publicerad: 1924
FIN fi4n, adj. (finer, sg. m. o. f. BrölBesv. 58 (c. 1670), Livin Kyrk. 56 (1781); (†) n. o. pl. = Holof. 4, 24, 49 (c. 1580; i rim ss. pred.-fyllnad l. ställt efter sitt sbst.)) -are ((†) superl. -est Schroderus Comenius 95 (1639), Kling Spect. K 4 b (1735). — (i vers, nu mindre ofta) superl. best. finsta Nordenflycht QT 1746—47, s. 14, Atterbom FB 20 (c. 1855: allrafinsta)). adv. -T ((†) fin, bl. (anträffat) i bet. I 6). Anm. Ss. adv. användes stundom finemang, av fr. finement, numera dock bl. (skämts.) vard. Det gick ju finemang (jfr I 1 b). Andersson (1845). ”Finemang” — sa' Mobergskan. Holmström Sa' han 29 (1876).
Ordformer
Etymologi
[fsv. fin, motsv. isl. (sent) fínn, d. fin, mnt. fin, holl. vijn, fht. o. mht. fin, t. fein, eng. fine, av fr. fin, motsv. it. fino, av lat. finis, slut, det högsta, höjdpunkten av ngt (jfr FINAL); se EHerzog i BausteineRomanPhilol. 484 f. (1905). Jfr FINESS, (RAF)-FINERA]
I. framstående i sitt slag, av utmärkt beskaffenhet samt i bet. som närmast ansluta sig till denna bet.
1) av utmärkt beskaffenhet, av hög l. bästa kvalitet; om alster av mänsklig värksamhet ofta: av hög teknisk fulländning, av utsökt arbete, synnerligen skickligt gjord, (i alla enskildheter) väl arbetad l. utförd (ej sällan med bibegrepp av smakfullhet o. elegans), gjord med yttersta noggrannhet l. precision; om smak l. lukt, maträtt, dryck o. d.: utsökt, delikat, läcker, kostlig; ofta för att utmärka ngt ss. motsatt det vanliga l. ordinära l. alldagliga o. d. Tolff tusende skÿttare (dvs. skyttar) fin. Holof. 4 (c. 1580); jfr d. (Konungen sitter) på en .. Konungzligan stool .., medh thet fijneste lärfft .. beklädder. Schroderus Comenius 675 (1639). Sidste Qwart(eret i oktober) håller alt igenom fijnt wäder. Schwartz Alm. 1646, s. B 3 a. Gode och fijne Wahror. Brask Pufendorf Hist. 288 (1680). Alle Handtwärckare som skulle giöra något nett, fijnt och skickligt, måste wara Tyskar. Hiärne Orth. 130 (1717). Det låg någonting obeskrifligen fromt och kärleksrikt i de ädla, de fint bildade dragen. Tegnér (WB) 3: 242 (1819). Frisk sallat / Af finsta slag. Atterbom LÖ 1: 48 (1824). Hertig Fredrik tyckte om ett godt bord och fina viner. Crusenstolpe Mor. 2: 92 (1840). En långsammare hufvud- och efterjäsning .. lemnar det finaste ölet. Lindberg Ölbr. 4 (1885); jfr 3. — särsk.
a) handel. om vara, värdepapper, kredit, affär(stransaktion) o. d.: synnerligen god, förstklassig, prima. Berndtson (1880). Finaste växlar kunde i dag placeras till 3 3/4 proc. AB 1890, nr 19, s. 4.
b) (i sht vard.) i allmännare anv.: utmärkt, ypperlig, förträfflig o. d.; ss. adv. äv.: lätt o. ledigt, ”galant”, ”som (om) det var smort”. Men hör Herre, om I vil tro mig, så vore fint, at vi gjorde Bröllop bägge tilsamman. Knöppel Blindeb. 8 (1746). (Jag) Knäppte henne (dvs. björnhonan) på femti alnar, — utmärkt fint skott. Nyblom Hum. 95 (1874). Recin i kognak, det är ett fint medikament, skall du veta. Lange Luba 89 (1889). Gammelgäddan hade kastat sig ut i vattnet igen med ett finare hopp. Forsslund Djur 171 (1900). Nu är det slut (med rättegången). Nå gick det inte fint hvafalls? VLitt. 2: 390 (1902). jfr (†): Thet (som jag givit henne i hemgift) må hon för mig tagha fint, och försoria sig sielff. VDAkt. 1676, s. 259.
c) i uttr. det fina (i en sak o. d.); ofta övergående i bet.: kvintessensen l. det kvicka l. det ”som gör susen” o. d. (i ngt); särsk. (vard., i sht ironiskt) i uttr. (icke) förstå det fina i saken (i kråksången) l. vari det fina ligger (i ngt). Det fina uti handlaget .. är något som icke kan beskrifvas. JernkA 1820, s. 180. Der ha vi det fina i kråksången. Blanche Posit. 66 (1843). (Don Quijote) fortsatte sin väg, utan att taga någon annan än den hans häst ville, emedan han trodde att däruti låge just det fina i äfventyren. Lidforss DQ 1: 12 (1888).
d) (†) med obestämdare innebörd, till l. om person ss. höviskt uttryck för vördnad o. beundran, kärlek o. d.; ofta ungef.: ädel. Död är Herr Hakon, kongens son fin. SvFolkv. 1: 135. Then Herre fijn. Girs G1 239 (i handl. fr. 1560; om Gustav Vasa). Iagh (är) uthi mitt hierta gladh / Att Gudh haffwer .. / .. låtet migh åter komma till mina, / Helst till edher mitt hierta fijna. Rondeletius 44 (1614; yttrat av en man till hans hustru). Jag bedher tig för san, / ädelig iungfru fin, / förbida tu mig et år, / aldra kiäraste blifver tu min. Visb. 1: 199 (c. 1620). O Ängel kär, o Ängel fijn! .. / Hvar finner jagh tå Herran min? Ps. 1695, 167: 8 (yttrat av kvinnorna vid Kristus tomma grav).
e) (vard.) ironiskt: ”utmärkt”, ”präktig”, ”snygg”, ”ljus”, ”skön” o. d. War icke thenna (påve, Alexander III) en fijn Christi Ståthollare? Schroderus Os. 2: 668 (1635). Jo, den är fin! utbrast komissarien; det var ett riktigt kvickt skämt han klämde ur sig på sistone: kungens fångar vill han att vi skola utlemna åt honom. Lidforss DQ 1: 242 (1889). Ni är en fin guvernör, Hladje Tsering, som inte ens kan låta mig få köpa ett par hästar. Hedin Transhim. 1: 346 (1909). Jo, nu har du ställt det fint! Nordström Landsortsb. 101 (1911).
2) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i fackspr.) om metall, särsk. ädel metall: (i möjligaste mån) fri (befriad) från främmande beståndsdelar, oblandad, ren; jfr PUR; äv. i n. sg. i substantivisk anv.: rent guld, rent silver osv.; stundom allmännare: av (mycket) hög finhetsgrad; äv. bildl. GR 1: 142 (1523). Mijn frucht är bätre än guld och fijnt guld. Ordspr. 8: 19 (Bib. 1541; yttrat av Visheten). 16 lodh finth och 16 lodh koper göre 32 lodh värk (vid silvermyntningen). GR 26: 250 (1556). (Vi önska) At oförsökt högmod icke må intaga deras sinnen .. utan at det finaste Guld må bo här i det hårdaste Stål. Dalin Arg. 1: 25 (1733, 1754). Guld, som myntades till Kronor .., innehöll 20 karat 10 1/2 gran i fint på en mark. Hallenberg Hist. 2: 632 (1790). Ännu i dag är Aryandriken det finaste silfvermyntet. Carlstedt Her. 2: 135 (1833). Halten af fint (i en myntlegering). 2UB 6: 615 (1904). — jfr BÄRG-FIN.
