publicerad: 1940
LIK li4k, sbst.1, n. (OPetri 1Post. 11 b (1528) osv.) ((†) r. l. m. SthmStadsord. 2: 221 (1710)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. =.
Ordformer
(lich 1560—1622. lick 1557 (: lickstolspenningar)—1684 (: lickstånd). lig 1527 (: ligstool). lijch 1588 (: lijchstool)—1669 (: lijchmatkt). lijck c. 1540—1687. lik (liik, lijk, ljk, ljik) 1521 osv. lych 1588 (: lychpeninger). lyck 1685. lyk 1617 (: Lykstool)—1727 (: lyk öpningen))
2) död kropp av människa, (ngns) jordiska kvarlevor, ”stoft”. Kläda l. svepa ett lik, iföra ett lik en dräkt vari det begraves. Stå, stundom ligga lik, om död människa vars lik (efter svepningen) ännu icke är begravet (o. står utställt till beskådande), stundom äv. ligga lik, ligga död. Lukta lik, om död människas kropp: sprida en för ruttnande lik karakteristisk lukt. G1R 1: 28 (1521). Medann her Peder ännu lågh lijck. OxBr. 12: 653 (1646). Then seden at man sweper lijk i lerfdt är uptagen af wårs Herres Jesu Christi swepningh. KOF II. 2: 170 (c. 1655). Medan Salig hustrun stod Lijk åfwan Jordh. BoupptSthm 1674, s. 78 b, Bil. (1673). TjReglArm. 1858, 1: 330. Geijerstam LycklMänn. 175 (1899: ligga lik). Siwertz Låg. 210 (1932). — jfr ASTRAL-, BARN-, DISSEKTIONS-, FATTIG-, GLÄDJE-, KOLERA-, MILITÄR-, PEST-, POLITI-, SPETÄLSKE-, TYFUS-LIK m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Han (var) blek som et lijk. Verelius Gothr. 200 (1664). Han vardt som et lik i ansiktet. Lind (1749).
b) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. I dagh rijk, i morgon lijk. Grubb 379 (1665). Det är ingen fara med liket så länge det nys. Rhodin Ordspr. 35 (1807). Om ordspråket är sannt: ”hvarest många Läkare äro, der måste äfven finnas många lik”. VexiöBl. 1819, nr 36, s. 2.
c) (förr) i uttr. sjunga för lik, om skolungdom: sjunga vid begravning. FestskrKlason XXXVII (1910; om förh. på 1860-talet).
d) (förr) i uttr. gå för l. framför lik, i likprocession gå före liket. VarRerV 36 b (1579). Bellman (BellmS) 1: 150 (c. 1775, 1790). Karlson ÖrebroSkolH 3: XXXIX (1875; om förh. 1633).
e) (†) mil. i uttr. kasta om sitt gevär för lik, bära geväret för lik, betäcka gevär för lik, om vissa handgrepp med geväret vilka brukades vid paradering vid begravningar. ReglInf. 1751, s. 529. Schützercrantz Olyksöden 229 (1775). Betäck Gevär för lik. KrigsmSH 1798, s. 10.
g) (†) i uttr. ngns saliga lik, det sälla liket, om saligen avliden människa. OxBr. 5: 167 (1622). Lucidor (SVS) 203 (1672).
h) i fråga om begravning, i vissa uttr. där ordet bestämmes av ett adj. angivande den avlidnes ställning i livet o. d.; numera bl. ngn gg (starkt vard.) med sarkastisk prägel, i sådana uttr. som ett rikt l. fint lik. Ett högboren lich. Gustaf II Adolf 93 (1622). Dett Kongelige Lijkett. RARP 2: 14 (1633). Lijk som äro wnder fyra åhr, gifua (till prästen) fierdeparten emott itt stort lijk. ConsEcclAboP 401 (1660). För gement Lik bör gifwas (till prästen) efter Kongl. Ordningen. Wallquist EcclSaml. 1—4: 350 (1674). Hagberg Shaksp. 1: 266 (1847).
i) (†) närmande sig bet.: begravning, jordfästning. KOF II. 1: 111 (1659). Till Söndagen blijr lijk och brudefolck wijd moderkyrckian. VDAkt. 1707, nr 601.
j) (utom i α, γ, δ i sht ngt vard.) bildl.; jfr 3, 4. (Schleiermacher) har skakat på det torra andelösa liket af den Wegscheiderska rationalismen. Agardh BlSkr. 1: 333 (1836). Utanför vägen vid krökens yttersida ligger liket av en automobil. Nyström StridSår 44 (1915). — jfr TRÄD-LIK. — särsk.
