publicerad: 1937
KONSTRUKTION kon1strukʃω4n (kånnstrucktschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet construction)
Etymologi
[jfr t. konstruktion, eng. o. fr. construction; av lat. constructio (gen. -ōnis), vbalsbst. till construere (se KONSTRUERA)]
konstruerande; förhållande(t) att konstrueras l. vara konstruerad (på visst sätt); sätt varpå ngt är konstruerat; äv. konkret.
1) (i sht i fackspr.) motsv. KONSTRUERA 1. — jfr BETONG-, BLOCKHUS-, BRO-, BYGGNADS-, FACKVÄRKS-, JÄRN-, LÅD-, MASKIN-, TAK-, TRÄ-, VAPEN-KONSTRUKTION m. fl.
a) abstr.; ss. byggn. ofta motsatt: dekoration. Rålamb 8: 140 (1691; i fråga om fästningsvärk). Dalman 12 (1765; i fråga om fartyg). En bländare af fyrkantig konstruktion. 2UB 10: 331 (1907). Ornamentala bårder .. följa bågar och murkrön .. tjäna till att starkare markera byggnadens (dvs. moskéns) konstruktion. Munthe IslamK 67 (1929). — särsk. (ngt vard.) motsv. KONSTRUERA 1 a. (Dantes) andliga konstruktion. Söderhjelm ItRenäss. 48 (1907). Hellström Malmros 37 (1931).
b) (i fackspr.) konkret, om byggnad l. mekanisk inrättning o. d. (numera vanl. med särskild tanke på byggnaden osv. ss. konstruerad på visst sätt); i sht förr äv. om ritning l. modell (till byggnad l. mekanisk inrättning o. d.). Wetterbergh Penning. 478 (1847). Rothstein Byggn. 16 (1856). Mekaniska konstruktioner (järnbroar, järnfartyg, urvärk o. s. v.). Steffen Lönarb. 98 (1900). Med bro förstå vi nu en af trä, sten eller järn uppförd konstruktion öfver ett vattendrag. PT 1910, nr 159 A, s. 3.
a) abstr. Lyceum 2: 118 (1811). (Geijers första historiska föreläsningar) ledo (enligt honom själv) .. af det fel, som inom vetenskapen får namn af konstruktion. Nyblæus Forskn. 2: 279 (1881). När .. (författaren) avlägsnar sig från området för sina erfarenheter, råkar han lätt in på konstruktioner. NordT 1928, s. 463. Följdriktighet och logisk konstruktion utgjorde icke Stendhals starka sida. BonnierLittH 4: 197 (1930). särsk.
b) konkret, om produkt av tanke- l. fantasivärksamhet, ofta utan (erforderligt) underlag i erfarenheten l. värkligheten; (värklighetsfrämmande) tankebyggnad; framställning vari vissa principer l. viss(a) teori(er) genomförts utan (erforderlig) hänsyn till erfarenheten l. värkligheten; påhitt, fantasifoster. Schelling .. yttrar sig såsom vore denna kunskap om en personlig Gud blott en vettenskaplig construction. SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 56. De halvlärda konstruktioner, som folk .. utge som äkta folkminnen. NordT 1929, s. 332. (Uppgiften) torde .. vara en fullständigt fri konstruktion. SvD(A) 1931, nr 245, s. 4. — särsk. språkv. teoretisk (konstruerad) språkform; jfr a α. Landsm. XX. 1: 9 (1903).
a) abstr.
α) motsv. KONSTRUERA 3 a. Vid behandlingen af så väl teorem som problem tillkommer ofta tecknande af geometriska storheter eller en s. k. konstruktion. Mellberg Bergroth 9 (1885).
β) motsv. KONSTRUERA 3 b. Om änkla Æquationers Geometriska Construction. Palmquist Alg. 2: 18 (1746).
b) konkret: sammanfattningen av de ritningar som äro nödvändiga för att bevisa ett teorem l. riktigheten av en problemlösning. Ofta måste (man) giöra någon construction förut (dvs. före beviset), at kunna komma til rätta med beviset. Strömer Eucl. Föret. B 1 b (1744); jfr a α. Borelius Log. 73 (1863). 2NF (1910).