3) (†) om dryck l. annan vätska: ren, klar, ogrumlad. (Om jästen lägges i brygden, medan den ännu är het) blir drickat mycket fint, klart och starkt. Linné i VetAH 1763, s. 55.
4) (†) klar, strålande, glänsande(?). Den samma dag .. / Kom min Broder Johan i Wadstena inn, / Fin och glad månde han då wara, / Tackade Gud honom hulpit af fara. Carl IX Rimchr. 6 (c. 1600). I Himmelen, i Himmelen ther är Herligheet fijn, / Så at then klaresta Solen altrigh här så klart skijn. LLLaurinus hos IErici MLarsd:r D 8 a (1620); jfr Ps. 1695, 410: 3 (: klarheet fijn). (Febus) lät skijna / För vthan Moln och Regn och Sniö, tit Ansicht fijna. Stiernhielm Fägn. 82 (1643, 1668); jfr 5.
5) (numera dels vard. med bygdemålsfärgad anstrykning, dels i poesi) vacker, skön, fager. Holof. 49 (c. 1580). Döden trampar i Träck, alt hwad här fagert, och fijnt är. Stiernhielm Herc. 70 (1658, 1668). Jagh weet ett blomster skiönt och fijnt (dvs. Guds ord). Ps. 1695, 227: 1. Ä inte Måns de finaste Namn som nånsin va? Dalin Arg. 2: nr 47, s. 6 (1734; uppl. 1754: fagraste). Bolla, den präktiga Takeneflickan, / hon är fager och fin. Fröding Guit. 41 (1891).
6) [jfr t. ich war ja fein stille, fr. fin seul] (†) oböjt ss. adv.: helt, riktigt; i hög(sta) grad, synnerligen. Predican är fin kort. Ludvigsson Norman 11 (c. 1550). Hon (dvs. Calumnia, förtalet) gör en hemlig Swart, och ställer sig fijn wärklig (dvs. värksam, beskäftig); / Alt wiskar öfwer med en Fuchsswans oförmärklig. Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668).
7) (föga br.) ss. adv. i förb. hålla fint i, segt o. ihärdigt hålla fast (vid) l. fortsätta (med ngt), icke släppa taget l. giva tappt. Weste 1: 1181 (1807). Håll fint i bara! Callerholm Stowe 494 (1852).
II. bestående av små delar, liten, obetydlig.
1) som består av mycket små (tätt intill varandra befintliga) delar l. partiklar; äv. om enskild dylik partikel (äv. enstaka punkt, prick o. d.): mycket liten; som har mycket små mellanrum mellan de tunna trådar l. fibrer som tillsammans bilda den massa, det ämne l. föremål varom fråga är; om vävnad, skinn, hud, hy o. d. med starkt framträdande bibegrepp av jämnhet l. släthet (stundom äv. mjukhet l. ömtålighet) l. rent av övergående i bet.: jämn o. slät; stundom, särsk. om glesare vävnad, flor o. d., med bibegrepp av synnerlig tunnhet (ej sällan i förening med större l. mindre genomskinlighet); om hårbeklädnad (hos djur l. växt), ludd o. d.: bestående av mycket tunna, tätt sittande hår l. fjun o. d. Fin sand. Fint salt. Ett fint duggrägn. Fint papper. En fin vävsked (med tätsittande rör). Små fina dammkorn. Bladet är på undersidan betäckt av en fin, vit ludd. Denna fisk är mycket fin i köttet. Fint bröd (särsk., i södra Sv., om dylikt av finsiktat rågmjöl). Thet fijnaste miöl. Linc. Kkk 4 a (1640). Mycket vackert fint bröd. Eneman Resa 1: 96 (1712); jfr I 1. En fijn hy och lent hull. Serenius EngÅkerm. 209 (1727). Et mycket tunt och fint flor. Lallerstedt Dygdel. 26 (1746). (Håvar) med gröfre och finare maskor bundne. Schultze Fisk. 111 (1778). En fin kam. Widegren (1788). De genomskinliga kinderna voro öfverdragna af en fin rodnad. De Geer Hjertkl. 203 (1841). Läggnät bindas efter 1 à 1 1/2 tums bred kafvel; de finare kallas Abborrnät, och de gröfre .. kallas Gäddnät. GFiskaren 12 (1845). Hårbeklädnaden (hos flädermusen är) ytterst fin. Nilsson Fauna 1: 49 (1847). Man skiljer mellan grof och fin textur (hos virke) allt efter beskaffenheten af fibrer, luftrör, märgstrålar och årsringar. HbPedSnick. 48 (1890). Mandeln bör vara .. fint rifven. Grafström Kond. 46 (1892). — jfr DAMM-, MJÖL-, SAMMETS-, SILKES-, STOFT-FIN m. fl.
2) om långsträckt föremål, (utdragen) spets o. d.: av (ytterst) ringa tjocklek, mycket tunn l. smal. Ett fint snöre. Borra ett fint hål. Ett fint blyertsstreck, pänseldrag. (Vi måste bruka) sudden på duken, innan vi få gripa til de fina penslar. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Huru fina måste ej då ljusstrålarna vara, när så oändeligt många strålar .. komma till mitt öga genom det enda lilla hålet i papperet! Topelius Lb. 1: 161 (1860). Fina trådar gå lättast af. Granlund Ordspr. (c. 1880). Afsmalnande till en fin spets. WoH (1904). jfr: En bösspipa av fin kaliber. — jfr HÅR-, TRÅD-FIN.
3) om person l. annan levande varelse, gestalt l. kroppsbyggnad, kroppsdel o. d.: smal, smärt, slank, spenslig. QLm. I. 4: 53 (1833). Med sina båda stora händer tog hon om Ebbas fina lif. Bremer Grann. 1: 117 (1837). En yngling spenslig och fin, / En femtonåring. Runeberg 5: 86 (1860).
4) om skrift l. tryck, bokstav, handstil o. d.: mycket liten; stundom ungefär: gnetig. Skrifva fint. Sahlstedt (1773). Et fint tryck. Widegren (1788). Han läser den finaste stil utan glasögon. Schröderheim Opt. 5 (1794). Ett bref som är skrifvet med små och fina bokstäfver. Schartau UtkPred. 173 (1823).
5) mil. o. jäg. i uttr. fint korn, då kornspetsen synes lägre än siktets överkant. Allt efter som geväret är skottstäldt, tages på olika afstånd fint, struket eller fullt korn. Hahr HbJäg. 149 (1866). LbArtill. 101 (1892).
6) allmännare, dels: (ytterst) liten, obetydlig, minimal, särsk. i uttr. fin gräns, skillnad o. d. (jfr nedan), dels: minutiös. Thorild 3: 9 (1788). Uttryck, som .. utmärka de finare skillnaderna emellan likartade begrepp. Moberg Gr. 67 (1815). Både finare och gröfre kränkningar af familielifvets heliga inre. Hwasser VSkr. 1: 165 (1847). Någon meningsskiftning, om än den finaste, som bröt emot hvad han hade fastställt som renlärighet. Rydberg Vap. 173 (1891). Fasta och säkra, in i de finaste detaljer bestämda samfundsförhållanden. Cederschiöld Skriftspr. 35 (1897). — särsk. övergående i bet.: som endast vid ett noggrant iakttagande kan ses l. uppfattas, som lätt förbises av den ouppmärksamme l. mindre intelligente. (Ge ngn) en fin pik (äv. ironiskt om synnerligen grov o. påtaglig ”snärt” l. åthutning o. d.). Det var värkligen en fin skillnad. Tusende underliga dumheter och oseder, nycker, lynnen, inbildningar, komma endast af en fin Ohelsa, hvilken dock af en uppmärksam kan märkas. Thorild 4: 157 (1795).