α) [uttr. syftar eg. på en vidskeplig föreställning att ett lik ombord på ett fartyg kunde vålla olycka. Den bildl. anv. av uttr. härrör närmast från nor. (Ibsen)] i uttr. segla med (ett) lik i lasten o. d., icke kunna undgå ett olyckligt slut, vara dömd att misslyckas (på grund av tidigare begångna misstag l. fel o. d.). Reaktionens stolta skepp seglade med ett lik i lasten: finansnöden. Boëthius Rev. 98 (1887). Sv. M. begagnar även tillfället att .. söka kasta ett besvärligt lik i den frisinnade socialpolitiska lasten över bord. SvD(A) 1933, nr 65, s. 4.
β) i uttr. lik titta o. d., ngt som man trott vara förgätet l. förflutet visar sig på nytt, ”går igen”. Lik få icke titta, heter det. Cygnæus 3: 103 (1853). Vet du att det finns lik som titta och begravda minnen som aldrig få stå upp igen. Hertzman-Ericson Norrifr. 139 (1926).
γ) i uttr. levande lik, om person som på grund av sjukdom l. ålder är nära döden l. som ser ut som ett lik. (Den spetälske) var, med ett ord, ett lefvande lik. Franzén Pred. 4: 234 (1844). Forsslund TillFjälls 12 (1911).
δ) i uttr. vägen dit går (endast) (l. då får han gå) över mitt lik o. d., för att beteckna att man kommer att försvara ngt med sitt liv l. att till det yttersta motsätta sig ngt. Östergren (1931). jfr Holm BevO 152 (1939).
k) (föga br.) i utvidgad anv., om död kropp av djur, kadaver. Sundén (1886). Östergren (1931; sälls.). — jfr DJUR-LIK.
3) (starkt vard.) i bildl. anv. av 2: starkt berusad person; äv. i uttr. vara liket, vara starkt berusad. Hedenstierna Svenssons 13 (1903). Engström Glasög. 181 (1911).
4) (starkt vard.) i bildl. anv. av 2, om urdrucken butelj. Landsm. XVIII. 8: 25 (1900; studentuttryck fr. Upps.). Nycander Gentlem. 23 (1930).
5) [efter motsv. anv. av t. leiche] boktr. fel bestående däri att ett l. flera ord blivit utelämnade. Täubel Boktr. 2: 42 (1823).
Ssgr (i allm. till 2): A: LIK-ALTARE. (†) = -ALTARLÄGE; jfr ALTARE 3. VDAkt. 1671, VisitProt. s. 198. —
-ALTARLÄGE~0020. (-altare-) (förr) altarläge som erlades till prästen vid begravningar. VDAkt. 1717, nr 83. —
-BEGRAVNING. (lik- 1619—1828. liks- 1699—1760) (†) begravning, likbegängelse. AJGothus ThesEp. 3: 124 (1619). Heinrich (1828). —
-BEGÄNGELSE. (i sht i högtidligt spr.) begravningshögtidlighet, begravning; äv.: likfärd. Swedberg Ungd. 280 (1709). Mången gång mötte du der (på kyrkogården) en likbegängelse. Franzén Pred. 3: 248 (1843). NoK 112: 14 (1931). —
-BESIKTNING. (i sht i fackspr.) undersökning av död människas kropp, i sht för att utröna dödsorsaken. SPF 1841, s. 437. —
-BJUDARE. (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.; se dock slutet) person som bjuder till begravning; särsk. (förr) om kyrkobetjänt med dylik uppgift. BoupptSthm 7/7 1668. Sundén (1886). särsk. (ännu br., vard.) i jämförelser o. bildl. för att beteckna person med högtidlig o. dyster uppsyn; särsk. i uttr. se ut som en likbjudare. Backman Reuter Lifv. 2: 11 (1870). Högtidlig som en likbjudare. Gripenberg Leino Kvinn. 11 (1911).
