publicerad: 1934
JUVEL jɯve4l, äv. juv-, r. l. m. ((†) n.(?) 2Saml. 39: 66 (1649; se under 2 a)); best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(juel 1632—1672. iuuel 1561 (: Iuuelwärck). jouel 1672. jouvel 1675—1809. juvel (juveel) 1636 osv. juvil 1674. jubel 1647—1729. jubil 1641)
Etymologi
[jfr d. juvel, t. juwel, ä. t. jubel, holl. juweel, eng. jewel; av ffr. joel (fr. joyau), juel (nordfransk form), av mlat. jocale, smycke, klenod, kostbarhet, eller ett icke uppvisat jocellum med samma bet., eg.: ögonfägnad l. dyl., till lat. jocus, skämt]
1) slipad ädelsten; i pl. stundom med obestämdare innebörd om med juveler, äkta pärlor o. d. besatta smycken. OxBr. 11: 600 (1632). Oinfattade och infattade juveler. Lind (1749). Jouveler och äkta Pärlor. PH 6: 4322 (1756). (Drottningen) var klädd i svart siden med mycket jouveler. HH XXV. 2: 31 (1809). Diamanten — juvelernas konung. Sätherberg Blomsterk. 90 (1879). Falska juveler. Schulthess (1885). Alla (damerna) hade .. gnistrande juveler. Hallström Händ. 184 (1927). — jfr FALU-, FAMILJE-JUVEL.
2) oeg. o. bildl.
a) för att beteckna en sak l. person ss. i högsta grad värdefull l. dyrbar o. d.: ”klenod”, ”skatt”; ”pärla”. Thenna rätt, som .. wäll weet och förståår, hwadh ähran är för ett edelt juvel, clenodh och smycke. 2Saml. 39: 66 (1649). Enke-Drottningen tackade Honom (dvs. M. Stenbock) för det Han räddat en Juvel i Kongliga Svenska Kronan (dvs. Skåne). Loenbom Stenbock 2: 99 (1758). Majken är en juvel, värd många försakelser. Carlén Köpm. 1: 88 (1860). En äkta liten arkitektonisk juvel i 1300-talets allra bästa stil. Bildt Ital. 119 (1896; om ett hus i Anagni). (Topelius') lilla predikan var en juvel af ordkonst, tankeklarhet och hjärtevärme. Ahrenberg Männ. 3: 237 (1908).
b) (i vitter stil) om vågstänk, daggdroppar, tårar o. d. vilkas glitter leder tanken på glittrande l. gnistrande juveler. Sorgen är smittsam, märker jag: mitt öga / Begynte fuktas, då det såg i ditt / Bedröfvelsens juveler glänsa fram. Hagberg Shaksp. 12: 63 (1851). Jag drömde mig vid forsens rand / En sommardag i solens sken, / .. Det skummade mot klippans vägg / Juveler, glänsande af sol. Josephson GRos. 16 (1896). — jfr DAGG-JUVEL.
c) (vard.) ironiskt om person som visar dåliga l. betänkliga karaktärsdrag l. uppträder i hög grad olämpligt l. stötande o. d.; ofta: ”fin gosse”, ”snygg persedel” o. d. Nordforss (1805). Du är mej en skön juvel. Blanche Våln. 157 (1847). Du skall få höra något vackert nu / Om din juvel till pojke. VLitt. 1: 392 (1902). De voro just tre ljusa juveler! Dahllöf Vänersag. 145 (1912; om trollpackor). Blotta utsikten till prygel är (välgörande) för de juveler, som befolka Svartsjöanstalten. SDS 1929, nr 43, s. 6.
d) (†) om böld l. annat hudutslag; jfr KARBUNKEL. Han har fullt med juveler på händerna. Weste (1807).
Anm. En sannol. tillfällig avledning till formen jubil föreligger i jubilatz, juveler (RP 3: 167 (1633)). Ordet, vartill utländsk motsvarighet icke anträffats, tyckes snarast vara bildat med anslutning till (kollektiva) sbst. på -age (BAGAGE, FURAGE, KURAGE m. fl.), vilka i ä. tid uppvisa sidoformer med -atzi(e), -atz (foderatzie, coratzi, couratz).
Ssgr (till 1): A: JUVEL-ARMBAND~02, äv. ~20. med juveler besatt armband. Lenngren (SVS) 1: 249 (1779). —
-BESATT, p. adj. Ett juvelbesatt diadem. Den hand är skön, som jemt med rosor leker, / Juvelbesatt. Wirsén Dikt. 170 (1876). —
-BIÄTARE~0200. (numera föga br.) zool. fågelarten Merops ornatus Lath., praktbiätare. 1Brehm 2: 219 (1875). —
-DIADEM. (juvel- 1834 osv. juvels- 1834) med juveler besatt diadem. Almqvist DrJ 166 (1834). Bremer Pres. 17 (1834). —
-GARNITYR. (juvel- 1885 osv. juvels- 1878) garnityr med juveler. Hedberg Glanskis 59 (1878). Freja 1885, s. 153. —
-INFATTAD~020, p. adj. försedd med en infattning av juveler. De emaljerade juvelinfattade uren. Blanche Bild. 1: 95 (1863). —
-KARAT. handel. jfr -GRAN. Ädelstenar säljas i allmänhet efter vigt. Den dervid brukliga vigtsenheten är den så kallade juvelkaraten, hvilken ytterligare delas i 4 Juvelgran, hvaraf hvarje förhåller sig till Apotheksgranet som 51,52 till 72,92. JournManuf. 4: 120 (1834). —
-NÅL. nål vars huvud utgöres av l. som är prydd med en l. flera juveler. SthmModeJ 1843, nr 4, s. 8. Schwartz Pos. 250 (1863). —
-PRYDD, p. adj. Tessin Skr. 88 (1762). En ros, som i juvelprydd hand hon höll. Snoilsky 2: 45 (1881). —
-RING. (juvel- 1784 osv. juvels- 1793—1900) ring med infattad(e) juvel(er). Björkegren 170 (1784). Hagberg Shaksp. 7: 288 (1849). Östergren (1929). —
-SKRIN. skrin för förvaring av juveler (o. andra smycken o. d.). Björkegren 171 (1784). 2UB 6: 441 (1904). —
-SKÅP. skåp för förvaring av juveler (o. andra smycken o. d.). Almqvist GMim. 3: 138 (1842). Marie Antoinettes juvelskåp. MeddSlöjdF 1893, s. 14. —
-SLIPAD, p. adj. om spets på reservoarpänna: slipad enligt den metod som användes vid slipning av juveler. (Reservoarpännan Duofolds) juvelslipade, äkta Iridiumspets. SvD(A) 1930, nr 286, s. 12. —
-SMYCKE. (juvel- 1792 osv. juvele- 1675—1677. juvels- 1805) äv. bildl. (jfr JUVEL 2 a). BoupptSthm 29/4 1675. Den tjusande ön (Bornholm), Östersjöns juvelsmycke. Adelsköld Äfv. 120 (1892). —
-VIKT. handel. vikt som nyttjas vid vägning av ädelstenar o. juveler, diamantvikt; jfr -GRAN, -KARAT. Nisbeth (1868). Juvelvigt: 1 karat = 4 gran = 4,25 ass = 20,4 centigram. PrHb. 2: 364 (1887). —
B (†): JUVELE-SMYCKE, se A.
C (numera knappast br.): JUVELS-ASK, -DIADEM, -GARNITYR, -RING, -SMYCKE, se A.
Spoiler title
Spoiler content