7) (numera föga br.; jfr dock nedan) ringa, knapp, klen, obetydlig (till mängd l. kvantitet); ss. adv. äv.: nätt o. jämt. Hans inkomst är mycket fin. Nordforss (1805; anmärkt ss. ”skämtv. o. fam.”). Westerfelt ligger och snarkar ännu; ty han har sofvit fint förut i natt, och tar igen sin skada. Almqvist Ekols. 1: 287 (1847). Litet mynt har ni väl ändå, för de dagliga utgifterna? — Det är ganska fint med den saken. Sparre Stand. 221 (1847). Hedberg Ungdom 8 (1869). — (fullt br.) spelt. Att taga eller träffa en (biljard-)boll fint är att träffa den långt från midtelpunkten. Wilson Spelb. 66 (1888).
8) om ton, röst, tal o. d.: hög, som ligger högt (på skalan), i högt tonläge; numera nästan bl. bygdemålsfärgat utom i fråga om mycket hög, men på samma gång tunn o. svag ton osv. Hof Skrifs. 6 (1753). Tala fint. Sahlstedt (1773). Widegren (1788). Diskanten är den öfversta och finaste stämman. Mecklin BegTonk. 8 (1802). Här piper hjerpen så fint i småskogen. Topelius Lb. 1: 45 (1860). Ju flera dallringar det ljudande tinget (strängen, luften) gör på en sekund, desto högre eller finare blir tonen. Berlin Lrb. 133 (1876). Med rätt långa mellanstunder förnams det .. ett ytterst fint, tunnt ljud. PT 1896, nr 270, s. 3.
III. [utvecklat ur II] ytterst känslig; skarpsinnig; slug.
1) om instrument l. redskap (t. ex. en våg), yttre sinne l. sinnesorgan, iakttagelse- l urskiljningsförmåga, känsla o. d.: som uppfattar (angiver l. registrerar) de minsta detaljer l. skiftningar l. reagerar för de svagaste o. obetydligaste intryck o. d.; ytterst känslig; om hörsel, lukt, blick o. d. ofta: skarp; äv. om person; stundom övergående i bet.: ömtålig, som lätt stötes l. såras. Ha fint väderkorn l. fin näsa (ofta bildl.). Huru illa sådane (sökta vitsar o. ordlekar) klingar för fina Öron. Dalin Arg. 2: nr 11, s. 8 (1734; uppl. 1754: granlaga). En fijn kornvåg. VetAH 1744, s. 220. Jag har hört sägas, at alla svartsiuka gubbar ha fina öron. Envallsson Tunbind. 53 (1781). Känslan af det rätta och goda är i den spädare åldern ofta så fin, som säker. Franzén Minnest. 1: 15 (1811). Elgen har en ganska fin lukt. Swederus Jagt 168 (1832). Nå, hur stå affärerna, pappa? Sam. Utmärkt! Stegring i priset på torra varor! Angela (gladt) Nå, hvad var det jag sa'? Sam. Ja, du har fin näsa, du! Wijkander OSam 34 (1875). Konstnärer, som äro mindre begåfvade, mindre fina i iakttagelsen. Rydberg Varia 150 (1894).
2) om undersökning, experiment o. d.: ytterst noggrann l. sorgfällig; äv.: som kräver ytterlig noggrannhet l. omsorg, subtil; stundom (äv. om problem l. fråga) närmande sig till l. övergående i bet.: kvistig, kinkig, benig, svårlöst o. d. l. ömtålig, grannlaga o. d. Min mening är dock ingalunda, .. at man på torget skal afhandla de finaste Ministerielle och Finance-ärender. Posten 1769, s. 702. Jag brukar til alla fina vägningar en accurat Prober-centner af bergfint Silfver. TBergman i VetAH 1775, s. 42. Det (är) svårt att till rätt fina kemiska försök afväga pulverformiga kroppar. Berzelius Kemi 1: 276 (1817). Lagstiftningen sammanhänger till en stor del med ganska fina och ömtåliga menskliga förhållanden. Schlyter JurAfh. 1: 174 (1836). Ett af obligationsrättens finaste och svåraste spörsmål. Forssell Stud. 2: 5 (1884, 1888).
3) om insikt, kunskap o. d.: som går (mera) i detalj(er), inträngande, intim, djup. Den finare kännedom af språket samt andre nyttige ting, som igenom poeters läsande onekligen vinnes. Gilljam Inbj. 1880, s. XXIV (1778). SKN 1842, s. 29. Shakspeares fina menniskokännedom. Hagberg Shaksp. 1: 450 (1847).
4) om yttrande, undersökning o. d.: som vittnar om skarp intelligens; skarpsinnig; klyftig; äv.: fyndig, kvick; stundom: spetsfundig; äv. om person, numera dock knappast annat än ss. bestämning till sbst. som antyder det område varå ngns skarpsinne osv. visar sig. Här inwenda åter the fijne Fäder Christi Namn vthi the Mennisklige Försoningar, lijka såsom the tilmätte them Christo. Schroderus Os. III. 2: 16 (1635). Et fijnt och subtilt genie. 2RARP I. 1: 121 (1719). Djupsinniga och fina hufvuden. Dalin Arg. 1: 138 (1754). (Sv.) Fint skämt, (lat.) Jocus facetissimus. Sahlstedt (1773). Kan du väl gissa, hvem detta brefvet är ifrån. Jag skall försöka, huru fin du är. Kellgren BrefClewb. 44 (1776). Fin dialektik, fin undersökning. Cavallin (1875). Stoikerna, de finaste dialectici bland de gamle moralisterna. Nyblæus Forskn. III. 2: 235 (1890). Den fina, spirituella konversationen odlades mera förr än nu för tiden. VerdS 163: 28 (1909).
5) om sätt att gå till väga, handling, plan o. d., äv. (numera föga br.) om person: slug, knipslug, listig, slipad, förslagen; äv. med svagare bet.: som göres l. sker helt behändigt o. oförmärkt, på ett sätt som ej väcker misstankar om syftet. Thet bruk (är) i Hofwet, at then ene tiänaren en miszgerning begår, och kan fijnt skulden på en annan oskyldighan skufua och läggia. Fosz 401 (1621). I lekmän kloke, / Fine som Loke. ORudbeck d. y. Vitt. 40 (1693). Han (kan) .. ganska fint förställa sig. Kellgren BrefClewb. 19 (1774). Öfverste Toll är icke nog fin att dölja sitt spel, om också hans tunga ingenting förråder. Crusenstolpe Mor. 3: 96 (1841). Om inte den engla-mamsell Thorborg höll så fint igen, tror jag att pastorn riktigt drack sej sjelf under bordet. Carlén Köpm. 1: 112 (1860). En inpiskad räf / han är och fintlig, fyndig, bakslug, fin som f—n. Säve Aristoph. 28 (1869). Han hade afsigtligt och med fin beräkning klädt sig helt och hållet som europé. Heidenstam End. 123 (1889). Nu gäller det att sköta gubben fint! Nordström Landsortsb. 244 (1911).