-BJUDERSKA. (förr) jfr -BJUDARE. BoupptSthm 13/2 1669, Bil. Lijkbiuderskan som bödh Quinfolken. Därs. 18/10 1676, Bil. (1677). —
-BLEK~2, emfatiskt äv., ss. två ord, 4 4. blek som ett lik; äv. oeg., om ngt sakligt. Likblek i ansiktet. Schultze Ordb. 2604 (c. 1755). Det likbleka månskenet. Lamm Oxenst. 292 (1911). —
-BLÅNAD. om mörkfärgning av huden efter dödens inträde; jfr -FLÄCK. Spridda fläckar af likblånad syntes långs åt hela ryggen. SFS 1844, nr 11, s. 7. —
-BOK; pl. -böcker. (†) bok som föres på pastorsexpedition o. vari antecknas inträffade dödsfall; jfr DÖD- OCH BEGRAVNINGSBOK. PH 5: 3119 (1751). Fennia XVI. 2: 4 (1900; om förh. 1622). —
-BORD. (†) om ställning l. katafalk varpå lik lades före begravningen. Lind 1: 1538 (1749). DA 1824, nr 217, Bih. s. 4. —
-BRÄDE.
1) (i sht förr) om bräde varpå lik lägges; jfr -BÄNK. Hembygden(Hfors) 1913, s. 66. Hagberg DödGäst. 135 (1937).
-BRÄNNING. uppbränning av död människas kropp på bål l., i fråga om moderna förh., i krematorium; jfr ELD-BEGÄNGELSE. Nilsson Ur. I. 3: 31 (1843). SFS 1888, nr 77, s. 1.
-förening. sammanslutning med uppgift att värka för införande o. utbredande av likbränning. Svenska likbränningsföreningen, stiftad 1882 (fr. o. m. 1917 kallad Svenska eldbegängelseföreningen). Meddelanden från Svenska Likbrännings-Föreningen. (1883; boktitel).
-BÅR. (lik- 1587 osv. like- 1750—1757) [fsv. likbar] = BÅR, sbst.1 3. Helsingius (1587). Schück VittA 2: 352 (i handl. fr. 1667). —
-BÄDD. (numera knappast br.) bädd varpå en människa dör, dödsbädd; äv.: bädd varpå ett lik vilar. Adlerbeth Ov. 237 (1818). Johansson RödaH 2—3: 90 (1917). —
-BÄNK. (förr) om ställning varpå ett lik lades; jfr -BÅR. VexjöLT 1842, nr 13, s. 3. RedNordM 1927, s. 25. —
-BÄRARE. person som (jämte andra), antingen vid ngt särskilt tillfälle l. yrkesmässigt, bär lik till graven. SthmStadsord. 2: 222 (1710).
-lag, n. särsk. (förr): sammanslutning vars medlemmar förbundit sig att, då ngn av dem dött, hjälpa till att bära honom till graven. AB 1889, nr 276, s. 3. Flensburg (o. Collin) 149 (1915). —
-CEREMONI. (numera knappast br.) begravningsceremoni (se d. o. 1, 2); förr äv. om ceremoni som börjades omedelbart efter det att ngn dött. Lundström LPGothus 3: Bil. 29 (1641). Norrmann Eschenbg 2: 106 (1818). —
-DEL. (i fackspr.) om del av lik, använd vid vetenskaplig undersökning för att utröna dödsorsak o. d. FörfMedVäs. 1: 350 (1875). —
-FETT.
-FLÄCK. mörkfärgad fläck som kort tid efter dödens inträde visar sig på den döda kroppen; jfr -BLÅNAD. Collin Ordl. (1847). —
-FOROR, pl. (†) om sådana ceremonier som brukas vid dödsfall; jfr FOLA, sbst.2 Schroderus Comenius 959 (1639). —
-FÄLT.
1) (mindre br.) om fält där en mängd människor ligga begravda; äv. om plats där döda djur ligga nedgrävda. Rydberg Ath. 77 (1859). KemT 1912, s. 10.
