 74 (1559). Dieffuulen, som menniskiorna .. medh sijn lögn förblindar. PErici Musæus 1: 70 b (1582). Wårt förnuft förblindat är. Ps. 1695, 232: 2. Man skal min sann, vara förblindad just med besked, för at nöja sig med sådant. Björn DygdYngl. 55 (1794). Vårt hus är til höger, och de gingo in til vänster. — Aha! förmodligen för at förblinda mig! Altén UngaP 13 (1796). Förblinda som en taskspelare. Lindfors (1815). Det förblindade partiet i Sverige (fortfor) i sin krigsyra. Ehrenheim Tess. 81 (1819). De voro förblindade af parti- och ståndshatet. Odhner G3 1: 31 (1885). Oklara och förblindade känslor. Böök 1Ess. 181 (1913). — särsk.
α) (†) i förbindelse med prep. om l. över: göra blind för (ngt); särsk. i p. pf. ss. adj.: ur stånd att klart inse l. bedöma (ngt). (Passionerna) förblinda om våra gerningars påfölgder. Boëthius Sedol. 54 (1782). Så förblindad var man ännu öfver sin egen ställning. Malmström Hist. 1: 158 (1855).
β) (†) i förb. med prep. till l. inf. med att: förleda till (ngt). 4Mos. 14: 44 (Bib. 1541). Modet .. förblindar dem at immitera hwar andras dårskap, ehuru stora ovänner de äro. Kling Spect. Qq 4 a (1735). (De) förblindas .. af sjelfva Evangelii ljus till andeligt högmod. Franzén Pred. 1: 39 (1841).
b) (numera knappast br.) göra ett överväldigande intryck på (ngn), blända, tjusa, bedåra. Hennes sköne skoor förblindadhe honom. Judit 16: 11 (Bib. 1541; Bib. 1921: fängslade hans öga). Han betraktade rörd dess förblindande skönhet. Franzén Skald. 7: 168 (1820). Sergel .. hade sett Gustaf III på för nära håll, att kunna förblindas af Carl Johan. Crusenstolpe Mor. 6: 607 (1844). Björkman (1889).
c) (†) refl.: göra sig blind (för ngt), blunda (för ngt). FörsprRom. 3 a (NT 1526). Ehrenadler Tel. 944 (1723). (Att skriva till sina vänner) är .. ett medel att förblinda sig öfver .. (vännernas) frånvaro. Gustaf III 6: 116 (1812; öv. av brev fr. 1788). En af dessa egoister, / Som .. / Förblinda sig med flit för mensklighetens brister. Remmer Theat. 2: 150 (1815). Bremer Hem. 1: 87 (1839).
3) (†) fördunkla, dölja, maskera; stundom: förvrida, förvränga; i p. pf. ss. adj. ofta: dunkel, otydlig. Itt kort .. Breeff .. medh en ganska mörk och förblindat Styl. Schroderus Os. 1: 470 (1635). Iuristerna och Laghförare (böra) .. intet .. vppehålla och draga Saken, then förblinda, bemantla eller förtijga. Rudbeckius Luther Cat. 111 (1667). Skulle .. inkaster skee, under hwarjehanda skeen förblindade. VDAkt. 1709, nr 152. (Fru Myndighet) understår sig förblinda sanningen. Dalin Arg. 1: 191 (1733, 1754). Det är bara inbillning eller snarare ett hopp, med hvilket hennes kärlek söker förblinda dess saknad. Gustaf III 2: 174 (1788).
4) (†) mil. förskärma; jfr FÖRBLÄNDA 3. Embrazurerna på inre sidan (böra) .. emellan Canonskotten förblindas med en för Mousquet-kulor skottfri fällucka. Törngren Artill. 2: 146 (1795).
Avledn.: FÖRBLINDELSE, r. l. f.
1) (†) till 1: förblindande; blindhet. VarR 16 (1538; ss. öv. av mlat. scotomia, svartnande för ögonen, svindel). Starr, förblindelse. Linc. Dddd 6 a (1640; ss. öv. av lat. suffusio, grå starr). Lind (1749). Lindfors (1815). Schulthess (1885).
2) till 2.
a) abstrakt: blindhet, villfarelse; stundom närmande sig l. övergående i bet.: kritiklöshet, dårskap, förvändhet; förr äv. dels: förstockelse, dels: förbländning. L. Paulinus Gothus ThesCat. 143 (1631). Hiertats förblindelse och förhärdelse. Münchenberg Scriver Får. 101 (1725). Förblindelse af denne Philosophens öfverträffande snille .. (har) tilärkändt dess philosophiska lära ett sådant anseende, att den (osv.). Landerbeck PVetA 1799, s. 21. Lindfors (1815). Kristina kom ej ur den förblindelse, hvari Fransyska partiet försatt henne. Fryxell Ber. 9: 53 (1841). Jerusalems förstöring .. härrörde .. af dess innevånares förblindelse och egensinnighet. Franzén Pred. 5: 104 (1845). Den förblindelse, som så ofta följer den första kärleken. Ödman UngdM 2: 227 (1881). Björkman (1889).
b) (numera föga br.) konkretare: yttring av förblindelse l. villfarelse, förvillelse, missgrepp; förr äv.: villa, bländvärk, gyckelbild. LPetri 4Post. 6 b (1555). En hoop Kranke .. giorde (en falsk Kristus) genom diefwulske Konster och Förblindelser helbregda. Schroderus Os. 2: 186 (1635). Den hos de Romare brukeliga förblindelsen, at afhända sig lifvet. Dalin Montesquieu 101 (1755). Att inga yttre ting verkligen existera omkring oss, att allt är blott förblindelse och tankedröm. Leopold 6: 133 (1806). Den jordiska rättvisans förblindelser. Rydberg Vap. 197 (1891). —
FÖRBLINDNING, r. l. f.
1) (†) till 1: förhållandet att (ögat) mister synförmågan. Ett ögas förblindning. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 210.
2) (föga br.) till 2: förblindelse; förr äv. dels: förblindande, vilseledande, dels konkretare: villa, bländvärk. Gustaf II Adolf (1626) i 2Saml. 9: 112. (Att veden förbrändes på altaret utan eld) haffwer .. warit en förblindning. L. Paulinus Gothus Ratio 235 (1633). Denna mänskliga kortsynthet och förblindning. Sirén DaVinci 348 (1911).
3) (†) till 3: otydlighet, dunkel; anträffat bl. i uttr. i förblindning, i dunkel, fördold. Eldh Myrt. 30 (1722, 1725).
Spoiler title
Spoiler content