IV. [specialanv. av I] förnäm; belevad; elegant.
1) om person, levnadssätt, seder o. yttre uppträdande o. d.: som tillhör l. är utmärkande för de övre samhällslagren l. de klasser som göra anspråk på att äga bildning o. kultur; förnäm; herrskaps-; belevad; hyfsad, städad, gentil o. d.; som röjer (en viss yttre) kultur, i överensstämmelse med konvenansens fordringar; motsatt: grov, ohyfsad, bondsk, plump o. d.; om person, familj l. släkt o. d. äv.: som tillhör aristokratien l. de högst ställda inom samhället, aristokratisk, av hög l. förnäm börd o. d. Ett fint (umgänges)sätt. Han tillhör en fin och förnäm släkt. Rydelius Vitt. 78 (1704). Societeten kan ge ledighet i umgänge, den fullkomliga färdigheten att otvunget öfva alla artighetens reglor; den kan ge fina seder, om man så vill. Men sköna seder komma ur själen. Geijer I. 5: 57 (1810). Säg till att han, om han min gunst vill vinna, / Skall bära sig så fint och artigt åt / Som han har sett att ädla damer göra. Hagberg Shaksp. 7: 121 (1849). Jag (anser) mig .. skyldig att nämna, det jag också är med fint folk, till och med mycket fint. ELundgren (1852) hos Nordensvan Lundgren 189. Den fina verlden. Estlander KonstH 28 (1867). När det skall vara riktigt fint, måste man äfven i England äta efter obegripliga matsedlar. Ödman UngdM 2: 55 (1876, 1881). Du vill väl inte att en fin flicka, som hon (dvs. en kaptensdotter), skall bli snickare? Benedictsson Ber. 59 (1886). Hon var kvick, glad, fint bildad. De Geer Minn. 1: 58 (1892). Det är ej fint att stirra en obekant rakt i ansiktet. GHT 1895, nr 222, s. 2. (Scheffer) var .. en fin världsman med ett värdigt och vinnande sätt. Stavenow G3 40 (1901). (Sv.) Ett fint namn, (eng.) an aristocratic name. WoH (1904). — särsk.
a) (vard.) i uttr. ju längre på dan dess finare folk, vanl. bl. ss. en skämtsam artighet (utan annan egentlig innebörd) till senkommen gäst l. besökande. Strindberg Utop. 108 (1885).
b) klandrande l. ironiskt, i sht med bibegrepp av onatur l. förkonstling, tillgjordhet, pjunk m. m. I vår fina tid. Nordenflycht QT 1746—47, s. 108. Åh! min fina Mamsell, / Hon, så artig och snäll, / Bör ej en friare så / Med förakt försmå. Envallsson Slått. 14 (1787). Då ”frun af stånd” eller ”en man af verld” vid sina bemödanden att tala ”riktigt fint” råka .. illa ut. Aurén Ljudl. 24 (1869). Därinne i salongen / de gjorde fin musik, / det skrek och skröt i sången / och dröp af romantik. Fröding Guit. 177 (1891).
c) grannlaga, hänsynsfull, som sker med iakttagande av (yttre) hövlighet l. förbindlighet, på ett sätt som ej värkar stötande l. sårande; särsk. ofta ss. adv. o. i förb. på ett fint sätt, vis; jfr 3. Han fick en fin vink att dra sig tillbaka; jfr II 6 o. III 5. Man säger fijnt och fast höfligh: / Min Herre ey behöfwer tigh. Fosz 232 (1621). Dalin Hist. 2: 495 (1750). Man lät honom .. på ett fint vis förstå, att det ej lönade mödan ställa till konsert. Dahlgren 2Ransäter 131 (cit. fr. 1843).
2) om dräkt l. om person med avs. på hans klädsel, ävensom om bostad, möblemang l. bohag o. d.: prydlig, elegant; proper; (upp)putsad, städad, pyntad; ren o. snygg; ej sällan ironiskt l. med klandrande bibet.: sprättig, utstyrd, utspökad o. d.; särsk. (vard.) i uttr. göra sig fin, snygga upp sig, putsa l. pynta sig, göra fint, göra rent, städa (upp). Rätter / Som sätz tätt uti radh upå finest dukade borden. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Göra sig fin och ren. Sahlstedt (1773). I hans rum var alt städadt och fint. Ödmann Hågk. 91 (c. 1805; uppl. 1918). Jag tänker, ville frun behaga blott sin man, / Behöfde hon ej gå så utsökt fin och grann. Remmer Tart. 3 (1820). Utländska finare kläder kommo i bruk. Fryxell Ber. 2: 54 (1826). När kamrerskan skulle göra fint till jul. Hedenstierna FruW 153 (1890). Inez såg fin, ja nästan elegant ut i sin smakfulla klädning. Roos Skepp 142 (1896). Se nu alla kuddarna här! Det är purpur- eller scharlakansstoppning i hvarenda en! Extra fint vill han ha det. HAndersson i VLitt. 1: 505 (1902). Officerarne voro i allmänhet ståtliga företeelser. ”Fin som en gardesfänrik” hette det. Lundin StockhMinn. 1: 50 (1904).
3) om person, karaktär, känsla, tanke o. d. l. handling: förnäm (i andlig mening), ädel, upphöjd, nobel; urban; hänsynsfull, finkänslig. Det är en fin uppmärksamhet af Sterner. Carlén Repr. 339 (1839); jfr 1 c. Glädtighet, kryddad med ett fint och bildadt skämt. Crusenstolpe Mor. 5: 202 (1843). Denna saga (om Amor o. Psyke) innehåller de finaste, de renaste och de högsta tankar, som antiken har att bjuda. (Cavallin o.) Lysander 45 (1854). Författarens språk är alltigenom fint och ädelt. Wirsén i PT 1883, nr 104 A, s. 3. Han kunde både tänka och handla fint, den grofhuggaren! Lundquist Konstn. 96 (1890). En fin människa .. såras lättare än en grof och okänslig. Geijerstam Medus. 13 (1895).
Ssgr: A: FIN-ARBETA~020.
(I 1) -ARBETE~020, äv. ~200. Emanuelsson Plut. 2: 357 (1842). Det är slafvinnans plikt att förrätta allt grofarbete i huset. .. Finarbete behöfver hon icke deltaga i. Grebst Korea 162 (1912). —
(I 1, II 1) -BAGARE. Fischerström 3: 432 (1787). Finbagaren tillverkar hufvudsakligen kaffe- och tébröd. ArbB 27 (1887). —
(I 1, II 1) -BAGERI1004, stundom 3~002. Hagdahl Kok. 880 (1879). Bagerierna kunna indelas i grofbagerier, finbagerier och konditorier eller sockerbagerier. ArbB 22 (1887). —
(I 1, II 1) -BAGERSKA. —
-BILDAD, p. adj.
1) till I 1 (o. IV 3). Tranér Anakr. XIII (1833). Kunskapen är (enl. Erasmus Rotterdamus) alltid till blott för ett finbildadt fåtal. PT 1902, nr 176, s. 3.
-BLADIG.
1) till II 1; om växt: som har små l. (mycket) findelade blad. VetAH 1797, s. 114. Finbladig Vägsenap, med mycket findelade blad: S(isymbrium) Sophia L. Fries Ordb. 142 (c. 1870).