4) (i fråga om l. med anslutning till Kants l. vissa efterkantiska filosofers filosofi) filos. motsv. KONSTRUERA 4.
a) abstr. LittT 1795, s. 137. Höijer 2: 47 (1799; i fråga om Kants filosofi). I constructionen är en beständig fortgång ifrån inskränkning i allmänhet ned til fullkomlig bestämning eller existents. Därs. 68. Atterbom PhilH 525 (1835; i fråga om F. W. Schellings filosofi). Boström 2: 118 (1838; i fråga om J. G. Fichtes filosofi).
b) (†) konkret, om resultatet av en filosofisk konstruktion (i bet. a). CAAgardh (1827) hos Berzelius Brev 10: 25. Språket .. är menniskotankens ursprungliga konstruktion, ett yttre, ett yttradt förstånd (λόγος). Tegnér (WB) 6: 174 (1828).
a) abstr.: (sätt för) ordfogning; jfr SYNTAX; numera nästan bl. i inskränktare anv., om det förhållande att ett ord förbindes med viss(a) formkategori(er), särsk. kasus, l. viss(a) preposition(er) o. d. vid sammanställning med andra ord till ett (begripligt) helt. Konstruktion med genitiv är sällsynt hos detta verb. Wår construction eller ordawäf. Swedberg Schibb. 110 (1716). (Man bör formulera brev enligt vissa regler) fast än Construction skulle blifva något tvungen. Biurman Brefst. 14 (1729). Deponentia, hvilkas natur och construction tillåta et sådant participium (dvs. gerundivum). Hof PhilosGr. 50 (1782). Syntaxen eller Läran om Ordens språkriktiga Konstruktion (hopställning i meningar). Moberg Gr. 12 (1815). Konstruktionen och ortografien äro icke alldeles felfria (hos B. v. Platen), men tankarne desto redigare. De Geer i 3SAH 1: 153 (1886). Om den opersonliga konstruktionen. Ljunggren (1926; boktitel).
b) konkret: ordfogning i vilken ett ord antingen styr l. rättar sig efter ett annat, fras; stundom i allmännare anv.: ordfogning. Giese Sprachm. 1—3: 494 (1730). Icke en enda mening godkändes, utan att man ägde visshet, att hofrätten förut begagnat samma konstruktion och hvarje ord i samma bemärkelse. De Geer Minn. 1: 120 (1892); jfr a. PedT 1898, s. 409. Noreen VS 7: 34 (1906).
Ssgr (i allm. till 1; i sht i fackspr.): KONSTRUKTIONS-BLAD. bokb. den hälft av försättspapperet på vilken pärmen fastlimmas. Key Amatörbokb. 29 (1916). —
-BYRÅ. byrå (se d. o. 3) för utförande av ritningar o. beräkningar m. m. för framställning av maskiner, brobyggnader, fartyg o. d. SFS 1876, Bih. nr 1, s. 13. 2NF 36: 384 (1924). —
-DEPARTEMENT(ET). (förr) sjömil. avdelning inom den sjömilitära förvaltningen som handlade ärenden hörande till örlogsfartygens konstruktion, byggnad o. underhåll. KrigVAH 1811—15, s. 254 (i fråga om förh. 1804). Gynther Förf. 8: 171 (i handl. fr. 1861). —
-DEPLACEMENT. skeppsb. det beräknade deplacement som ligger till grund för ett fartygs konstruktionsritning. VFl. 1915, s. 14. —
-DETALJ. (utförligare ritning över) inrättning l. föremål ingående ss. (ofta konstitutiv) detalj i en konstruktion. Holmberg Artill. 2: 58 (1882). TT 1898, Byggn. s. 54. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 150. —
-DJUPGÅENDE~0200, n. skeppsb. 2UB 9: 572 (1906). Konstruktionsdjupgåendet .. räknas från konstruktionsvattenlinjen .. till nollspantets underkant på ytterkant spant å stålfartyg samt till spunningens ytterkant å träfartyg. SvUppslB 13: 517 (1932). —
