HONORAR hon1ora4r l. -år-, n.; best. -et; pl. =; äv. (i bet. 1 alltid, i bet. 2 numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) HONORARIUM hon1ora4-rium l. -år- l. 10302 (- -ráriumm Dalin), n.; best. -iet; pl. -ier.
[jfr t. honorar, eng. honorary, fr. honoraire, av lat. honorarium, hedersgåva, n. sg. till honorarius, avledn. av honor (se HONNÖR)]
1) (i fråga om ä. förh.) hedersgåva, äreskänk; särsk. om den pänninggåva som studenter inom en studentnation årligen brukade överlämna till sin inspektor. Swedberg Schibb. 275(1716). Lector Wennerdal .. fick .. af Gymnasisterna ett honorarium af 2:ne förgylda silfverpokaler med lock. Nyrén Charakt. 89(c. 1765). Sluteligen användes Nations kassan til så kalladt Honorarium för Inspector. Fallén Biogr. 22(c. 1820).
2) godtgörelse l. betalning som lämnas för visst (av jurist, läkare, skriftställare, konstnär o. d.) utfört arbete, eg. om dylik godtgörelse vars belopp den betalande efter eget godtfinnande kan bestämma; förr äv. liktydigt med: dusör, gratifikation; jfr ARVODE II.Ett högt, oblygt, obetydligt, rimligt honorar. RP 16: 383(1655). Vet Du, hvad .. (”Svenska siare och skalder”) hittills inbragt mig (dvs. Atterbom) till (dvs. i) honorarium? — Icke ett öre! Atterbom(1845) i 3SAH XXXVII. 2: 163. De odödliga mästerverk, som bestått profvet genom sekler, hafva betingat små eller inga honorarier. De Geer Minn. 1: 120(1892). Sylwan (o. Bing) 1: 367(1910). — jfr FÖRFATTAR(E)-, LÄKAR(E)-HONORAR(IUM) m. fl.
Ssgr: A: (1) HONORARIE-GÅVA. (i fråga om ä. förh.) = HONORAR 1. Honorariegåfvor till inspektor. Fries 2Linné 1: 167(1903).
B [ssgsformen är den lat. gen. av honorarium]: (1) HONORARII-KALAS. (i fråga om ä. förh.) benämning på det kalas som nationsinspektor anordnade efter uppburet ”honorarium”. JSvedbom(1798) hos Dahlgren Släktprof. 1: 50. Inspector ger et Honorarii kalas för samtl. nationales. Fallén Biogr. 22(c. 1820).