-FÄRD. (lik- 1597 osv. likes- 1618) [fsv. likfärþ] färd med ett lik till graven, förande av ett lik till graven; äv. övergående i bet.: begravning, begravningshögtidlighet. (När) e. f. N .. täckes, att likfärden med alle tilbörligen kan blifve i värket stält. RA I. 4: 87 (1597). När de sågo med hvad omsorg .. (Telemachos) hade bestält om Hippiæ likfärd. Ehrenadler Tel. 706 (1723). Ossiannilsson Hav. 345 (1910). särsk.
a) (†) i uttr. hålla (ngns) likfärd, föranstalta om l. deltaga i (ngns) begravning. Schroderus Os. III. 1: 357 (1635). Wollimhaus Ind. (1652).
b) övergående i bet.: begravningsprocession; äv. om samtliga deltagare i en begravningsprocession. Gå i likfärd. Schultze Ordb. 1045 (c. 1755). En likfärd (får icke) stadna .., så långt gårdens egor räcka. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 458 (1864). Moberg Sedebetyg 84 (1935).
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA, f. färg som är karakteristisk för lik. Wollimhaus Ind. (1652). Roosval StGöran 58 (1919). —
-GÅNG. (förr) om seden att skolornas lärjungar deltogo i likprocessioner o. utförde sång o. musik vid begravningar. Lundin (o. Strindberg) GSthm 294 (cit. fr. c. 1635). —
-GÅRD.
1) (†) om hus l. gård varifrån en död föres till sitt sista vilorum. Lind (1749). AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 145.
2) (i vissa trakter, i sht förr) om inhägnad av granar utanför ett hus varifrån en död föres till sitt sista vilorum. FoF 1919, s. 7.
-HALL, sbst.1 [jfr sv. dial. likhall, gravsten (Hof DialVg. 192 (1772))] (i vissa trakter) om lager av skiktad bärgart (huvudsakligen kalksten) ur vilket ämnen till gravstenar med fördel kunna brytas. Linnarsson VgCambr. 31 (1869). SvGeolU C 172: 101 (1901; fr. Västergötl.).
-HALL, sbst.2 (nytt ord) om lokal vari döda människors kroppar förvaras intill begravningen. Wirgin Häls. 2: 215 (1931). —
-HUS.
1) (†) hus vari ngn dött o. varifrån han föres till sitt sista vilorum, sorgehus; äv.: hus vari gravöl hålles. BoupptSthm 20/6 1670, Bil.
2) (föga br.) om byggnad vari döda kroppar förvaras intill begravningen. PH 1: 606 (1724). FinlSvFolkd. I A 1: 132 (1917). —
-HYAD, p. adj. (†) vars hy erinrar om ett liks hy. Balck Es. 18 (1603). Schroderus Dict. 176 (c. 1635). —
-HÄLL. (†)
-KAMMARE. (†)
-KISTA. (lik- 1583 osv. like- 1620—c. 1660) kista vari ett lik lägges för begravning. TullbSthm 1583. jfr STEN-LIKKISTA. särsk. bildl.
a) (ngt vard.) i uttr. en spik i ngns (l. ngts) likkista l. i likkistan, om ngt som (småningom) kommer att vålla ngns död l. ngns l. ngts fördärv l. undergång; äv. oeg., om ngt som kommer att innebära slutet på ngt. Eneman Resa 1: 215 (1712). Sorgen öfver de på Fyen förlorade tropparna var en spik i Karl Gustafs likkista. Fryxell Ber. 12: 180 (1843). Greklands upståndelse .. betydde .. en spik i Turkiets likkista. Svedelius Statsk. 3: 160 (1869).
b) (vard., mindre br.) i uttr. hyvla på sin likkista l. på likkistan, hava svår hosta som tyder på att döden är nära; äv. allmännare: vara nära döden. Adlerbeth (1803) i GustBr. 223. Östergren (1931).
c) [jfr eng. coffinship] (vard.) om gammalt, icke sjövärdigt fartyg; ofta i uttr. flytande likkista. Nordenskiöld Vega 1: 263 (1880). Holmström Däck 9 (1927).
Ssgr: likkist-, ngn gg likkiste-beslag. jfr beslag I 1 b α.
-fabrik.
-fabrikant.
