SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STOFT stof4t, sbst.5, n. (Mat. 10: 14 (NT 1526) osv.) ((†) r. l. m. Peringskiöld Hkr. 1: 623 (1697: stoften, sg. best.), Thomander Pred. 2: 91 (1849)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. = (Triewald PVetA 1740, s. 4 osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till genus r. l. m., Triewald PVetA 1740, s. 4, Cannelin (1939))).
Ordformer
(stoft (-offt, -åf(f)t) 1526 osv. stufft 15261572. stöfft 1536)
Etymologi
[sannol. ombildning av STOFF, sbst.2, under påverkan av DOFT (i bet. I). — Jfr STOFT, sbst.4]
1) ss. ämnesnamn: anhopning l. mängd av ytterst finfördelade (mikroskopiskt små), torra partiklar av fast ämne (i sht av de lösa jordlagren) l. fasta ämnen (som lätt virvlas upp l. kan hålla sig svävande i luften); damm (se DAMM, sbst.2, o. jfr DOFT I, PULVER 1); ofta (i sht i vitter stil) betecknande (det lösa) jordlagret på jordytan l. själva jordytan (jfr JORD 6, 7, 8 a); äv. om fina partiklar av vatten; äv. i individuell anv. (se f). Bli l. förvandlas till stoft. Gnugga sönder till stoft. Falla i l. till l. sjunka i stoft(et) o. d. (i sht i vitter stil), ofta betecknande att ngt (i sht ett byggnadsverk) störtas l. faller i ruiner (o. blir till mull) o. d. Röra upp stoft och damm från vägen. Stoftet yrde kring mjölnaren i den gamla kvarnen. Kosmiskt, vulkaniskt stoft. Täckt av ett fint stoft. The .. ropadhe och kastadhe theres clädher vthaff, och hoffuo stofftet vp j wädhret (av vrede o. sorg). Apg. 22: 23 (NT 1526). Iagh .. gör boot j stofft och j asko. Job. 42: 6 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr ASKA, sbst. 1 d. Man trampar .. detta stoft (dvs. Forum Romanum) med en dubbel erinran om mänskliga sakers föränderlighet. MoB 5: 75 (1783). Låtom oss titta in i den unga Grefvinnans förmak. Intet stoft på den gröna mattan, på de klara fönstren och speglarne ingen fläck. Bremer Pres. 442 (1834). Nejden insveptes i ett askvitt stoft / av det fallande regnet. Tegengren 10: 80 (1923). Den .. världsmetropol (dvs. Bagdad), som uppstod sedan Ktesifon och Seleucia sjunkit i stoftet. Johnsson UtGuide 23 (1938). Dräkter så luftigt lätta, så sländartat sköra, att man kunde vänta att de skulle falla till stoft i nästa minut. Ruin SjunknH 24 (1956). DN(A) 9/8 1964, s. 5 (om kosmiskt stoft). — jfr ANILIN-, DIAMANT-, GULD-, IS-, JORD-, KOL-, KRIT-, METALL-, MJÖL-, PEPPAR-, RIM-, RYMD-, SALPETER-, SAMMETS-, SAND-, SKAL-, SKOL-, SNÖ-, SOL-, STEN-, TRÄ-, TRÖSKE-, VATTEN-, VÄRLDS-, ZINK-STOFT m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. The ogudactighas håp är såsom itt stofft aff wädhrena förströat. SalWijsh. 5: 14 (öv. 1536; Apokr. 1921: agnar; Apokr. 1986: fjun). Här fordras folck (dvs. rekryter) som sand, som gräsz, som ståfft, som måln. Runius (SVS) 1: 205 (1708). Han behandlar oss ibland som om vi vore stoftet under hans skosulor. Krey-Lange KolumbÅterk. 180 (1933).
b) om frömjöl l. pollen l. sporer. Desze (ståndar-)knappar gifwa et stoft eller mjöl som faller på stiften, då örten blommas, hwarutaf sedan all frukt förorsakas. Celsius HushAlm. 1744, s. A 5 b. Fries Växtr. 256 (1884; om sporer). — jfr AVEL-, BLOM-, BLOMSTER-, FRÖ-, HANN-, ROST-STOFT.
c) om de (lätt avfallande) små fina fjällen på fjärils vingar; äv. bildl. Fjäriln flyger, / Sirlig i sitt gyllne stoft. Nicander 1: 267 (1837). Östergren (1946; bildl.). Fjärilsvingarnas fina stoft. SvHandordb. (1966).
d) i sådana uttr. som kasta sig l. falla ned i stoftet (för ngn), kräla l. krypa l. ligga l. rulla sig i stoftet (för ngn l. ngt), företrädesvis hyperboliskt l. bildl. (jfr 2), betecknande att ngn fullständigt underkastar sig (ngn l. ngt) l. ödmjukar sig (för ngn l. ngt) l. är överdrivet ödmjuk l. servil l. inställsam l. lismande (inför ngn l. ngt) o. dyl. l. visar den djupaste vördnad l. artighet o. d. Ty kastom osz nu ned i stoftet för Guds wilja. Dalin Vitt. 3: 211 (1756). Jag rullar mig i stoftet mina fruntimmer. Björn Medb. 15 (1789). Kellgren (SVS) 3: 366 (1792: kröp). Låt mig här i stoftet er tillbe! / Jag är ej värdig edra ögon se. Braun Bror 130 (1846). Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; / Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga. Runeberg 2: 119 (1846). Borde inte en sådan som han krypa i stoftet för de uslaste af mina dikter? Söderberg MBirck 155 (1901). Denne Feodoroff, som var upprörande orättvis mot underlydande, men krälade i stoftet för överordnade. Ackté-Jalander Jalander 19 (1932).
e) i uttr. skudda stoftet av sina fötter o. d., se SKUDDA AV 1 a α.
