HURRING hur3iŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[avledn. av HURRA, v.1; jfr med avs. på bet.-utvecklingen sv. dial. (Smål.) surring, örfil]
(i sht i södra o. sydvästra Sv., vard.) örfil, ”hurril”. Linder Regl. 162 (1886). Om en lärare i hettan råkat ge en .. hurring åt en discipel, så har det blivit nästan riksskandal. SvD(A) 1931, nr 40, s. 8.