-handtag.
-lock, n.
-magasin. (större) affär(slokal) där likkistor (o. svepningar o. d.) försäljas. DA 1824, nr 1, Bih. s. 1.
-makare.
-snickare. —
-KLOCKA. (numera knappast br.) kyrkklocka som gm sin ringning tillkännagiver att ngn dött. BtÅboH I. 1: 51 (1597). Ekelund 1FädH II. 1: 100 (1830). bildl. Jag har hört mina egna likklockor ringa. Snoilsky (1879) hos Warburg Snoilsky 236. —
-KLÄDNAD. (numera knappast br.) liksvepning. Eurén Kotzebue Orth. 1: 27 (1793). särsk. bildl. Snart dalen drog sin likklädnad på (dvs. blev täckt av snö). Ling Gylfe 257 (1814). —
-KLÄDSEL.
-LAG, n. (i vissa trakter, i sht förr) på sedvana grundad sammanslutning av vissa gårdar o. d., vilkas invånare skulle deltaga i begravningen, då ngt dödsfall inträffade i ngn av dessa gårdar osv. Bondeson MVK 127 (1900, 1903). —
-LUKT. karakteristisk för ruttnande lik; äv. bildl. Spegel TPar. 155 (1705). Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826; i bild). —
-MASK, sbst.1; pl. (i bet. 3) -ar. [fsv. likmadhker (i bet. 1)]
1) (†) kräfta (se KRÄFTA, sbst. 5), kancer; äv.: frätande sår. VarRerV 16 (1538). Palmchron SundhSp. 190 (1642). Dalin (1853).
3) om olika slag av insektlarver, särsk. fluglarver, som leva i o. förtära as; äv. bildl. Tegnér (WB) 10: 42 (c. 1830; i bild). Larverna, som komma ur äggen (av likflugan), kallas .. likmaskar. Berlin Lrb. 61 (1876). —
-PALL. (förr) pall varpå likkista ställdes; äv. bildl. TheolQ 1828, 2: 27 (bildl.). Hembygden(Hfors) 1910, s. 273. —
-PARAD.
1) (†) om samlingen av deltagare i ett (större) liktåg. HC11H 6: 149 (c. 1700). VästmFmÅ 15: 21 (1775).
2) (förr) mil. vid militärbegravning: truppstyrka som deltager i liktåget l. är uppställd vid graven. ReglArméenFl. 1788, s. 65. 2NF 21: 16 (1914).
3) [folketymologisk ombildning av fr. lit de parade] (i folkligt spr., föga br.) i uttr. ligga på likparad, om död kropp: ligga i likkista (till beskådande) före begravningen. Landsm. VI. 5: 20 (1888). Östergren (1931). —
-PAULUN. (†) = -PÄLL. Lenngren (SVS) 2: 285 (c. 1800). särsk. bildl., om seglet på Karons båt. Bellman (BellmS) 1: 262 (1785, 1790). —
-PLUNDRARE. person som begår plundring av kläder o. d. från lik; äv.: gravplundrare; äv. bildl. Strindberg SvÖ 1: 170 (1882; bildl.). Topelius Planet. 3: 19 (1889). Nordström Landsortsb. 28 (1911; bildl.). —
-PREDIKAN. (i sht förr) religiös betraktelse, förr ofta förenad med personalier över den döde, som hålles (från predikstolen) vid jordfästning. PErici Musæus 2: 273 a (1582). (Wingårds) likpredikan öfver EnkeDrottningen Lovisa Ulrika. Gustaf III 1: 26 (1786). —
-PREDIKNING. (i sht förr) = -PREDIKAN. L. Paulinus Gothus JClaeszon 3 (1611). PopVetAvh. 39: 20 (1914). (†) I går blef Hoff-Marskalcken Baltzar Marschalk begrafwen .. och war Hans Kongl. M:t .. med uti Lijkpredijkningen. OSPT 1686, nr 43, s. 8. —
-PROCESS. (lik- 1624—1898. liks- 1622—1664) (†) likprocession, likfärd, liktåg; förr äv. övergående i bet.: begravning, likbegängelse. NJacobi BOxenstierna C 3 b (1622). Med lijkprocessen bäres högst 24 par facklor, eij heller hafves flere vagnar änn högst sex. RARP 17: 218 (1710). Beskåda hans majestäts likprocess. Heidenstam Karol. 2: 341 (1898; arkaiserande). —