f) i individuell anv. (jfr 2 g, h): stoftkorn l. stoftgrand o. d., äv. mer l. mindre bildl., särsk. om ngt mycket obetydligt l. värdelöst (jfr 2 g): småsak, bagatell o. d. I stället för owänskap öfwer en Process blefwo den öfwer något annat: Öfwer et stoft, et grand, et sqwaller. Dalin Arg. 2: 47 (1734, 1754). En farlig tanke (dvs. svartsjuka) är ett hemligt gift, / Som knappt i början kännes smaka illa, / Men, när ett stoft deraf i blodet kommer, / Lik svafvelgrufvan, slår i flammor opp. Nicander 2: 803 (1826). Hvad är jag? / Blott ett stoftgrand på ett stoft i rymden. Roos BladFall. 13 (1909). Jag är utstruken ur hennes liv, jag är mindre än ett stoft, jag har aldrig funnits. Willebrand-Hollmerus Värv. 158 (1920); jfr a. — särsk. i ä. filosofiska system, om var o. en av de tänkta minsta enheter varav materien antogs vara uppbyggd (jfr ATOM); äv. i uttr. ursprungligt l. originalt stoft. Prima naturalia eller de stoft och grand, hvaraf all materia består, hvilken sig ej vidare dela låter .. fördenskul kunna desse stofter kallas enstakade ting. Triewald PVetA 1740, s. 4. Därs. 5 (: originala). Thorild (SVS) 1: 303 (1778: ursprungligt).
g) med tanke på jorden ss. begravningsplats för död människa l. de döda. När wij skole vpstå af iordennes stoft, på (den yttersta dagen). ChristOrdn. E 2 a (1602); möjl. att hänföra till 2 f. Fahlcrantz 2: 245 (1826, 1864). Silfverstolpe Vard. 23 (1926).
h) [i sht i l. utgående från flera textställen i bibeln] (i högre stil) om stoft med tanke på det biologiska kretsloppet (dvs. att växterna erhåller näring ur jorden o. liksom de levande varelser som äter växterna dör o. blir till jord); företrädesvis om människan l. människorna ss. deltagare i detta kretslopp; ofta i sådana förb. som stoft och aska l. stoft och mull. Alla menniskior äro muld och stofft. Syr. 17 (”18”): 32 (öv. 1536; Apokr. 1921, 1986: stoft och aska). Gudh giorde menniskiona aff iordennes stofft. 1Mos. 2: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: stoft från jorden). Alt Kött är Stofft och Höö. Wexionius Sinn. 3: C 1 b (1684). Det är endast menniskans kropp, som dör och förmultnar till stoft; ty själen är odödlig. Berlin Lrb. 15 (1852). Ack, stoft blir stoft — se där det mål, / som tiden satt för små och store! Lindqvist RysslSång II. 2: 96 (1934).
i) [efter t. aus dem staube in die mühle kommen] (†) i uttr. komma ur stoftet i kvarnen, komma ur askan i elden (se ASKA, sbst. 1 f ζ). Weise 16 (1697). Därs. 1: 12 (1769).
j) (†) i utvidgad anv., om våt jord l. sörja l. slask. Schroderus Comenius 81 (1639).
2) (i sht i högre stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 d); i sht i f o. h. Myckit .. af det, som här til vnder okunnighets stoft legat begrafwit. Hiärne 2Anl. Förord. (1702). Hwem will icke hållas för Ädelmodighetens älskare, fastän stoftet skulle ligga så tjockt i sinnet som Pudret i wåre Hjältars pannor? Dalin Arg. 1: 143 (1733, 1754). Ett stoft det är som själens blick fördunklar. Hagberg Shaksp. 1: 277 (1847). Löftena är stoft, hotelserna idel stoft. Aurell NBer. 20 (1949). — jfr FJÄRILS-, GULD-, JORD-, SKOL-, VÄRLDS-STOFT. — särsk.
a) i uttr. trampa (äv. trycka ned) ngn l. ngt i stoftet (äv. i stoft l. träcken), fullständigt förtrampa (se d. o. 2 b) ngn l. ngt, fullständigt nedtrycka l. förtrycka ngn l. ngt o. d. Dalin Arg. 1: nr 18, s. 2 (1733: träcken). Så blir hela Folk-Kroppen en slaf af sina svagheter och desz Frihet trampad i stoftet. Därs. 110 (1754). Engelska Folket är fritt: och tryckes ned i stoftet af Taxor! Thorild (SVS) 3: 121 (1792). Tro ej belackarens röst då han smädar den blödiga qvinnans / Heliga blomma, och grym trampar dess rygte i stoft! Runeberg Därs. 2: 119 (c. 1827). Hade hon rätt att förlåta, hade hon verkligen rätt att låta sig trampas i stoftet? Thorén Herre 256 (1942).
b) i uttr. bita i stoftet, förr äv. bita stoftet, bita i gräset (se BITA I 4 p γ α'); förr äv. i uttr. sätta sin mun i stoft, bli slagen (i strid), (få) stryka på foten o. d. Eneman Resa 2: 234 (1712: sätta).
c) i uttr. slicka stoftet, förr äv. stoft, äv. ngns fötters stoft, se SLICKA, v. I 2 a; äv. i uttr. slicka stoftet av ngt. Ja, then stolte slekia skal / Stoftet af hans (dvs. konungens) fotapall. Ps. 1695, 71: 9.
d) i uttr. falla (äv. sjunka) till (äv. i) stoft (jfr 1), förr äv. brista i stoft, betecknande att ngt fullständigt slås sönder l. tillintetgörs l. blir till intet o. d.; äv. i uttr. kasta ngt i stoftet, störta (omkull) ngt, slå ngn till stoft, helt besegra l. förkrossa ngn o. d. Tanken om andens odödlighet, den faller till stoft inför denna nya kristendom (som icke vidkänns någon väsentlig skillnad mellan kropp o. ande). Tegnér (WB) 8: 691 (c. 1836). Svedelius SmSkr. II. 2: 10 (1860, 1888: slå). Topelius Vint. II. 1: 130 (1881: brista). Bååth GrStig. 155 (1885: sjunker till stoft). Snarligen falla i stoft de luftslott fattigman bygger. Hellquist Hes. 29 (1923). Revolutionen kastade snart troner i stoftet — republiken segrade i Paris såväl som i Rom. Lagergren Minn. 7: 18 (1928).
