LYRIK lyri4k, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. lyrik, eng. lyric; av fr. lyrique, substantivering av lyrique, adj. (se LYRISK)]
art av poesi som (vanl. i form av kortare dikter) företrädesvis ger uttryck åt känslor; motsatt (förr på ett mera markerat sätt, numera mera vagt avgränsat från): epik, tankedikt; äv. om diktning tillhörande denna art av poesi. Geijer I. 5: 18 (1810). Lyriken är den omedelbara stämningens konst. Wrangel Dikten 201 (1912). — jfr CENTRAL-, JAG-, KONST-, KÄRLEKS-, KÄRN-, KÖR-, NATUR-, REFLEXIONS-, TANKE-, VIS-LYRIK m. fl. — särsk. (i sht i fackspr. o. i vitter stil) i bildl. l. utvidgad anv.
a) om annan konstart som, i likhet med den lyriska poesien, företrädesvis ger uttryck åt känslor, stämningar o. d. (Mozarts symfoni) i g-moll, detta unicum af symfonisk lyrik. PT 1915, nr 121 A, s. 3. jfr FÄRG-LYRIK.
b) lyrisk känsla l. stämning l. prägel l. karaktär o. d.; lyrism. Geijer I. 2: 202 (1839). Vårmorgonens friska lyrik. Klockhoff ESkr. 55 (c. 1860). Är .. tonkonsten det ursprungliga, så måste inom musiken det musikaliska stämningselementet, lyriken, bliva det förnämsta. Norlind AMusH 7 (1920).
SAOB