-PROCESSION. procession i vilken en död föres till sitt sista vilorum, likfärd, liktåg; likfölje. DA 1771, nr 168, s. 1. De Geer Minn. 1: 5 (1892). —
-PRYDNAD. (†)
-PÄLL. (lik- 1577—1879. like- 1556—1618) (förr) om päll som i likprocession bars på stänger över likkistan. InventVallentuna 1556. UpplFmT 6—15: 99 (1879; om förh. 1648). —
-PÄNNINGAR, pl. (lik- 1588 —1802. like- c. 1635) (förr) om avgift som erlades vid begravningar; särsk. om avgift som erlades till skolornas elever o. lärare som biträdde med sång vid begravningar. BtFinlH 2: 244 (1588). VDAkt. 1802, nr 70. —
-REVARE. (†) person som utför dissektioner. Möller 1: 153 (1745). Strindberg SvÖ 4: 12 (1890; bildl., arkaiserande). —
-tavla. om anatomisk beskrivning över människokroppen. Roberg Lijkrevn. (1718; i titel). Möller (1790, 1807). —
-RINGNING. (numera föga br.) ringning i kyrkklocka, avsedd att tillkännagiva att ngn dött, själaringning. BoupptSthm 15/6 1669, Bil. Björkman (1889). —
-RO, m. l. f.; l. -ROR l. -RODER, n. (lik- 1644—1756. like- 1617. -roo 1644. -roder 1696 (: Lijkroderna, pl. best.). -ro(h)r 1617—1756) (†) om visst slag av gravminnesmärke; jfr KYRKOGÅRDS-ROR. NorrlS 1—6: 330 (1617). PH 6: 4376 (1756). —
-RUM. rum vari lik förvaras l. vari det förevisas intill begravningen. Weste (1807). Blanche Tafl. 1: 39 (1856). —
-RÅN. (lik- c. 1755—1840. like- 1703) [fsv. likran] (†) = -PLUNDRING. VgFmT II. 6—7: 79 (1703). Nordström Samh. 2: 317 (1840). —
-SEDEL. (†)
1) skriftligt tillkännagivande att ngn dött; äv.: intyg att ngn dött. BoupptSthm 24/4 1672, Bil. Lijkseedlarne som lästes på Predijkstohlen. Därs. 1687, s. 19 b, Bil. (1686). Wretman SvSläktf. 21 (1916).
2) förteckning över personer som skulle bjudas till begravning. Sjöstrand MariaSk. 166 (i handl. fr. 1720). Möller 1: 195 (1745, 1755). —
-SERMON. (†) likpredikan. Rudberus MHansdr (1624; i titel). Calonius Bref 39 (1794). Cavallin Herdam. 4: 152 (1857; efter handl. fr. 1711). —
-SKRIFT. (†) gravskrift (se d. o. 1, 2). BoupptSthm 5/5 1669, Bil. Runius (SVS) 1: 265 (1713). Hasselquist Resa 179 (1751). —
-SKÄRVA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sjukdom som ett barn enligt folktron kunde få, om modern under havandeskapet råkat se en (högt upplyft) likkista; jfr HIMMEL-SKÄVER. Rääf Ydre 1: 127 (1856). —
-SLÄDE. (numera bl. tillf.) jfr -VAGN. KlädkamRSthm 1594 A, s. 4 b. Heidenstam Svensk. 2: 245 (1910). —
-SMED, m. l. r. (numera knappast br.) skalbagge tillhörande släktet Anobium Fabr.; jfr DÖDS-UR, VÄGG-SMED. Heidenstam Dikt. 142 (1895). Östergren (1931). —
-STELHET—0~2 l. ~20. (i sht i fackspr.) om stelhet i kroppens muskler som inträder mer l. mindre omedelbart efter dödens inträde. SFS 1844, nr 11, s. 7. —
-STEN. (lik- 1578—1880. like- 1560—1732) [fsv. liksten] (numera mindre br.) gravsten, gravvård. G1R 29: 751 (1560). Santesson Nat. 205 (1880). —
-STOL, sbst.1, förr äv. -STO l. -STOD. (lik- 1527 osv. like- 1553—1556. -sto(o)(h) 1678—1755. -stod(h) 1675—1906. -stol (-sto(o)l(l), -stohl) 1527—1934. -stord c. 1755) [fsv. liksto, likstol] (förr) benämning på en (efter den avlidnes förmögenhet beräknad) avgift till prästerskapet för jordfästning av lik. G1R 4: 242 (1527). Johansson RödaHuv. 1: 129 (1917).