e) betecknande en mycket låg social ställning l. ett mycket dåligt anseende o. d.; äv. i uttr. betecknande att ngt nedvärderas l. smutskastas (se SMUTS-KASTA 2) l. grovt förtalas o. d. Så förfölie fienden mina siel .. och leggie mina äro vthi stufft. Psalt. 7: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: stoftet). (Ane den gamles son) stäckte denne (f. d. trälen) Tunnis wälde och kastade honom från hans höghet i hans förra stoft igen. Dalin Hist. 1: 377 (1747). Hur många olika omdömen hafva icke blifvit fällda om detta byggnadskonstens underverk (dvs. Peterskyrkan i Rom), somliga höjande till skyn, andra sänkande i stoftet! Nyblom Bild. 30 (1864). Åtskilliga tidningars .. visade åtrå att draga ned i stoftet allt, som inom litteraturen stod högt, hade länge väckt uppmärksamhet. Wirsén i 3SAH 2: 697 (1887). Wägner Därs. LIX. 2: 63 (1948). — särsk. (numera föga br.) i uttr. betecknande att ngn från en mycket låg samhällsställning upphöjes till en högre l. en hög sådan l. dras fram ur obemärkthet o. d.; i sådana uttr. som (upp)resa l. dra ngn (upp) ur stoftet. (Herren är) Then som vpreser then vsla vthu stufftet. Psalt. 113: 7 (öv. 1536; Bib. 1917: upprättar den ringe ur stoftet). (Gud) tager en utaf stofftet, och uphöijer honom till stoor ähra .. i werldene. Rudbeckius KonReg. 321 (1616). Virgilius och Horatius hade säkert icke blifvit det de äro, om icke den vittre Mæcenas dragit dem fram ur stoftet, och försatt i Augusti nåd. Bergklint Vitt. 155 (1761). Draga ngn upp ur stoftet. Schulthess (1885).
f) ss. beteckning för den materiella världen l. det materiella l. kroppsliga, i sht i motsats till den andliga världen l. de andliga värdena l. det eviga livet (efter döden) o. d.; äv. med tanke på ngt materiellt l. det materiella ss. ngt obetydligt l. likgiltigt l. intigt (i jämförelse med andliga värden l. Guds värld o. d.); jfr 1 f, GRUS 1 c, STOFF, sbst.1 5. Mijn siel lodher widh stufft, gör mich leffuande epter titt ord. Psalt. 119: 25 (öv. 1536; Bib. 1917: Min själ ligger nedtryckt i stoftet). Böjelserne underlagde förnuftets wälde, lyfta åtrån ifrån stoftet, til höga, nyttiga och lofwärda ändamål. Placat 28/11 1787, s. 1 b. Vi, när vi sunkit dit hän, / Som den fromma Eneas, den rike Tullas och Ancus, / Äre vi skugga och stoft. Adlerbeth HorOd. 152 (1817; lat. orig.: pulvis et umbra). (Arbetarens bön:) Gif också mig, att (liksom solen) hela dagen wandra för att tjena dig i det låga stoft, der du mig har satt. Almqvist Arb. 13 (1839). Om denna skönhetsdrift och evighetslängtan, som tvingar människan att med smärta höja sig ur stoftet, handlar också den intensiva dikten Jord jag i händerna bär (av R. Ekelund). FinT 1955, s. 341. — särsk. i uttr. stoftets son l. barn, om människan; jfr STOFT-BARN, -SON. Kellgren (SVS) 2: 342 (1792: stoftets Son). Dottern .. Hör! vindarnes klagan .. Stoftets söner i stoft vandra, / Af stoftet födda / Till stoft varda de. Strindberg Drömsp. 248 (1902); jfr 1 h. Evig är din (dvs. Guds) nåd, din kärlek oförgänglig. / Allgod till stoftets barn du skådar ner. Ps. 1937, 4: 3.
g) (i sht i vitter stil) i individuell anv. (jfr h, 1 f), om enskild mänsklig individ, dels med tanken riktad blott på hans kroppsliga tillvaro, dels med tanke på den enskilda människan ss. en obetydlig l. ytterst liten enhet i universum l. i jämförelse med Gud (jfr ATOM 2 c); äv. med tanke på kroppen ss. ett hölje (för själen). Frese VerldslD M b (1724, 1726). Du, som allas Öden wänder! / Om ett stoft Dig bedja får, / Tag osz i Din mildhets händer. Dalin Vitt. 3: 211 (1759). Den dag, då din anda skall återvända till Honom (dvs. Gud), och ditt trötta stoft gå att hvila sig. Lehnberg Pred. 1: 94 (c. 1800). Då löses anden på Herrens bud / från stoftets bräckliga hölje. OmkrLägereld. 16 (1903). — jfr MÄNNISKO-STOFT.
h) i individuell anv. (jfr g, 1 f), om död människas kroppsliga kvarlevor; i sht förr äv. närmande sig bet.: minne (se MINNE, sbst.1 4 b) av död person. Här vilar stoftet av N. N. Här ligger för wår syn ett ädelt Stofft på Båren. Runius (SVS) 1: 187 (1707). Jag vördar hans stoft. Weste FörslSAOB (c. 1817). På Åminne, i närheten af mina fäders stoft, vill jag .. samla mina barn omkring mig, njuta ett ögonblicks lycka och — sluta. Tegnér Armfelt 3: 397 (1887). Om onsdag kl. 1 e. m. komma stoften af de båda aflidna, fadern och dottern, att vigas till griftero i Östermalms kyrka. SD 14/12 1903, s. 4. RiksdMot. 1973, nr 1142, s. 1. — jfr MÄNNISKO-STOFT. — särsk. (†) i uttr. med djupaste vördnad framhärda till stoftet l. till stoftet framhärda l. till stoftet leva, ss. en hövlighetsfras vid avslutning av brev, betecknande att brevskrivaren ämnar förbli i sin djupaste vördnad för adressaten till sin död. Har äran med djupaste wördnad till stoftet lefwa, Högwördigste Fader, Herr Doctor och Biskopens så och Maxime Venerandi Consistorii Allerödmjukaste tjenare. VDAkt. 1779, nr 276. Därs. 1784, nr 298 (: Framhärdar .. till stoftet). Därs. 1797, nr 212 (: til stoftet framhärda).