2) till II 2: som har mycket tunt l. tunna blad.
a) om såg l. kniv o. d.; särsk. (förr) i uttr. finbladig(t) såg(värk), den ursprungliga o. länge brukade benämningen på sågkvarnar o. sågvärk av modern typ, äv. i uttr. finbladiga bräder, om bräder som tillvärkats vid dylik såg. I senare åren (hava) några finbladige Sågar blifvit anlagde. Rudenschöld PVetA 1748, s. 29. Bräder af furu, 1 tolft enkla, finbladiga om 7 alnar. SFS 1855, nr 33, Bil. s. 23. Finbladig såg med 2 ramar. Höjer Sv. 3: 158 (1882). WoH (1904).
b) om bergart: som är lagrad l. förklyftar sig i (mycket) tunna skivor. En .. röd, finbladig Skiffer. Thunberg Resa 2: 37 (1789). —
-BRUK.
(I 2) -BRÄNNA, v. tekn. finera. Rinman 1: 488 (1788). Silfrets finbränning åsyftar aflägsnandet af de ännu återstående främmande metallerna. Rosenberg OorgKemi 405 (1888). —
(II 3) -BYGGD, p. adj. SvT 1878, nr 1, s. 2. En finbyggd liten Pekingsflicka. Nyblom Österut 52 (1908). —
(II 1) -DELAD l. (numera mindre br.) -DELT, p. adj. Agardh Bot. 1: 222 (1830). De findelta bladen. HeimdFolkskr. 37: 4 (1896). —
(II 2) -DRAGA, i sht i pass. o. ss. vbalsbst. -NING. tekn. i fråga om järntrådsdragning. Almroth Karmarsch 236 (1838). Findragen, stark ståltråd. 2NF 6: 819 (1906). —
(I 1) -FILA. tekn. slätfila; äv. bildl. JGGahn hos Berzelius Kemi 3: 383 (1818). Att afsluta och fin-fila min nya del Dikter. CSnoilsky (1887) i SnoilskyVänn. 2: 129. —
-FIN. [jfr d. finfin]
1) (handel., särsk. i annonser o. tillkännagivanden, ävensom vard.) till I 1: utsökt l. extra fin, av extra hög kvalité, (absolut) förstklassig o. d. Det köpet var en finfin affär. Affärslokal med finfint läge. Sturzen-Becker 3: 48 (1861). Orientalisk Liljemjölk är det finfinaste skönhetsmedel. AB 1890, nr 37, s. 4. Ett par lådor finfina cigarrer. Hedenstierna FruW 240 (1890).
2) (vard.) till IV 1, 2: särskilt förnäm l. elegant o. d. NSvTidskr. 1880, s. 67. En medelålders, i allo skicklig Hushållerska erhåller plats i fin-fin familj. NerAlleh. 1886, nr 122, s. 4. —
(I 1, 5) -FORMAD, p. adj. (fint- 1878) Andersson Verldsoms. 2: 213 (1854). Det magra, själfulla, fintformade ansigtet. Ljunggren SmSkr. 3: 66 (1878, 1881). —
(II 1) -GNISTRIG. miner. om mineral l. metall: som i brottet visar mycket små glänsande l. glimmande partiklar. SRinman i VetAH 1754, s. 286. Man har slaggtät, fingnistrig, grofgnistrig, grofgrynig och smågrynig (trapp). Retzius Min. 257 (1795). SFS 1847, nr 32, s. 17. —
(II 1) -GRYIG. (i Finl.) miner. fingrynig. JernkA 1895, s. 311. Bärgarten (är) fingryig och skiffrig. Fennia XIV. 7: 10 (1897). —
(II 1) -GRYNIG. särsk. miner. om mineral, malm o. d.: som i brottet visar små fina korn. Linné Ungd. 2: 221 (1734). Grofgrynig .., Smågrynig och Fingrynig (kalk). Retzius Min. 112 (1795). (Hos vissa Orchidéer) äro Pollen-massorne .. så fingrynige at de likna mjöl. VetAH 1800, s. 137. —
(I 2) -GULD. (i fackspr.) rent guld. Almroth Karmarsch 218, 221 (1838). Präglade guldmynt skola hålla 900/1000 finguld. 2UB 6: 574 (1904). —
(II 2) -GÅRIG. (i Finl.) med fina, tätt sittande årsringar. Fingårigt gran- eller alträ. LAT 1871, s. 73. —
(II 1) -HACKA, v. Nordforss (1805). De renskurade .. golfven (voro) öfverströdda med finhackadt, doftande granris. ELundgren (1873) hos Nordensvan Lundgren 291. Kålen .. finhackas och kokas i buljong. Hagdahl Kok. 163 (1879). —
(I 2) -HALT. (i fackspr.) halt av rent guld resp. rent silver. UB 4: 269 (1873). SFS 1901, nr 20, s. 1. —
-HUGGA.
1) till I 1: gm huggning göra ytan av (en sten o. d.) slät o. jämn. JournSvL 1800, s. 448. Finhuggen sandsten. Brunius Resa 1838 293 (1839).
2) till II 1 o. 2.
a) i p. pf. om fil o. d.: med ytterst små skärtänder. En finhuggen fil. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 26 (1881).
b) hugga (ngt) i små delar l. tunna stycken d. d.; spänta (ved). SPF 1818, s. 282. Bränslet finhugges och buntas. SkogsvT 1905, s. 136. —
(II 1) -HULLIG. (i Finl., föga br.) finhyllt. Topelius (1844) hos Vasenius Top. 2: 536. Cygnæus 6: 490 (1859). —
(II 1) -HYAD, p. adj. Schultze Ordb. 1962 (c. 1755). Det finhyade ansigtet. Benedictsson Folkl. 204 (1887). —
(II 1) -HYLLT, p. adj. (-hylld Hartman Husl. 313 (1828)) som har fin (slät o. mjuk) hy l. tunn hud. Widegren (1788). En finhyllt pilt. CVAStrandberg 4: 111 (1857). Eneroth Pom. 2: 151 (1866; om äpplesort). Ansiktet var finhyllt. Lagerlöf Liljecr. 21 (1911). —
(I 1) -HYVLA. släthyvla; äv. bildl. Om han ändå hade låtit .. någon .. finhyfla uppsatsen! ÖgCorr. 1854, nr 76, s. 3. Golfvet .. bör vara finhyfladt. AHB 12: 27 (1865). —
(II 2) -HÅRIG. som har l. består av fina hår. Finhårig ull. Möller (1790). Bladen äro finhåriga. Wahlberg Foderv. 186 (1835). Finhåriga getter. Svensén Jord. 177 (1885). —
(II 1) -JORD. [efter t. feinerde] landtbr. De delar af den odlade jorden, som .. utmärka sig genom förmågan att ur vattenlösningar upptaga och qvarhålla de växtnärande ämnena, kallas .. finjorden, under det stenarna, gruset och sanden eller de delar, som sakna uppsugningsförmåga, kallas skelettet eller stommen. LfF 1872, s. 198. Juhlin-Dannfelt (1886). Gränsen mellan finjord och skelett sättes olika af olika författare, vanligen .. så, att till finjord räknas hvad som går genom 0,3 mm. sikthål eller också lera och de jorddelar, som icke kunna frånskiljas från denna genom slamning i vatten. 2NF (1907). —
(I 2) -JÄRN. tekn. (För vitsmältning av tackjärn) inrättade finhärdar .., hvilka lemna en produkt som kallas finjern eller finmetall. Eneberg Karmarsch 2: 34 (1859). Valsadt finjärn. TT 1899, Allm. s. 323. —
-KAMMA.
