publicerad: 2017
VISA vi3sa2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Ef. 5: 19 (NT 1526) osv.) ((†) -ar Skogekär Bärgbo Klag. B 3 a (1658); -er Svart Gensw. I 5 a (1558), Celsius Ordspr. 12: 264 (1714)).
Ordformer
(vis- (hu-, w-, -ii-, -ij-, -j-, -ijss-) 1526 osv. wiss- 1596–1712. -a 1526 osv. -e, nom. 1596–1633. -e, oblik form 1558–1617)
Etymologi
[fsv. visa; jfr fd. visæ (d. vise), fvn. vísa, strof (nor. vise), mlt. wīse, wīs, melodi, fht. wīsa, dets. (mht. wīse, wīs, t. weise), feng. wīse, wīs; till VIS, sbst.1, med ursprunglig bet.: sätt att sjunga (med avs. på bet.-utvecklingen jfr lat. modus (se MODUS))]
1) (strofisk) sång (se d. o. 4 a) med enkel l. okonstlad melodi (o. text av berättande l. anspråkslös lyrisk karaktär); särsk. om sådan sång framförd l. avsedd att framföras i visst sammanhang l. syfte l. av viss person l. grupp av personer; äv. utan tanke på melodi l. sångbarhet (se d). Såsom en Smaragd j sköno gulde står, alt så prydha wijsonar titt godha wijn. Syr. 32: 6 (öv. 1536). Hon satt och vaggadhe en hop medh barn i en vagga .. och qadh thenne vijsan: lulla, Säve lulla. Bureus Suml. 36 (c. 1600). Visan är den första och ursprungliga melodiskt utbildade sångformen. Bauck 1Musikl. 2: 106 (1871). Politiska visor. SFS 1906, nr 10, s. 20. Jag sjunger en visa i vinden / och jag hoppas att vinden för / min sköna den visan mot kinden / och i hennes öra strör / och hennes hjärta rör. Vreeswijk Sång. 5 (1964). — jfr BARN-, BEVÄRINGS-, BOND-, BORDS-, DANS-, DRYCKES-, GONDOLJÄR-, HERDE-, JUL-, LEK-, MAJ-, RALLAR-, SKÄMT-, SNAPS-, SPEX-, STUDENT-, VAGG-, VALL-VISA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Stackot wijsa är snart quädin. SvOrds. C 2 b (1604). Dens bröd, man äter, dens wisa får man qwäda. Rhodin Ordspr. 16 (1807).
b) folkvisa. Bland sjelfwa folket uppkom en egen skaldekonst, med rim och stäf. Sådana qwäden, eller, som de nu kallas, wisor, äro wigtiga för all upplysning i wåra häfder. Afzelius Sag. 3: 12 (1841). En betydande del av 1880- och 1890-talets insamlingsarbete faller inom den folkliga vitterhetens, främst visornas, gebit. FolklEtnSt. 4: 263 (1931). Det är .. de mera bisarra eller omstridda personligheterna, som helst utvalts och framför andra besjungits i folkliga visor och skillingtryck. 2SvKulturb. 1–2: 122 (1934). — jfr ROMAN-, TROLL-VISA m. fl.
c) om religiös sång l. psalm l. lovsång; särsk. (o. numera i sht) i uttr. andlig visa. Ef. 5: 19 (NT 1526). (De) äro sielffue Chordieknar, siunga nyia Swenska wisor j Kyrkionne. Balck Ridd. B 5 a (1599). Andeliga visor. SvLittFT 1835, s. 3. — jfr AFTON-, ANDAKTS-, PSALM-VISA m. fl.
d) (utom i α o. ss. förled i ssgr numera bl. tillf.) om strofisk dikt utan tanke på melodi l. sångbarhet; äv. inskränktare, om strof i dikt (se särsk. β). Tempeus Messenius 119 (1612). Denna wÿsan är bådhe dicktat och giordh / på Skåneborgz slot utj it torn. Wivallius Dikt. 63 (1631). Några visor i ett tidningsblad. Snoilsky 4: 69 (1887). — jfr BEGRAVNINGS-, GRIFT-, HERDE-, OKVÄDINS-VISA m. fl. — särsk.