i) (†) om mångfaldig l. oräknelig avkomma. Hoo kan rekna Jacobs stofft, och talet på fierde delen aff Israel? 4Mos. 23: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: tallös såsom stoftet; Luther: Wer kann zählen den Staub Jakobs ..? Vulg.: Quis dinumerare possit pulverem Jacob ..?).
j) (†) i uttr. stanna i stoft, stanna upp, inte bli av, gå i stå. Nordberg C12 2: 361 (1740).
(2 g) -ATOM. (i vitter stil) bildl., om människa. Valerius 1: 3 (c. 1850).
(1) -AVLAGRING~020. särsk. konkret. Lewenhaupt LagreliusKinR 244 (1928).
(1) -AVSKILJARE~0200. tekn. apparat l. anordning (t. ex. filter) för avskiljande av stoft ur ngt gasformigt. SAOL (1950). Slipmaskin med stoftavskiljare. LD 1959, nr 221, s. 5.
(1) -AVSKILJNING~020. i sht tekn. jfr avskilja I 1 c α. Dædalus 1939, Ann. s. 24.
Ssgr (tekn.): stoftavskiljnings-anläggning. konkret, motsv. anläggning III 1 a α. TNCPubl. 69: 111 (1978).
(2 f) -BARN. (i vitter stil, numera föga br.) om människa; jfr stoft, sbst.5 2 f slutet, o. -son. Tegnér (TegnS) 1: 83 (1803). Östergren Dikt. 122 (1871).
(2 g) -BEKLÄDNAD. (i vitter stil) om människas kropp tänkt ss. en beklädnad (för själen). Hagberg Pred. 1: 104 (1814).
-BEMÄNGD, p. adj.
2) (i vitter stil) till 2 f, bildl.; jfr bemänga 1 b. Moderskärleken här nere (på jorden), om än så stark, (är) dock .. för stoftbemängd, att kunna öfvervinna misströstan. Bäckman Sjöj. 2: 25 (1851).
(1) -BESTRÖ. beströ (ngt) med stoft; särsk. i fråga om att ss. tecken på sorg beströ sitt huvud med stoft; jfr -strödd. Kullberg Tasso 2: 50 (1860).
(2 f) -BOJA. (i vitter stil) om boja (se boja, sbst.1 3) som materien utgör (för människans ande o. d.); i sht i pl. Hagberg Pred. 4: 161 (1819).
(2 f) -BUNDEN, p. adj. (i högre stil) bunden (se binda, v. 13 c) vid stoftet. En rå .. sinnlighets .. stoftbundna njutningslust. Wallin 1Pred. 1: 94 (c. 1830). Rudin i 3SAH 11: 41 (1896; om person).
(2 f) -BUREN, p. adj. (†) född i stoft, av jordisk härkomst; äv. i substantivisk anv.; jfr jord-buren. Ling As. 641 (1833). Gif mig din hand, stoftburne; så! Hagberg Shaksp. 11: 217 (1851).
(2 h) -BÄDD. (i vitter stil) grav (se grav, sbst.1 3). Ossian 1: 29 (1794).
(2 f) -DANAD, p. adj. (i vitter stil) danad (se dana, v. I 3 a) av stoft; jordisk l. materiell o. d. Wallin 2Pred. 1: 84 (1820).
-DEL. (numera bl. tillf.)
1) till 2 f, om den materiella delen av ngt. Valerius 1: 74 (1829).
2) till 2 h, om del av en avlidens kropp. Näsström FornDSv. 1: 145 (1941).
(1) -DIMMA. (numera föga br.) stoftbemängd dimma; jfr smog, sbst.1, o. -dis. SDS 1897, nr 82, s. 3. Ymer 1925, s. 353.
(1) -DIS. meteor. i luften svävande stoftpartiklar. InternMolnatl. 57 (1961).
(1) -DREV. (tillf.) stoftdrift; jfr drev 3 b. TurÅ 1952, s. 246.
(1) -DRIFT. (mera tillf.) om förhållandet att stoft driver (se driva, v.2 15 a); jfr drift 3 c o. -drev, -flykt. Högbom Norrl. 168 (1906).
(2 g) -DRÄKT. (i vitter stil) om människans kropp ss. en dräkt (åt hennes andliga jag). PoetK 1821, 1: 36.
(1) -EXPLOSION. explosion orsakad av antändning av stoft. Ahlström Eldsl. 71 (1879).
(1) -FIGUR. [jfr t. staubfigur] (i sht i fackspr.) av stoft bildad figur (se d. o. 10). NF 4: 368 (1881).
(1) -FIN. fin (se fin, adj. II 1) som stoft, finkornig som stoft; som har formen av l. består av stoft; äv. om smärgelpapper o. d., med tanke på beläggningen. NDA 1867, nr 274, s. 4 (om benmjöl). Nordenskiöld Vega 1: 457 (1880; om snö). Smergelpapper numreras .. efter groflek; 0000 är stoftfin. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 47. (Fjärilsvingar) tätt klädda med lätt avnötbara, stoftfina fjäll. LmUppslB 535 (1923). NatLiv 2: 309 (1930; om sporer). SvGeogrÅb. 1955, s. 182 (om sandlager).
Avledn.: stoftfinhet, r. l. f. Fries VäxtSpridn. 24 (1880; i fråga om frön).
