IDIOMATISK id1ioma4tisk l. -å-, äv. -ω-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. idiomatisch, eng. idiomatic(al), fr. idiomatique; av gr. ἰδιωματικός, egen, karakteristisk, till ἰδίφμα (se IDIOM)]
i sht språkv. egendomlig för ett visst språk l. en viss dialekt; utgörande l. innebärande en idiotism; genuin, ”äkta”; i sht i förb. idiomatiskt uttryck, idiomatisk vändning samt ss. adv. i sådana uttr. som tala, skriva, uttrycka sig idiomatiskt, dvs. i tal o. skrift bruka de för språket egna, genuina vändningarna. NF (1883). Ett genuint, idiomatiskt franskt uttal. Verd. 1888, s. 51. Laurin 1Minn. 380 (1929).
Avledn.: IDIOMATISKHET, r. l. f. i sht språkv. 2NF 26: 823 (1917).
