INDIGNATION in1diŋnatʃω4n, äv. -dinj-, ngn gg -dign-, l. 01—, l. -aʃ- (inndiggnatschon Dalin; indingnatschón Schück(1854)), r. (l. f.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. indignation; av lat. indignatio (gen. -ōnis), avledn. av indignari (se INDIGNERAS)]
(sedlig) harm, förtrytelse (över ngt lågt l. skamligt, en oförrätt l. dyl.); ofta med bestämning inledd av prep. över, stundom äv. mot. NvRosenstein(1792) hos Ljunggren SVH 1: 564. Den djupa och berättigade indignation, som .. (hertigens av Enghien) mord väckte öfver hela Europa. Tegnér Armfelt 3: 34(1887). Fredrik Wilhelm I, som .. hyste djup indignation mot allt mätressvälde. PT 1907, nr 148 A, s. 3.
Ssgr: INDIGNATIONS-LITTERATUR. litt.-hist. litteratur som ger uttryck åt förtrytelse över i sht sociala orättvisor l. oförrätter. Verd. 1890, s. 206. Anne Charlotte Leffler-Edgren, .. den främsta representanten för indignationslitteraturen. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 319(1916). —