(1) -FJÄLL. stoftfint fjäll (se fjäll, sbst.2 2 b). Quennerstedt KampTillv. 47 (1898; hos fjäril).
(1) -FLYKT. flykt (se flykt, sbst.2 6) av stoft; jordflykt; jfr -drift. Stoftflykten på våra åkerjordar och myrmarker. SvNat. 1924, s. 76.
(1, 2 f) -FORM. särsk. (i vitter stil) till 2 f: materiell l. jordisk form (se d. o. I 1). Järta 2: 621 (1820). (Människoanden) erhöll .. / .. jordens stoftform. Thomander 2: 611 (1828).
(1) -FRI. fri (se d. o. 27) från stoft; dammfri; jfr -lös. KrigVAH 1824, s. 202. I den stoftfria luften (i glesbygderna) håller .. (snötäcket) sig rent och vitt. TurÅ 1952, s. 244.
-FULL.
1) (numera bl. tillf.) till 1: full av damm, dammfylld, dammig, stoftfylld. Schück VittA 4: 80 (i handl. fr. 1693; om rum).
2) (†) till 2 h, om grav: full av stoft av en l. flera avlidna. Rosenstein 1: 218 (1794).
(1) -FYLLD, p. adj. fylld av stoft; jfr -full 1. Hedin GmAs. 1: 413 (1898; om luft).
(1) -FÄNGE. (†) konkret, om insamlat stoft (avsett att användas i praktiskt syfte); jfr fänge 3. Gadd Landtsk. 2: 232 (1775).
(2 f) -GLITTER. (†) om glitter (se d. o. 3) som kan känneteckna den obetydliga enskilda människan på jorden. Et Snilles stora och kännande Själ, fästad, ej vid det lilla stoftglittret af sit sjelf, men (osv.). Thorild (SVS) 1: 58 (1784).
(1) -GRAND. grand (se grand, sbst.1 1) av stoft, stoftkorn, stoftpartikel; ofta i jämförelser. (Filosofin ansågs) mäktig att ifrån stoftgrandet, ända upp till den högsta ursprungligheten, uppdaga hela .. naturkedjan. Leopold 4: 338 (c. 1820). Med sin omätliga rymd omfattar mig verldsalltet och slukar mig som ett försvinnande stoftgrand. Modin Pascal 244 (1890). På museet penslar en konservator stoftgrand från ett skört föremål. TurÅ 1956, s. 32. särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr stoft, sbst.5 2); särsk. betecknande ngn ss. obetydlig l. ngt (på jorden) ss. obetydligt i ett större sammanhang (särsk. om människan i universum o. d.); jfr -korn o. atom 2 c. Hvad är ert rykte? o! hvad är ert namn? / Ett stoftgrand mer, som tidens vågor skölja / Till glömska bort i evighetens famn. BEMalmström 6: 294 (1839). Hvad är jag? / Blott ett stoftgrand på ett stoft i rymden. Roos BladFall. 13 (1909). Pettersson AtomExplUniv. 130 (1941; om jorden i universum). särsk. (numera föga br.) i nekande kontext, närmande sig bet.: dugg (se d. o. 3) l. dyft l. gnutta. Helt visst står intet stoftgrand poesi att köpa för alla österns skatter. EHTegnér i 2SAH 58: 36 (1882). Människan kan med allt sitt arbete ej skapa ett stoftgrand. Aldén Medb. 4: 8 (1885).
Ssgr: stoftgrands-, äv. stoftgrand-född, p. adj. (-grand- 1894) (i vitter stil) till -grand slutet: född ur l. ss. l. till att vara ett stoftgrand (i universum). Fröding NDikt. 152 (1894; substantiverat).
-storlek. Wikner Pred. 382 (1879).
(1) -GRÅ. grå av l. ss. stoft; äv. bildl. Det hvitgröna haf och den stoftgråa jorden. Sätherberg Blom. 1: 13 (1841). FoU 17: 43 (1844; bildl., om pedanteri).
(1) -GULD. (numera bl. tillf.) guld i form av stoft, guldstoft (se d. o. 1). Orrelius 137 (1797).
(1) -HALT. halt (se halt, sbst.1 1) av stoft. Luftens större eller mindre stofthalt. Hedin GmAs. 1: 411 (1898).
(1) -HALTIG. som innehåller (halt av) stoft. SDS 1894, nr 409, s. 2 (om luft).
(1) -HOP. stofthög, anhopning av stoft. Neh. 4: 2 (Bib. 1541).
(2 g) -HYDDA. (stoft- 1814 osv. stofts- 18851973) (i högre stil l. (numera vanl.) ngt vard. l. skämts.) om människas kropp l. lekamen (tänkt ss. den materiella boningen för själen l. anden o. d.), kroppshydda; ngn gg äv. om djurs kropp; jfr -hölje, stofts-fodral. Ha en omfångsrik, voluminös, bräcklig stofthydda. Nu wete wi, att det är endast den bräckliga stofthyddan .. som måste åter komma till jord igen, såsom den warit hafwer. Hagberg Pred. 1: 76 (1814). Punschen härjar i den arma stoftshyddan dagen efter. Fröding Kusinbr. 37 (1885). En mörk grav, vari min stofthydda skall varda till jord igen. Reuter 2: 249 (1922). (Kampen för tillvaron) ger ekvatorialdjuren tunn hårbeklädnad och spensligare stofthydda. Edström Hund. 18 (1948).
-HÖG.
1) till 1: hög (se hög, sbst.1 2) av stoft. SvSkog. 1114 (1928).
2) (numera föga br.) till 2 h: jordhög uppkastad över en avlidens stoft (på hans grav). Jolin MSmith 115 (1847).
(1) -HÖLJD, p. adj. höljd av stoft; äv. mer l. mindre bildl. (jfr stoft, sbst.5 2). Möller (1807). Segern, i röken, på stofthöljda vingar, / Tvekande än, mellan härarna svingar. PAWallmark i 2SAH 5: 214 (1809).