β) i fråga om fornnordiska förh., om (strof i) kväde. Skogekär Bärgbo Klag. B 3 a (1658). Sturleson nämner sjelf en Are, en Thjodolfr, Langfedga-tal och gamla visor, i hvilka deras beröm blifvit sungit. Troil Isl. 146 (1777). Han kvad på en natt till hans ära en dråpa på tjugo visor och fick som skaldelön sitt hufvud. Bååth EgilS 153 (1883). — jfr KÄMPA-, SAGO-VISA m. fl.
e) om trycksak innehållande l. utgörande visa; i sht i pl. Alt kring-löpande på Gator, med Bönedags-Texter, Allmanacher, Wisor och mera dylikt, alfwarsamligen blef förbudit. PH 2: 1611 (1739).
2) i oeg. anv. av 1, i fråga om fågelsång. Frese AndelD 9 (1713, 1726). Bofinken nyss, nyss, Caisa Lisa, / Slumrande slöt sin qvittrande visa. Bellman (BellmS) 1: 242 (1771, 1790). Rödvingetrasten, som flöjtar sin enkla, monotona visa i någon glänta. Selander LevLandsk. 115 (1955).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels om tal l. yttrande o. d. (särsk. om upprepat l. enformigt l. tröttande l. tjatigt tal (jfr SÅNG 4 a β, TRALL, sbst.1 2)), dels om gammalt l. invant sätt att handla l. bete sig l. sätt varpå ngt sker o. d. (se c; jfr TRALL, sbst.1 3); särsk. dels i sådana uttr. som halvkväden visa (se HALV-KVÄDEN), dels i sådana uttr. som slutet på visan l. visans slut (se SLUT, sbst.1 I 1 h slutet). OPetri 2: 115 (1528). De större stapelstäders handlande .. sjöngo dagligen den visan, huru skadligt det var, att låta utländingar handla fritt i riket. Chydenius 166 (1765). För mordet gick han fri, juryn var enhällig. Men en annan ton blev det i visan, när subordinationsbrottet kom på tal. Essén KessSthm 107 (1916). Affärsbankerna vet hur visorna om deras vinster har gått. SvD 19/12 1986, s. 2. — jfr KLAGO-VISA. — särsk.
a) i sådana uttr. som bli l. vara en visa, bli l. vara föremål för (under längre tid pågående l. vida förekommande) skvaller l. ryktesspridning o. d. Emoot mich taladhe the som j porten såto, och iach war drinkarom för en wiso. Psalt. 69: 13 (öv. 1536). Din narraktighet .. kommer att bli en visa för hela Stockholm. Rydberg Frib. 200 (1857). Hon var kommen ur en fattigdom utan like, hennes usla föräldrahem hade varit en visa till och med i det fattiga Mistelås. Nilson MessTräb. 161 (1990).
b) i uttr. ord och inga visor, i fråga om att ngt uttrycks med allvar l. kraft l. emfas (jfr ORD, sbst.2 3 u β). Vänta, vänta, jag skall säga honom sanningen jag; Sacre bleu! det skall bli ord och inga visor. Kexél 1: 448 (1795). Minnessedeln är ord och inga visor och läser mot slutet lagen med kraft över missdådarna. KyrkohÅ 1941, s. 182.
c) i sådana uttr. som samma (gamla) visa l. gamla visan l. ngns gamla visa, om upprepat l. enformigt l. tröttande l. tjatigt tal; äv. om gammalt l. invant sätt att handla l. sätt varpå ngt sker. HB 2: 293 (1596). Att jag af allt mitt hjärta och all min håg och alla mina krafter längtar till Värmland, det är min gamla visa. MoB 7: 164 (1811). Den gamla tröstlösa visan om världens evigt oföränderliga kretsgång. Sundberg Tal 54 (1885). Varje år samma visa enligt min far. I sista minuten kommer någon på att man måste ha iväg dårarna till någon mindre utsatt del av lagunen. Jersild 50Fräls. 10 (1984).