(2) -GRÄNS. geogr. gräns mellan politiska l. administrativa enheter, fastställd o. dragen oberoende av geografiska l. etniska förhållanden; motsatt: naturlig gräns. AB 1899, nr 221 A, s. 3. SvGeogrÅb. 1929, s. 244. —
-KONTOR. jfr -BYRÅ. Jernvägsbygnadernas konstruktionskontor. TT 1877, s. 59 (i fråga om förh. i Norge). Nilsson Skeppsb. 46 (1932). särsk. (förr) mil. o. sjömil. om till armén l. flottan hörande ”konstruktionskontor”. SthmStCal. 1812, s. 139. SFS 1841, nr 1, s. 3. —
-KÅR. (förr) sjömil. till flottan hörande kår (föregångare till nuvarande mariningenjörkåren) som hade till huvudsakligt åliggande att uppgöra ritningar o. förslag rörande sjökrigsmateriell o. att övervaka arbetena på kronovarvet; utom i uttr. flottans (l. flottornas) konstruktionskår företrädesvis i sg. best. Hofcal. 1808, s. 134. —
(5) -LEXIKON. språkv. lexikon över konstruktioner i ett språk. Tyskt konstruktionslexikon. Morén (1889; boktitel). —
-LÄRA, r. l. f. särsk. språkv. till 5.
a) (†) del av grammatiken, avhandlande ordens inbördes ordning (stundom med inbegrepp av satsföljden). Svedelius FrGr. 239 (1814). Schiller SvSpr. 7 (1859).
b) (föga br.) del av syntaxen, redogörande för de olika slagen av konstruktioner med avs. på deras beståndsdelar. Noreen VS 7: 99 (1914). —
(1 b) -MATERIAL. (i fackspr.) material avsett att användas för framställning av maskiner, brobyggnader o. d. TT 1895, M. s. 56. —
-OFFICER l. -OFFICERARE. (förr) mil. o. sjömil. officer (tillhörande ”konstruktionskåren” l. tjänstgörande vid till armén l. flottan hörande konstruktionskontor o. d.) med uppgift att utföra l. biträda vid utförande av konstruktioner. ReglTjArméenFl. 1796, s. 10. BtRiksdP 1878, I. 1: nr 1, Bil. nr 3 a, s. 9. —
(5) -ORDNING. (†) ordföljd. Giese Sprachm. 1—3: 428 (1730). Dalin (1852; med hänv. till ordföljd). Berndtson (1880). —
-RITNING. (i fackspr.)
1) till 1, konkret: medelst ritinstrument utförd ritning som framställer konstruktionen av ngt som skall byggas l. tillvärkas o. som är så utförlig att den kan användas ss. arbetsritning; särsk. skeppsb. om huvudritning för fartygsbyggnad, framställande fartygskroppens form. Witt Skeppsb. 104 (1858). NF 6: 690 (1882). Kroon Reprodukt. 77 (1935).
2) (i fackspr.) till 3 a β, b.
b) gren av linearritningen, omfattande uppritning av figurer med angivna geometriska egenskaper, ytmönster o. d.; äv. kallad geometrisk konstruktionsritning. NDA 1861, nr 205, s. 2. DN 1893, nr 8820, s. 2. —
-SPANT. skeppsb. i konstruktionsritning till fartyg: var särskild av de vertikala tvärskeppsplanens skärningslinjer, imaginärt spant. Witt Skeppsb. 377 (1863). Nilsson Skeppsb. 40 (1932). —
-SÄTT.
-UPPGIFT~02. särsk. mat. till 3: geometriskt problem som består i att med utgångspunkt i vissa givna förhållanden upprita geometrisk figur som fyller vissa givna villkor l. bestämma ngt geometriskt element i förhållande till viss geometrisk figur; äv. i uttr. geometrisk konstruktionsuppgift. Verd. 1890, s. 294. PedT 1896, s. 7. —
-VATTENLINJE ~0020. skeppsb. i konstruktionsritning till fartyg: vattenlinje till vilken det vid ritningens uppgörande avsedda konstruktionsdeplacementet beräknas. Witt Skeppsb. 361 (1863). Nilsson Skeppsb. 214 (1932).
Spoiler title
Spoiler content