-ko. ko som erlades ss. likstol. Murenius AV 271 (1653). Cederlöf FinlPrästEkon. 53 (1934; om förh. på 1500-talet).
-pänningar, pl. erlagda ss. likstol. NorrlS 1—6: 339 (1557). Cederlöf FinlPrästEkon. 142 (1934; om förh. c. 1560). —
-STOL, sbst.2 (†) ställning varpå ett lik placeras intill begravningen; äv.: likbår. Spegel 264 (1712). Schultze Ordb. 4853 (c. 1755). —
-STUGA. (föga br.) jfr -RUM. Schultze Ordb. 5161 (c. 1755). AntT XXI. 4: 28 (1921; om lokal i kyrka). —
-STÅND. (†) förvaring av lik intill begravningen. Murenius AV 226 (1651). BoupptSthm 1686, s. 64 b, Bil. (1684).
Ssg: likstånds-pänningar, pl. (†) om avgift som erlades, då ett lik förvarades (i kyrka) intill begravningen. BoupptSthm 20/8 1687, Bil. —
-STÅNG. (i vissa trakter, förr) stång använd ss. bärstång vid transport av likkista på väg som var ofarbar för hjuldon. AntT 2: 141 (1862, 1869). TurÅ 1914, s. 299. —
-STÅT. (numera föga br.) om praktfull likbegängelse. Lind 1: 190 (1738). Lybecker Young 165 (1795). Östergren (1931). särsk. (†) övergående i bet.: skara av deltagare i en (större) likprocession. Thomander 2: 599 (1828). Afzelius Sag. IX. 2: 211 (1860). —
-SVAMP. svampen Phallus impudicus Lin., stinksvamp, som sprider en lukt lik den av ruttnande lik. Lundell (1893). Lönnegren Svampb. 41 (1895). —
-SVEPNING.
-SÅNG. (lik- 1587—1921. like- 1673) (numera föga br.) sång som sjunges vid begravning; förr äv.: gravsång. Helsingius M 8 b (1587). (Vid begravningar) skole brukas wanlige psalmer och lijksånger, i Psalme- och Sangebokene infattade. KOF II. 2: 121 (c. 1655). Peringskiöld Hkr. 1: 158 (1697; om gravsång). Fornv. 1921, s. 182. särsk.
a) (förr) om sång utförd av skolungdom vid begravningar. Carolstadius Pest. D 4 a (1620). LdVBl. 1817, nr 52, s. 3.
b) bildl., om sång som varslar om ngns död. Strand Tidsfördr. 2: 100 (1763). När korpen kraxande flyger öfver huset mot kyrkan, sjunger han liksång för någon af husets invånare. Wigström Folkd. 2: 135 (1881).
Ssg: liksångs-pänningar, pl. (förr) till -sång a. Lundin (o. Strindberg) GSthm 334 (1881; om förh. på 1700-talet). —
-TAL. begravningstal hållet av prästen l. av annan deltagare i begravningshögtidligheten. GT 1788, nr 10, s. 2. —
-TEXT. (numera knappast br.) bibeltext varöver likpredikan hålles. Billichius GTorbjörnsdr B 1 a (1656). Hagström Herdam. 1: 437 (1897). —
(1) -TORN, r. l. m. [fsv. likthorn, motsv. ä. dan. o. dan. ligtorn, nor. liktorn, nyisl. líkþorn; av mnt. līkdorn; jfr t. leichdorn; ordets eg. bet. är: torn l. tagg på kroppen] förtjockning av överhuden i samband med en därunder liggande hornpropp som går ned i de djupare hudlagren; oftast förekommande på fötterna, särsk. tårna, o. i allm. framkallad av olämplig fotbeklädnad samt vållande smärta vid tryck. VarRerV 15 (1538). FolklEtnSt. 5: 146 (1934). särsk.
