publicerad: 1935
KLABB klab4, sbst.2, äv. KLABBE klab3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(klab 1633—1764. klabb 1635 osv. klabbe c. 1770—1929. klabbar, pl. c. 1600 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. klabb, klabbe. Ordet har antagits utgå från ett germ. klaƀan-, i avljudsförh. till germ. kulƀan- (i fht. cholbo, t. kolben, m., klubba, knölpåk), av en ieur. rot gelebh-, äv. föreliggande i mht. klapf, klippa, ävensom, med nasalinfix, i KLAMP, sbst.1, KLIMP, KLUMP (se v. Friesen Mediagem. 54 (1897), Persson IdgWortf. 1: 64 (1912)). — Jfr KLABBA, v.2]
1) kort o. tjockt trästycke; stubbe; kubb; träkloss. (På kyrkogården) i Torne (voro) klabbar medh små järn kors ofvan i. Bureus Suml. 66 (c. 1600). Tack för hvar den klabb och stubbe, / Som har brasat på vår spis. Dalin Vitt. 4: 54 (1737). Zetterstedt SvLappm. 2: 218 (1822). Hvarje famn (ved beräknas) till fyra alnar i längd och tre alnar i höjd med fem qvarters långa klabbar. SPF 1846, s. 148. SvD(A) 1931, nr 171, s. 13. — jfr AL-, ASP-, BJÖRK-, TRÄ-, VED-KLABB m. fl. — särsk.
b) (i vissa trakter) träkloss som hänges om foten (l. halsen) på djur för att inskränka dess rörelsefrihet. Lind (1738, 1749). Östergren (1930).
d) fisk. i fiskredskap: grövre trästycke användt ss. flöte. Schultze Fisk. 52 (1778). UpprFiskaren 17 (1847). Arwidsson Strömm. 15 (1913). — jfr SKÖT-KLABB.
2) (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) benämning på vissa slags maträtter i form av klimpar; palt; ”klubb”; äv. koll. Fatab. 1918, s. 113. Keyland Allmogekost 1: 73, 76 (1919; fr. Dalarna resp. Hälsingl.).
3) (i vissa trakter) ur vattnet uppskjutande sten, kalt mindre skär, skärgårdsklippa, kobbe. SvLitTidn. 1816, sp. 343. Man stiger i land på en klabb, hvars klippor på ett håll stupa rätt ned i vattnet. Samzelius Fänr. 119 (1899). Upsala(A) 1929, nr 15, s. 1. jfr: Klabb .. kallas ofta af fiskare en större, enstaka sten uppskjutande öfver vattenytan, då däremot om en sådan ligger tätt under vatten den benämnes klack. Smith (1916).
Ssgr: (1 d) KLABB-KROK. fisk.
1) (i vissa trakter) om i vinkel lagd rad av skötar vilka hållas flytande med tillhjälp av klabbar. Arwidsson Strömm. 34 (1913).
2) (numera nästan bl. i Finl.) ett slags ståndkrok bestående av en förankrad, kortare trästång i vars övre ända betet upphänges, ståndkroksbult. MHongelin hos Strömborg Runebg IV. 1: 11 (1896). IdrFinl. 2: 152 (1905). SvD 31/7 1927, Bil. s. 2. —
(1 d) -SKÖT. fisk. av klabbar uppburen, icke bottenstående sköt. Broman Glys. 1: 379 (1720). Arwidsson Strömm. 41 (1913). —
(1 d) -STRÖMMING. eg.: strömming fiskad med klabbskötar (vanl. utlagda på eftersommaren o. hösten, då strömmingen är fet); allmännare: fetströmming; äv. om saltad fetströmming (ss. handelsvara); vanl. koll. Broman HelsB 164 (1733). Dens. Glys. 3: 641 (c. 1740). Fet klabbströmming i mängd ger mynt i den magra pungen. Västerb. 1926, s. 142.
(1) -VED. (i vissa trakter) i vissa längder kapad (o. kluven) ved. Hannikainen (1893). ArkKem. II. 35: 16 (1907). Helsingius Armod. 97 (1917).
Avledn.: KLABBA, v.1, -ning. till 1.
2) (i Finl.) klyva, hugga (ved). FFS 1919, nr 92, s. 48. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 279, s. 1. jfr Bergroth FinlSv. 340 (1917). —
KLABBIG, adj.1 (adj.2 se KLABBA, v.2 avledn.). (†) till 1: klumpig, tjock, ovig; äv.: dum. Lind (1738). Dähnert 148 (1746). Möller (1755).
Spoiler title
Spoiler content