KONDOLERA kon1dole4ra l. -då-, sällan -dω-, äv. koŋ1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KONDOLEANS.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-)
Etymologi
[jfr t. kondolieren, ävensom eng. condole, fr. condouloir; av lat. condolere, av com (se KON-) o. dolere, lida]
betyga (ngn) sitt deltagande l. medlidande (med anledning av ngn sorglig tilldragelse o. d., i sht dödsfall), framföra sitt beklagande till (ngn); förr äv. med direkt sakobj. (med l. utan personobj.): beklaga (ngt); äv. i uttr. kondolera sorgen, beklaga sorgen. Kondolera ngn med anledning av (förr äv. över l. om) dödsfall inom familjen. OxBr. 10: 303(1629). Sedan ginge Senaten opp till H:nes F. N:de Fröken, att condolera H. F. N:de öffver sahl. Kongl. M:tz dödelige frånfall. RP 2: 254(1632). Sin högälskelige Herr Faders siuklige tillstånd condolerar H:s Dh:tt hierteligen. HB 3: 137(1687). SvD(A) 1934, nr 48, s. 3.
