GÄTEN, p. adj. -tet; -tne, -tna (n. -tit 4GbgVSH); superl. -tnast (BL 19: 287(cit. fr. c. 1760)).
Etymologi
[eg. p. pf. av GÄTA, v.2 2; jfr sv. dial. (Västergötl.) gäten, namnkunnig, berömd, omtyckt]
(†) omtalad, berömd, namnkunnig. Et så gammalt, stort och i alla tider kring hela verlden gätit Konunga Rike (som Sverge). 4GbgVSH XXI—XXII. 3: 51(1747). Kolmodin QvSp. 2: 573(1750). De, som anse sig för ton-gifvande, för gätna författare. Vinterbl. 1853, s. 60. Nog varder du med tiden / Vidt gäten i ditt slag. Wennerberg 3: 81(1883).
SAOB
