KLATSCHIG klat3ʃig2, adj. -are. adv. -T.
1) (i sht i konstnärsspråk, vard.) i fråga om målning l. måleri o. d.: som utmärkes av kraft, djärvhet, bredd o. nonchalans; äv. allmännare, om bokstäver, typer o. d.: som framträder djärvt o. fylligt (o. originellt); jfr KLATSCH, sbst.1 3 c. (Pipkragen på ett av Rembrandts porträtt) var icke behandlad löst och klatschigt som hos Frans Hals, den var uttagen i detalj. Arsenius MannKläd. 150 (1902). Den skenbart nonchalanta, stripiga, klatschiga behandlingen, kan i första ögonblicket se ut som ett palettskoj. SD(L) 1904, nr 296, s. 2. 2NF 36: 358 (1924). En cirkusaffisch med jättestora, klatschiga bokstäver. DN(A) 1926, nr 330, s. 6.
2) (ngt vard.) i överförd anv.: som framträder med kläm l. schvung l. ”snärt”, som har en viss nonchalant (o. starkt framträdande) ledighet l. ”flotthet” o. d.; i sht om framställningskonst, stil o. d.: klämmig, schvungfull. Hans stil är klatschig och rapp. NDA(A) 1922, nr 319, s. 5. Det låter visserligen pikant och gör sig klatschigt i rubriker. SvD(A) 1925, nr 183, s. 6. (Jonas) svarade snabbt och klatschigt. Bergman JoH 206 (1926). Denna virtuosa och klatschiga seglarpoesi. SvD(A) 1927, nr 346, s. 10. B. var i besittning av .. den klatschigare repliken. Hellström Storm 176 (1935).
Avledn.: KLATSCHIGHET, r. l. f.