(2 g) -HÖLJE. (i högre stil) jfr hölje slutet o. -hydda. Wirsén i 3SAH 2: 205 (1887).
(1) -KALK. (numera mindre br.) kalkmjöl, kalkstensmjöl. MosskT 1887, s. 247. Därs. 1890, s. 76.
(1) -KAMMARE. [jfr t. staubkammer] tekn. kammare (se kammare, sbst.2 6) för stoftavskiljning. TT 1895, K. s. 22.
(2) -KAPPA. (i vitter stil) bildl., om stoft som täcker l. höljer ngt. Bremer Strid 7 (1840).
(2 h) -KLUMP. (i vitter stil) om död människas kropp. PoetK 1819, 2: 106.
(2 g) -KLÄDNAD. (i vitter stil) om människokroppen (tänkt ss. en klädnad för själen o. d.); jfr -hydda. Phosph. 1811, s. 62.
(1) -KORN. korn (se d. o. 6) av stoft l. ingående i stoft, stoftgrand l. stoftpartikel; stundom om dammkorn; ofta i jämförelser. Holmström Ström NatLb. 4: 10 (1852; på fjärilars vingar). Möblering utan stoftkorn eller fläck. Snoilsky 2: 106 (1881). Här (på berget) försvinner människoaningar som stoftkorn i rymdhavets omätlighet. Söderholm OrdNatt. 69 (1933). särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr stoft, sbst.5 2); särsk. dels om mänsklig individ, dels om jorden ss. en obetydlig del i det oändliga universum (jfr stoft, sbst.5 2 f, g). Hur fri, hur lätt mot ljusets tron du (dvs. den döde prins Gustaf) svingar / Med ingen dimma på din klara själ / Och intet stoftkorn på dess hvita vingar! Böttiger 4: 172 (1852, 1869). Man glömmer, att man bara är ett fattigt stoftkorn, som motståndslöst följer den oroliga jorden. Wägner Silv. 310 (1924). (Jorden är) ett litet virvlande stoftkorn bland myriader andra stoftkorn i universum. Hartman NattLys. 51 (1951).
Ssg: stoftkorns-liknande, p. adj. Björk Beebe UndHavsyt. 95 (1937).
(1 d) -KRYPANDE, p. adj. som kryper i stoftet (se krypa 3), överdrivet ödmjuk l. underdånig l. servil; äv. i överförd anv., om ngt sakligt; jfr -krälande. Törngren Jepson LadyNoggs 91 (1910; om vördnad). Omgiven av slavar och stoftkrypande ögontjänare. Östergren (1946).
(2 f) -KRÄK. (numera föga br.) ringaktande, om människa ss. en vid det jordiska bunden varelse. Wallin Rel. 1: 37 (1813, 1825). Därs. 4: 171 (1816, 1860).
(1) -KRÄLANDE, p. adj. om orm l. mask o. d.: som krälar i stoftet; äv. i bild (jfr stoft, sbst.5 1 d, o. -krypande). Samtiden 1872, s. 28 (i bild). 5Mos. 32: 24 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917; om ormar).
(1) -KVAST. (†) dammkvast. HovförtärSthm 1642, s. 578.
(2 g) -KÅPA. (i vitter stil) bildl.; jfr kåpa 1 a ε o. -dräkt. Bremer Hem. 2: 23 (1839).
(1) -LAGER. jfr lager, sbst.3 1. Lewenhaupt LagreliusKinR 243 (1928).
(1) -LAV. [jfr t. staubflechte; laven har ett stoftliknande överdrag] bot. laven Physcia caesia (Hoffm.) Fürnrohr; jfr pulver-lav 1. Retzius FlOec. 375 (1806).
(1) -LIK. jfr -liknande. Wåra små stoftlika tankar. Wulf Köppen 2: 340 (1799). Agardh o. Ljungberg II. 2: 342 (1856; om sand).
(1) -LIKNANDE, p. adj. som liknar stoft, stoftlik. 2NF 32: 705 (1921).
(2 f) -LIV. (i högre stil) i sg., om det materiella l. jordiska livet (se liv I 7), tänkt ss. motsatt det andliga l. eviga livet o. d.; i sht i best. (Människan) famlar bland stoftlifwets skuggor, förblindad af fördomen eller miszledd af twiflet. Hagberg Pred. 1: 6 (1814). Det är själslifvets friskhet, som uppehåller och skänker värde åt den jordiska och materiella tillvaron, hvilken eljest .. stundom föga höjer sig öfver djurets eller plantans stoftlif. Beskow i 2SAH 36: 139 (1862).
(1) -LÄTT. lätt (se lätt, adj.2 1) ss. stoft. Lindberg AnnLis 303 (1901; om frömjöl).
(1) -LÖS. (i sht i vitter stil) stoftfri; äv.: som icke har anknytning till materiens värld, andlig o. d. (jfr stoft, sbst.5 2 f); äv. ss. adv. Bävande vi dyrka solen, / som sitt ljus, det stoftlöst rena, / tände i vårt skumma öga. Mörne Morgonstj. 19 (1928). (Franciscus) förmådde befria .. (trubadurdiktningen) från dess snäva inriktning på kvinnan överhuvud från all jordisk bundenhet — endast dess rena rörelse blev kvar, dess stoftlösa svingning. Ruin SjunknH 175 (1956).
(1) -MALA. mala (ngt) till stoft. Den i stampverk och kollergångar finkrossade (guld-)malmen stoftmales i våtkvarnar. 2UB 5: 442 (1902). Essén Bluff. 90 (1908; i p. pf., om mockakaffe).
(1) -MARK. mark (se mark, sbst.1 3 c) täckt med stoft. Hedin Asien 1: 279 (1903).
(1) -MASSA. jfr massa, sbst.2 3, o. -mängd, sbst. KrigVAT 1835, s. 167. NaturvForsknRådRed. 1947—48, s. 30 (i pl., i rymden).
(1) -MJUK. mjuk på grund av stoft. Rosberg AllNation. 165 (1918; om gata).