2) till IV 2, i p. pf.: fint kammad. En prydlig, finkammad och rentvättad liten gycke. Nyblom Österut 126 (1908). —
(II 1) -KARDA, r. l. f. UB 6: 379 (1874). Vaddarna öfverlemnas .. åt kardmaskinerna (förkardan och finkardan). NF 2: 844 (1877). —
(IV 2) -KLÄDD, p. adj. (fint- 1835) Lundin (o. Strindberg) GSthm 67 (i handl. fr. 1835). Ett finklätt fruntimmer. Lagerlöf Mårbacka 36 (1922). —
(I 1) -KNÄCKT, p. adj. handel. om (till matlagning användbara) ägg som vid transport o. d. knäckts, utan att innehållet runnit ut. Finknäckta 1:ma Ägg till salu. DN 1907, nr 13285 B, s. 3. —
(II 1) -KORNIG. som består av särskilt fina korn; om mineral m. m.: som i brottet synes fint kornig. Rinman 1: 64 (1788). Krut, som skall användas i handgevär bör vara finkornigt. Jochnick Handgev. 62 (1854). Chokolad .. med ett tätt, finkornigt brott. SFS 1894, Bih. nr 99, s. 3. 2UB 7: 8 (1903). Finkornig är bergarten, när mineralens medelgenomskärning är mindre än 1 mm. Ramsay GeolGr. 109 (1909). —
(II 1) -KROSSA. Wetterdal Grufbr. 351 (1878). Vid malmernas krossning kan man skilja på grof- och finkrossning. JernkA 1901, s. 1. —
(II 1) -KRUSIG. Krus- -Persiljan skiljer sig ifrån de öfriga varieteterna genom sina finkrusiga blad. Lundström Trädg. 1: 61 (1831). Det finkrusiga ramsvarta håret. Sjöberg SthmHeml. 163 (1844). —
(III 1) -KÄNSLA. (mindre br.) fin (livlig, djup) känsla; finkänslighet. Hammarsköld SvVitt. 1: 167 (1818). Allt detta hade för mycket stött Axels finkänsla. Knorring Cous. 3: 16 (1834). Sjelfva umgänget menniskorna emellan kan icke ikläda sig ädla former, innan det ledes af en finkänsla, som vill jemna ödets lotter. Rydberg Faust 300 (1878). —
(III 1) -KÄNSLIG. som känner l. uppfattar fint (livligt, djupt); i sht övergående dels (jfr IV 3) i bet.: grannlaga, taktfull, hänsynsfull, om handling o. d.: som röjer fin känsla, grannlaga osv., dels i bet.: ömtålig, lätt sårad i sina känslor, om sak: ömtålig, grannlaga. Leopold 6: 122 (1806). Hamlet är ett snille, ett tänkande snille, dertill tapper ädel finkänslig svärmande. SKN 1841, s. 124. Denna synnerligen .. finkänsliga muskel (dvs. tungan). Nyström Talorg. 10 (1888). Frans skrapade finkänsligt med fötterna och harskade sig på det mest grannlaga sätt. Hedenstierna FruW 88 (1890). Såra finkänsliga öron. Rydberg Varia 259 (1894). —
-KÄNSLIGHET~200 l. -00~2. Atterbom Minn. 47 (1817). En fläckfri qvinnas finkänslighet för hvad verlden skall döma om henne. SKN 1842, s. 66. Kungen .. ogillade den finkänslighet, som föranledt .. (statsminister Sibberns) begäran om afsked, då stortinget afslog den af unionskungen föreslagna föreningsakten. De Geer Minn. 2: 131 (1892). Brist på moralisk finkänslighet. 2NF 18: 638 (1912). —
(II 1) -KÖRNA. (numera föga br.) tekn. krossa (ngt) till fina korn. Finkörnadt tenn. Almroth Karmarsch 494 (1839). —
(II 3) -LEMMAD, p. adj. Alm. (Sthm) 1831, s. 43. Den ranka, finlemmade gestalten. Edgren Lifv. 1: 15 (1883). —
(I 1, 5) -LJUVLIG. (†) fin o. ljuvlig. Fijn-liuflige, fooglige Tärnor. Stiernhielm Herc. 170 (1658, 1668). —
(jfr II 1) -LODD, p. adj. jäg. om lodbössa av fin kaliber: avsedd för litet ”lod” (kula). TIdr. 1881, s. 4. —
(II 1) -LUDDIG. med fin ludd. Thomson Insect. 87 (1862). Finluddiga årsskott. Eneroth Pom. 2: 337 (1866). —
(II 1) -LUDEN. i sht bot. luden av mycket små, tätt sittande (mjuka) hår. Lundström Trädg. 1: 235 (1831). Bröstet (hos spansk fluga är) finludet. Thomson Insect. 61 (1862). —
(III 1) -LUKTAD, p. adj. (†) som har fint luktsinne; äv. bildl. SvLitTidn. 1817, sp. 359 (bildl.). —
(II 1) -MALA. Rinman 2: 549 (1789). Finmalen krita. AHB 119: 8 (1884). Finmala råg. LB 4: 446 (1907). —
(II 1) -MASKAD, p. adj. fisk. om nät, håv o. d.: med små maskor. Fischerström 3: 129 (1783). Finmaskade nät, s. k. löjnät. Schröder Fiske 55 (1900). —
(II 1) -MASKIG. med små maskor. Almqvist DrJ 415 (1834). Den .. af finmaskigt jerntrådsnät förfärdigade inhägnaden. SD 1900, nr 38, s. 2. —
(I 1) -MEJSLA. ofta bildl. BEMalmström 8: 355 (1839). Dikter, .. beaktade för den finmejslade formen. Rundgren i 3SAH 12: 15 (1897). —
(I 2) -METALL. (i fackspr.) Eneberg Karmarsch 2: 34 (1859). Genom (mynt-)legeringsberäkningen bestämmes, huru mycket finmetall eller koppar som skall tillsättas metallblandningen. 2UB 6: 617 (1904). —
(II 1) -NAGGA. särsk. bot. i p. pf., om blad. Äro (nagg-)tänderna mycket små, så kallas bladen fin-naggade. Hartman Fl. XXXI (1832). —
(III 1) -NOSIG. (vard., föga br.) förnämt granntyckt o. d. Hon är lite finnosig af sig. Blanche Bild. 5: 24 (c. 1865). —
(I 1) -POLERA. giva en mycket jämn o. glänsande yta åt (ngt); äv. bildl. Rinman 2: 290 (1789). Finpolerade arbeten. Almroth Karmarsch 37 (1838). Dessa af kulturen till det yttre lika finpolerade europeer och amerikaner. Ljunggren Resa 72 (1871). —
(I 2) -PROV. tekn. VetAH 1772, s. 75. Finprof kallas de prof, som göras på metallerne at finna deras renhet. Rinman (1788). —
(II 1) -PULVERISERA, äv. -PULVRISERA. mala l. stöta (ngt) till fint pulver. Almroth Kem. 344 (1834). Ett stycke pimsten, som finpulveriseras, siktas och tömmes på en flat tallrik. AHB 12: 62 (1865). —
(I 1, II 1) -PUTS. byggn. Först beslås väggen (som skall rappas) med ett gröfre bruk, grof-puts, beslag, första salvan, och sedan detta torkat något, med fin-puts, andra salvan, som under ständig anfuktning gnides med en brädlapp, rifbräda, så att ytan blir fullt jämn. Juhlin-Dannfelt 321 (1886). —
(I 1, II 1) -PUTSA. äv. bildl. Finputsa en mur. Brunius Metr. 129 (1854). De Geer Lillie 117 (1880; bildl.). —
(II 2) -RANDIG. som har smala, (mycket) tätt sittande ränder. CAEhrensvärd 10 (1782). Finrandiga tafter. SthmModej. 1847, s. 47. —
(II 1) -RIVA. PH 11: 280 (1777). Färger i pulverform: torra och finrifna. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 12. —
(II 2) -RÄCKA, v. tekn. (under knipphammare) utsmida (stål) i långa, smala stänger. JernkA 1859, s. 34. Finräckt stål. Därs. 1886, s. 486. —
(II 1) -SANDIG. som består av l. innehåller fin sand. Palmblad Aisch. 293 (1842). Finsandiga stränder. Retzius Nil. 337 (1891). En mycket stoftig och finsandig jordart. Ymer 1902, s. 427. —
1) om redskap l. maskin (i kvarn o. d.). Weste (1807). Två finsiktar, med elevatorer genom alla våningarne (i kvarnen). PT 1901, nr 43 B, s. 1.