a) i uttr. syftande på en allmänt utbredd tro att liktornar vålla smärta framför allt vid omslag i väderleken. Lenngren (SVS) 1: 15 (1775). Vad beträffar vädret, har jag en liktorn på vänstra fotens lilltå, som aldrig klickar. Gyllander Jönsson 69 (1925).
b) bildl., i uttr. trampa ngn på liktornarna l. på hans liktornar o. d., (råka) nämna ngt sakförhållande o. d. som vederbörande helst icke önskar omnämnt, ”träffa ngn på hans ömma punkt”. 3SAH 7: 213 (1835). SvD(A) 1934, nr 239, s. 5.
Ssgr: liktorns-, ngn gg liktorn-doktor. (numera bl. ngn gg skämts.) = -operatör. Runemark SthmVägv. 31 (1789).
-medel. användt för borttagande av liktornar.
-ring. rundt stycke av filt o. d. med hål i midten, avsett att fastklibbas omkring en liktorn för att skydda denna mot tryck.
-väder. väder under vilket liktornar (anses) vålla smärta; jfr -torn a. CFDahlgren (1824) hos Thomander TankLöj. 114. —
-TÅ. [jfr nor. liktå; eg. folketymologisk ombildning av -TORN] (i vissa trakter, vard.) tå med liktorn; äv.: liktorn. MoB 3: 87 (1769). Sirén DaVinci 413 (1911). Bergroth FinlSv. 319 (1917). —
-TÄCKE. (†) täcke av svart kläde som vid begravningar bredes över likkistan l. likvagnen; jfr BÅR-TÄCKE. InventBjörnskog c. 1575. Dalin (1853). —
-UGGLA. kattuggla (som trotts förebåda dödsfall). Bremer FamH 2: 207 (1831). UpplFmT 29—32: 249 (1916). —
-VAGN. för transport av lik vid begravning; äv. om järnvägsvagn använd för transport av lik. PH 2: m 3 b (1746). Strindberg NRik. 32 (1882). SFS 1925, s. 721 (om järnvägsvagn). —
-VAKA, r. l. f. vaka som hålles över lik intill begravningen. Landsm. XI. 10: 40 (c. 1888). Nilsson FestdVard. 88 (1925). —
-VAX. (i fackspr.) vaxliknande massa vartill lik stundom förvandlas, om det begraves i visst slag av jord; jfr -FETT 1. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-VIGNING. (förr) (urspr. katolsk) ceremoni som förrättades före den eg. begravningen (innan liket fördes ut från sorgehuset). RA I. 3: 95 (1593). Brilioth SvKyrkKunsk. 253 (1933). —
-VISNING. (förr) offentlig förevisning av lik före begravningen. Lundin o. Strindberg GSthm 161 (1880). Sthm 3: 243 (1897). —
-VIT~2, emfatiskt äv., ss. två ord, 4 4. jfr -BLEK. Likhvit i ansigtet. Strindberg AmerHum. 1: 145 (1878). —
-ÖRT. [örten växte ofta på galgbackar o. ansågs under medeltiden hava spirat upp ur en hängd mans säd] (†) växten Mandragora officinalis Bertol., alruna, mandragora. Linc. (1640; under mandragora). Afzelius Sag. VIII. 2: 175 (1857).
B (†): LIKE-BÅR, se A. —
-KARMEN, m. l. f.; anträffat bl. i pl. best. -karmarne. (skrivet -carm-) [av lat. carmen, sång] gravkväde, begravningspoem. BoupptSthm 1676, s. 1290 a (1677). Därs. 1290 b. —
-KISTA, se A. —
-KLAGA, f. klagosång diktad med anledning av ngns död; jfr KLAGA, sbst. 1. Lucidor (SVS) 312 (1673). —
-PÄLL, -PÄNNINGAR, -RO(R), -RÅN, -STEN, -STOL, -SÅNG, se A. —
C (†): LIKES-FÄRD, se A.
D (†): LIKS-BEGRAVNING, -PROCESS, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content