(1) -MOLN. [jfr t. staubwolke] moln (se d. o. 3 a) av stoft; i sht om sådant moln av vägdamm l. av fin sand l. jord uppriven av storm o. dyl. l. av vulkaniskt stoft (som föres omkring i atmosfären); ofta i jämförelser. (Samum) bebådar sig med en töckna som lik et stoftmoln upstiger wid Horizonten. SP 1792, nr 141, s. 3. Plötsligt sågs ett stoftmoln röras, / En kosackhop kom. Runeberg 2: 85 (1847). Larsson Johannsen Ärftl. 87 (1918; av frömjöl). Rymden mellan stjärnorna är .. mer eller mindre uppfylld av gaser och stoftmoln. SvD 19/4 1941, s. 5.
(1) -MÄNGD, r. l. f. jfr mängd, sbst.2 1, o. -massa. TurÅ 1958, s. 276.
(1, 2 f) -MÄNGD, p. adj. särsk. (i vitter stil) = -bemängd 2. Jordens stoftmängda kärlek. Ljunggren SmSkr. 3: 63 (1878).
(1) -MÄTTAD, p. adj. mättad (se mätta, v. 2 b) med stoft, stoftfylld o. d. GHT 1896, nr 108 A, s. 2 (om stäppvind).
(1) -MÖGELSVAMP. [med avs. på orsak till benämningen se -svamp] (†) svamp tillhörande en grupp parasitsvampar. Hartman Örsted 108 (1865).
(1) -PARTIKEL. jfr partikel 2 o. -grand, -korn; äv. mer l. mindre bildl. (jfr stoft, sbst.5 2, 2 f). LBÄ 32: 4 (1799; bildl.). De små stoftpartiklarna i luften. SDS 1894, nr 409, s. 2. Jökelälvarnas avlagringar av uppslammade stoftpartiklar bilda leror. Elander JordLiv. 53 (1921).
(1) -PELARE. (mera tillf.) om pelarformigt stoftmoln. Österling Männ. 46 (1910).
(1) -PÄRLA. [jfr t. staubperle] (numera föga br.) om pärla (se pärla, sbst. 1) som är så liten att den är oanvändbar till smycke; jfr sand-pärla. Åstrand 2: 181 (1855). Renner Berge o. Lanier 301 (1930).
(1) -REGN. (i fackspr.) om regnliknande nedfall av stoft från stoftmoln. Lovén ÅrsbVetA 1843, s. 225.
(1) -RENING. (i sht i fackspr.) rening (se rena, v.1 2) från stoft. ForsknFramst. 1987, nr 5, s. 22.
(1) -RIK. rik (se rik, adj. 4 a δ) på stoft; äv. motsv. stoft, sbst.5 1 f, om kroppshydda: stor, voluminös. Fennia XIII. 2: 20 (1896). SvD(A) 7/12 1964, s. 1 (om luft). Tunström Julorat. 183 (1983; om kroppshydda).
(1) -RING. ring (se ring, sbst.1 7, särsk. 7 m, n) av stoft. Arrhenius Värld. 146 (1906; i pl., kring stjärnor).
(1) -RÄKNARE. (stoft- 1935 osv. stofts- 1913) [liksom t. staubzähler efter eng. dust counter] (i fackspr.) apparat för räkning av antalet stoftpartiklar per volymenhet i luft. NordT 1913, s. 306.
(1) -SAMLARE. (i sht i fackspr.) apparat för uppsamling av (icke önskvärt) stoft. PT 1892, nr 216 A, s. 1.
(1) -SAND. (i fackspr.) stoftfin sand; jfr mjuna, mjäla, sbst.1, mo, sbst. 1. Arrhenius Jordbr. 1: 25 (1859). En fin grågul stoftsand förekommer äfven stundom som ekvivalent till glacialleran. AtlFinl. 4: 18 (1899). BonnierLex. (1966).
(1) -SKY. jfr sky, sbst.1 1 e α, o. -moln; äv. motsv. 1 b, om sky av pollen o. d. Så kring fötterna höjde sig nu en dammande stoftsky, / Då Rimthussarnes ilande steg mot Pinden sig vände. MarkallN 1: 60 (1820). VäxtLiv 3: 295 (1936; av pollen).
(2 f) -SON. (i vitter stil, numera föga br.) om människa; jfr stoft, sbst.5 2 f slutet, o. -barn. Almqvist Amor. 175 (1822, 1839). Livijn 2: 308 (1838).
(1) -SOT. [de angripna kornens inre omvandlas till en mörk stoftmassa] (†) om flygsot på vete l. korn l. havre. LAHT 1888, s. 316.
(1) -STORM. [jfr t. staubsturm, eng. dust storm] meteor. storm som river upp o. för med sig stora stoftmängder (i form av stoftdis l. stoftmoln), sandstorm. De i stepptrakter icke sällsynta sand- och stoftstormarne. Nathorst JordH 466 (1891).
(1) -STRÖDD, p. adj. (numera bl. tillf.) stoftbeströdd. NF 1: 782 (1876).
(1) -SUG. (i sht i fackspr.) stoftsugare. DN(A) 7/5 1965, s. 21.
(1) -SUGARE. (i sht i fackspr.) apparat för uppsugning av (icke önskvärt) stoft, stoftsug. DN 3/6 1967, s. 7 (för värmecentral).
(1) -SVAMP. [svamparna bildar i de angripna kornen en mörk stoftmassa] (†) svamp tillhörande den i ä. systematik förekommande ordningen Coniomycetes, som omfattade sot- o. rostsvampar. Arrhenius Jordbr. 2: 66 (1860; om Tilletia tritici (Bjerk.) Wint., stinksot). Fries Växtr. 294 (1884).
-TRÅD.
1) [efter d. støvtråd] (†) till 1 b; om ståndare hos fröväxt. Oldendorp 1: 198 (1786).