3) abstr.: finsiktning. Denna väderqvarn har .. ett (par stenar) till finsigt. PT 1896, nr 184, s. 1. —
(II 1) -SIKTA. (fint- 1712) låta (ngt) genomgå finsikt (i bet. 1); äv. bildl. Spegel 298 (1712). Jag får .. tilstå, at hvart infall ej blifvet så finsigtat. GbgMag. 1760, s. 327. Finsiktadt mjöl af hvete, råg eller korn. SFS 1891, nr 64, s. 61. —
(I 2) -SILVER. (i fackspr.) rent silver. GR 1: 207 (1524). Det rena silfret (finsilfret) har en skön, hvit färg. Almroth Karmarsch 63 (1838). —
(II 1) -SKINNAD, p. adj. som har fint skinn; i sht bildl.: ömtåligt känslig (för kritik o. d.). En fin-skinnad flicka. Lind 1: 844 (1749). Han är icke den ende som är finskinnad för egen del och grofhudad, då det gäller att fara öfver andra med knytnäfvarne. GHT 1896, nr 250, s. 2. —
-SKRAPA, v.
1) till I 1 (o. II 1): medelst skrapning giva (ngt) en jämn o. slät yta. Finskrapa träarbeten. SvH 1: 15 (1903).
2) till II 1: medelst skrapning åstadkomma en fin massa av (ngt). Finskrapadt oxkött, tillredt som köttbullar. Ribbing BarnFostr. 21 (1892). —
-SKRÄDA.
1) (i fackspr.) till I 1: hugga släta, jämna kanter på (timmer, bjälke, sparre o. d.). Ekman SkogstHb. 194 (1908).
2) bärgv. till II 1. Wetterdal Grufbr. 328 (1878). Malmen (underkastas) nere i grufvan en grofskrädning, hvarefter den finskrädes på grufbacken. JernkA 1892, s. 119. —
-SKUREN, p. adj.
1) till I 1; i sht bildl. Dessa visor äro en samling finskurna kaméer. HOHildebrand i 3SAH 10: 69 (1895). En lång och gänglig yngling med ett ganska finskuret, fräknigt ansikte. Cederschiöld Väntan 81 (1915).
3) till II 2, i uttr. finskuren pänna; vanl. bildl. om författare l. hans stil o. skrivsätt. Björkman (1889). —
-SLAGEN, p. adj. (i sht i fackspr.)
1) till II 1, om sten o. d.: som slagits (knackats l. krossats) sönder i små bitar l. skärvor. Finslagen makadam. SD 1892, nr 255, s. 5.
2) till II 2, om tåg, tross o. d.: slagen av tunna dukter. En finslagen bomullstross. TIdr. 1897, s. 102. —
(II 1) -SLAMMA, i sht i p. pf. ss. adj. (i fackspr.) Finslammad krita. Rinman 2: 290 (1789). (Kaolinprovet) nekade .. att låta finslamma sig. LAHT 1913, s. 425. —
(I 1) -SLIPA. ofta i bild o. bildl. Leopold i SAH 1: 13 (1801). Sockeln till .. Geijersstoden .. består af finslipad täljsten. LdVBl. 1888, nr 87, s. 2. Jesuitkollegierna, där de mest finslipade vapnen i kampen mot kätteriet tillverkades. Walde Krigsb. 1: 38 (1916). —
(III 1) -SMAKAD, p. adj. (numera föga br.) som har fin smak; kräsen; äv. bildl. Fischerström Mäl. 14 (1785). Majorskan var, utan att egentligen vara gourmande, mycket finsmakad. Knorring Skizz. II. 2: 43 (1845). Den mest finsmakade delen af publiken. NSvTidskr. 1880, s. 59. —
-SMAKANDE, p. adj.
2) till III 1, om person: som har fin smak, kräsen; äv. bildl. SvSaml. 3: 17 (1764). En finsmakande estetiker. Larsson Kunsk. 161 (1909). —
(III 1) -SMAKARE. person som har (särskilt) fin l. kräsen smak, läckergom, gurmand; ofta bildl. Musikaliska finsmakare. Eichhorn Stud. 2: 43 (1872). (Tegnér) var (gäst) hos excellensen Brahe, hos grefve Ridderstolpe, hos Minerva Askelöf, Stockholms förnämste finsmakare. Tegnér Farf. 329 (1900). Han var en finsmakare i fråga om kvinnlig skönhet. SvH 4: 66 (1904). —
(III 1) -SMAKERI1004, stundom3~002. (mindre br.) Rydberg FilosFörel. 2: 139 (1877). Finsmakerier af estetisk art. Wirsén i PT 1901, nr 4, s. 3. —
(III 1) -SMAKIG. (mindre br.) som har fin l. kräsen smak; äv. bildl.: granntyckt o. d. Tessin Bref 1: 309 (1753). (Bok-)nyheter, .. begärliga för den finsmakiga publiken. JVising i GHT 1897, nr 43 B, s. 1. —
(I 1) -SMIDE. jfr -SMED. Ekström PVetA 1750, s. 9. Finsmide kallas det jern- och stål-arbete, som genom filning och slipning gifves blank yta, til skilnad från svartsmide. Linderholm (1803). Såsom exempel på finsmide med elektrisk vällning kan anföras tillverkning af järnstaket, fönsterbeslag och spännen. JernkA 1901, s. 59. —
(I 1) -SNICKARE. Strindberg i 1MinnNordM III. 3: 4 (1881). Den gustavianska tidens förnämste finsnickare eller, som titeln då lydde, ”Schatullmakare och ebenist”. PT 1902, nr 33 A, s. 3. —
(II 2) -SPETSA. i sht i p. pf. ss. adj.: som har en fin spets; äv. bildl. i uttr. en finspetsad pänna (jfr -SKUREN 3). Marklin Illiger 31 (1818). Ett mycket finspetsadt glasrör. Nyblæus Pharm. 71 (1846). Topelius Vint. I. 2: 383 (1860, 1880; bildl.). —
(II 2) -SPINNA. (fintspunnen, p. pf. Levertin Linné 84 (1906)) i p. pf. ss. adj. ofta (i skönlitterärt spr.) bildl. Finspunnet garn. Finspunnen tobak. Liljestråle Fid. Föret. 5 (1797). UB 6: 376 (1874). Sådana uttryck som att en ton är mjuk, skrovlig, ihålig, finspunnen. Larsson Psyk. 33 (1910). —
(I 3) -SPRIT. tekn. ur råbrännvin framställd, i möjligaste mån ren alkohol. Leufvenmark Vin. 1: 68 (1869). Finspriten håller vanligen 95—97 % alkohol. Ekenberg (o. Landin) 7 (1888). —
(I 2, II 1) -STANK. (†) HH XIII. 1: 290 (1567). Finstank, eller Silfverstank, kallas de fina korn, som silfret kastar ifrån sig på finertesten, då det är fulldrifvit och något hastigt afkyles. Rinman (1788). —
(II 4) -STILAD, -STILT, p. adj. tryckt l. skriven med fin stil. PT 1901, nr 192, s. 3. De allt mer och mer finstilta tidningarna. SDS 1901, nr 75, s. 3. —
(I 1) -STRYKA. om strykning av fintvätt. Förkläde och finstruken krage för kammarjungfrun. Topelius Vint. I. 2: 158 (1862, 1880). Tvätterska, kunnig i finstrykning. SD 1893, nr 44, s. 8. —