2) (i vitter stil) till 2 f, bildl.: tråd tänkt ss. hållande en människa fäst vid det jordiska. Bremer Dal. 266 (1845).
(2, 2 f) -TYNGD, p. adj. (i vitter stil) bildl.; särsk. till 2 f: tyngd av materien l. det jordiska. Lidman HusFrökn. 275 (1918; om luft). Vår tanke söker och spanar, / men jordisk och stofttyngd är vingen. Eliasson Hav 31 (1925).
(1) -UTSLÄPP~02 l. ~20. utsläpp av stoft (från industri o. d.). Mätning av stoftutsläppet från .. (vissa) industrier. TT 1965, s. 70. RiksdMot. 1976—77, nr 523, s. 3 (i fråga om halmbränning).
(2 f) -VARELSE. (i högre stil) stoftbunden varelse. BrinkmArch. 2: 435 (1825). Evige Fader! Vi arma stoftvarelser våga dock blicka upp till dig såsom till en fader. Rudin OrdUngd. 3: 40 (1903).
(1) -VIRVEL. meteor. vid jordytan (gm upphettning) uppkommen luftvirvel som river upp o. medför (mycket) stoft. Böttiger i 2SAH 50: 268 (1874).
(2 f) -VÄRLD. (i högre stil) om materiens värld l. den jordiska världen, stoftets värld; i sht i sg. best. PoetK 1819, 2: 104 (i sg. best.). Bring Dante 262 (1913; i sg. obest.).
B (numera föga br.): (2 g) STOFTS-FODRAL. (i vitter stil) bildl.: stofthydda. Själens stoftsfodral. Jolin II. 3: 6 (1883).
-HYDDA, -RÄKNARE, se A.
Avledn.: STOFTA, v.1
1) till 1: belägga l. beströ (ngt) med stoft, pudra (ngt) med stoft. Schultze Ordb. 509 (c. 1755). Aldrig med frömjöl / vårtid hon (dvs. furan) stoftar / tallmossens tjärn med svafvelgul snö. Ekström VisVall 114 (1910). jfr brons-, silver-stoftad.
2) till 1: borttaga stoft från (ngt); i ssgn avstofta äv. i utvidgad anv., i fråga om att bortgå ss. stoft. Weste (1807; med avs. på t. ex. krut). IllSvOrdb. (1955).
3) (numera bl. tillf.) till 1: fara omkring i form av stoft. Och ståndarmjöl är stoftande i hvarje vindens pust. Ekström VisVall 58 (1910). jfr ut-stofta.
4) (i fackspr.) till 1, ss. vbalsbst. -ning, i fråga om tryckfärg, betecknande att bindemedlet sugs in i papperet, medan pigmentet kvarblir i form av stoft på ytan. GrafUppslB (1951).
5) till 1: göra (ngt) till stoft; i ssgrna för-, sönder-stofta.
6) (föga br.) till 2 h, med avs. på grav (plus kista): borttaga den dödes stoft från; i den särsk. förb. stofta hop äv. i fråga om att sammanlägga stoft från flera döda (o. kistor). Topelius Självbiogr. 22 (1922).
Särsk. förb.: stofta hop. (föga br.) till stofta, v.1 6, med avs. på begravdas kroppar (o. deras kistor): blanda stoften av så de kommer ihop. Topelius Vint. II. 2: 102 (1882).
stofta över. till stofta, v.1 1: lägga stoft över (ngt), stofta (ngt). TT 1877, s. 242.
STOFTAKTIG, adj. (numera bl. tillf.) som har form av stoft; numera bl.: stoftartad. Wollimhaus Syll. V 7 b (1649).
STOFTIG, adj.
1) (numera i sht i vitter stil) till 1: som består av stoft l. har form av stoft l. som är full av l. behäftad l. bepudrad med stoft l. som innehåller stoft; äv.: stoftartad; äv. ss. adv. (Lat.) Pulvereus .. (sv.) Full aff stofft, stoftig, mulligh. Linc. Ppp 1 b (1640). Schultze Ordb. 5091 (c. 1755; om väg). Adlerbeth Buc. 56 (1807; om aska). CGNordforss i 2SAH 10: 282 (1822; om hand). Bindemedlet (i viss morän) är .. alltid stoftigt, mjölartadt. Fennia XIII. 2: 6 (1896). I öster är nu hav och himmel sammansmälta av ett vitt, stoftigt solljus. RöstRadioTV 1957, nr 18, s. 4. Den stoftigt mättande lukten av mjöl (i butiken). Delblanc Åminne 36 (1970).
2) (i högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr stoft, sbst.5 2, särsk. 2 f); jfr stoftisk, stoftlig. Du äst Gud i himlens fäste, / Jag en armer matk på jord, / Syndig siäl i ståftigt näste, / Af besmittat ämne giord. Rydelius Vitt. 56 (1716). Jagades vi af Indras ljungeldar / Ner på den stoftiga jorden. Strindberg Drömsp. 247 (1902).
STOFTISK, adj. (i högre stil, numera föga br.) till 2 f: jordisk l. materiell; jfr stoftig 2, stoftlig. När var du i njutningen fri från ett högst stoftiskt intresse? CStenhammar (1806) hos Hjärne DagDrabbn. 252. Almqvist TreFr. 3: 261 (1843).
STOFTLIG, adj. (i högre stil) till 2 f: jordisk l. materiell; äv. utan tanke på jämförelse med det andliga o. d.; jfr stoftig 2, stoftisk. Fri will själn uppswinga utur sin stoftliga boja, / Till poesins region bäfwande sträcka sin flygt. Polyfem V. 33: 3 (1812). Liksom en höstsol, vänlig och varm, mot nalkande töcknar / Ostörd skådar, och ser vissna den stoftliga prakt. Atterbom Lyr. 2: 324 (1830).
Avledn.: stoftlighet, r. l. f. (i högre stil) konkret, om allt jordiskt l. materiellt. Atterbom Lyr. 3: 10 (1811).
Spoiler title
Spoiler content