(II 1) -STÖTA. Finstötte mandlar. Björnståhl Resa 3: 208 (1778). Sockret finstötes. Nordenfalk Godt bord 174 (1896). —
(II 2) -TAGGIG. VetAH 1815, s. 120. Humle är en .. allmänt odlad, klättrande ört med kantig, af hakformade tornar fintaggig stjälk. Rosendahl Farm. 83 (1897). —
(II 1) -TANDAD, p. adj. VetAH 1815, s. 126. Dessa filar få icke vara fintandade. Berzelius Kemi 3: 312 (1818). (Bladen äro) ganska fintandade. Wahlberg Foderv. 220 (1835). —
(II 4) -TRYCK. med fin stil tryckt stycke i bok o. d. Det så kallade Fin-trycket (å en sedel) .. innehåller stadgandet om ansvar och straff för efterapning eller förfalskning. SFS 1836, nr 4, s. 3. —
(II 4) -TRYCKT, p. adj. om bok o. d. Polyfem V. 47: 4 (1812). 850 tvåspaltiga fintryckta sidor. Hedin Ludv14Tid. 89 (1895). —
(II 2) -TRÅDIG. Cronstedt IVetA 1754, s. 11. Asbest .. fintrådig, sidenglänsande. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 2. —
(I 1) -TVÄTT. i fråga om stärksaker o. d.; dels abstr., dels konkret. Callerholm Stowe 223 (1852). Genomgå en kurs i fintvätt och strykning. Langlet Husm. 615 (1884). —
(I 2) -VIKT. tekn. om vikten av den i en plants l. ett mynt ingående ädla metallen. SFS 1886, nr 105, s. 5. —
(II 2) -ÅDRIG. Hiorter Alm. 1744, s. 28. En smal och finådrig hand. Levertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 206. Ju mera ”finådrigt” virket är, d. v. s. ju mindre ringbredden är hos det afverkade trädet. SkogsvT 1911, s. 373.
B (stundom, i ssgr. med p. pf.): FINT-BYGGD, -FORMAD, -KLÄDD, -SIKTA, -SPINNA, se A.
Avledn.: FINA, v. (†) till I 2, bl. anträffat i förb. fina om, finera omigen l. på nytt (SEBrenner hos Swedberg Schibb. g 2 b (1716; bildl.), samt i ssgn fine-test, finertest (GR 23: 75 (1552)). —
FINHET, r. l. f. egenskapen att vara fin; äv. konkret(are).
I. till I. särsk.
1) till I 1. Fijnheeten är ett Tingz sielfwa inwärtes godheet och wärdigheet. Risingh Kiöph. 39 (1669). Det är kändt hvilken utmärkt mjukhet och finhet all spirituosa erhåller genom ålder. Leufvenmark Vin. 1: 253 (1869).
2) till I 2: finhetsgrad. Stiernhielm Arch. B 2 a (1644). (Guldets) finhet angifves i karat, hvaraf 24 motsvara rent guld. Rosenberg OorgKemi 538 (1888).
II. till II. särsk.
1) till II 1. (De små delar av vilka varje kropp består) äre af en obegripelig fijnhet och subtilité. Triewald Förel. 1: 2 (1728, 1735). (Fårens) ull är af en hög finhet, lenhet och elasticitet. QLm. I. 5: 22 (1835). (†) Genom atomernes rörelse och gnidning emot hvarandra, uppkom materia af särskilda finheter (dvs. olika finhetsgrader). Ehrenheim Phys. 1: 135 (1822).
III. till III. särsk.
1) till III 1. Synens finhet. Serenius (1741). Finhet i omdömet om personer och saker. De Geer Minn. 1: 209 (1892).
2) (mindre br.) till III 2. Frågan är af stor finhet. Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 205 (1854). konkret(are): finess, fin skiftning, fin vändning o. d. En nogare undersökning af språkets finheter. Bergklint MSam. 1: 165 (1781). Få äro de skogsegare, som sjelfva förstå trakthuggningens finheter. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 342 (1857).
3) till III 4: skarpsinne, skarpsinnighet; klyftighet o. d. Dalin Arg. 1: 41 (1754). Stilens liflighet och critikens finhet gifva detta stycke et högt värde. JournSvL 1801, s. 406. Hufvuddragen i Schartaus omdömeskraft voro stark logisk bestämdhet, dialektisk finhet och orubblig konseqvens. Agardh BlSkr. 1: 7 (c. 1855). konkret(are): spetsfundighet, hårklyveri o. d. Lundberg Paulson Erasmus 144 (1728). Theologernes scholastiska finheter. Agardh BlSkr. 1: 156 (1857). Hallström BCap. 113 (1900).
4) till III 5: slughet, list, förslagenhet, knipslughet; äv. konkret(are): listigt påfund, knep; i pl. stundom: (små) konstgrepp, finter o. d. Hvar til tiena alla hans finheter? Serenius H 3 b (1734). Chenon Heywood 1: 4 (1772). Hon sjelf (var) fast öfvertygad, att hon gjort sin undersökning med en finhet, hvilken hedrade hennes skarpsinne. Carlén Repr. 401 (1839).
IV. till IV.
1) till IV 1. Nordenflycht QT 1746—47, s. 66 (1744). (Turken) besitter en viss finhet i sitt sätt att vara, som öfverträffar hvad man ser i de mest civiliserade länder. Beskow Res. 14 (1861).
2) till IV 2. Kläderna förkunna ofta mannen / Och franska ädlingar och högtförnäma / Deri ha smak och finhet framför andra. Hagberg Shaksp. 1: 294 (1847).
3) till IV 3. Ert inkast röjer mycken skönhet och finhet i själen. Stridsberg Friman 25 (1798). Hjärtats finhet. Larsson Bildn. 5 (1908).
Ssgr: finhets-grad. särsk. 1) till FINHET I 2. Stiernhielm Arch. G 2 a (1644). I Sverige betecknas med karat guldets finhetsgrader. NF 8: 251 (1884). 2) till FINHET II 1. QLm. I. 1: 89 (1833). Pulveriseradt salt av alla finhetsgrader. TT 1895, Allm. s. 168. —
FINLEK, r. l. m. finhet; äv. konkret(are): finhetsgrad; särsk.
1) till I 2. AdP 1800, s. 494. Allt silfver, som guldsmeder arbeta, skall hafva en viss finlek, så att 16 lod sådant arbetssilfver skall innehålla åtminstone 13 lod fint silfver och 3 lod koppar. Berlin Lsb. 293 (1852).
2) till II 1. EconA 1807, sept. s. 48. I allmänhet behöfver man tre sockersiktar af olika finlek. Grafström Kond. 36 (1892). Finleken (hos färger) bestämmes genom profsiktning af 25 gr. genom florsikt. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 11.
3) till II 2. Carlström Spinnm. 15 (1832). Garn, hvaraf tågvirke, kabelgarn, slås, spinnes af olika finlekar. NF 5: 895 (1882).
Spoiler title
Spoiler content