Ssgr (i allm. till 1): A: VIS-AFTON. jfr afton 3. Sven Scholander hade .. till en af sina sedvanliga visaftnar samlat så många vänner och beundrare som salen kunde rymma. DN(A) 23/10 1897, s. 2. —
(1 (b)) -ARKIV. arkiv innehållande nedtecknade l. tryckta (folk)visor; äv. allmännare, om samling av visor (jfr -samling). DN(A) 12/12 1952, s. 15. Svenskt visarkiv .. Centralinstitution för vis- och folkmusikforskning, grundad 1951, statlig 1970. SvStatskal. 1980, s. 554. —
-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3, o. sång-artad 2. Så upwise man då hwaruti det egenteligen Wis-artade eller poetiska ligger i .. den mosaiska berättelsen. Wulf Köppen 2: 613 (1800). —
-BOK. (vis- 1684 osv. vise- 1637–1786. viso- 1734) bok med (samling av) visor (jfr -häfte o. sång-bok); särsk. (litt.-vet.) till 1 b, om samling från 1500- l. 1600-talet av ballader l. folkvisor o. d.; jfr -samling. Märck än min Wän itt Vnder / Fremst i den fempte Flock / Aff Salomons höga funder / Vthi hans wijsebok. Bureus Nym. 11: 29 (1637). De äldsta bevarade folkvisorna anträffa vi i de adliga visböckerna. NordKult. 9: 38 (1931). Den .. populära visboken (är) ett värdefullt tillbehör vid allsången. SvFl. 1939, s. 65. —
-DIKTARE. (vis- 1835 osv. vise- 1572–1745) person som komponerar visor; i sht förr särsk. om person som komponerar nidvisor; jfr diktare, sbst.1 2, o. -författare, -makare, -poet, -skald o. sång-diktare. Visedictare och öknempnare skole .. excommuniceres, medt mindre än the bekenna sig hafva illa giordt och utlofva, the velia thet aldrig mer göra. RA I. 2: 441 (1572). Den glade skådespelaren, visdiktaren och lustspelsförfattaren F. Hodell. Lundin NSthm 430 (1888). —
-DIKTNING. särsk. konkretare; särsk. i fråga om ballader; jfr diktning, sbst.1 2, o. -lyrik, -poesi o. sång-diktning. Såsom prof på (A. F.) Lindblads visdiktning utförde föreläsaren .. flere af den store tonskaldens mera karakteristiska smärre sånger. AB 19/3 1881, s. 3. Riddaridealet har först sent kommit till fullt uttryck i svensk visdiktning. NordKult. 9: 53 (1931). —
-FESTIVAL. om tillställning (vanl. pågående under flera dagar) vid vilken visor framförs. AB 17/10 1963, s. 3. —
-FORM. för visa i metriskt avseende karakteristisk form; särsk. i uttr. i visform; äv.: art l. slag av visa (jfr form I 9). En polemik i visform. AB 20/1 1851, s. 4. Medan den svenska riddarkulturen .. överför sina ideal på en högre litterär genre, framträder 1300-talets riddarvisa som en mera folklig visform. Ek SvFolkv. 151 (1924). —
-FORSKARE. jfr -forskning. SvD(A) 20/2 1942, s. 8. (Svenskt visarkiv) är en guldgruva för visforskare, modernt som arkiv, trivsamt som vistelseplats. DN(A) 6/11 1960, s. 7. —
-FORSKNING. (vetenskaplig) forskning rörande visor; jfr -forskare. En metod för den komparativa visforskningen. Landsm. VII. 1: 26 (1888). —
-FÖRFATTARE. (vis- 1835 osv. vise- 1817) visdiktare. SvLitTidn. 1817, sp. 550. Jonathan, pizzautköraren som drömmer om ett genombrott som poet och visförfattare. DN 14/6 1987, TVBil. s. 7. —
-FÖRSÄLJARE. (förr) (kringvandrande) försäljare av vistryck; jfr -gubbe, -månglare, -säljare. En visförsäljare .. skriker utan uppehåll den nu på alla gator utbjudna sången om ”Maurice et Jeannette ou la Rupture Amoureuse”. GHT 1860, nr 127 B, s. 2. —
-GRUPP. grupp (se grupp, sbst.1 2) av personer som framför l. vars repertoar består av visor (jfr sång-grupp); äv. (numera bl. mera tillf.): grupp (se grupp, sbst.1 2 a) av (likartade l. samhöriga) visor. Rig 1921, s. 98. Vi är en visgrupp på sex personer, visan är vår musikaliska bas. GbgP 21/7 2012, s. 59. —
(1 (e)) -GUBBE, sbst.2 (sbst.1 se vis, adj.1 ssgr). (vis- 1753 osv. vise- 1759) (numera mindre br.) om (äldre) manlig vissångare; förr äv. om (äldre) manlig visförsäljare. Iag vördar alla andäcktigt drillande wisgubbar. Strand NeliSuec. 63 (1753). Åtskilliga romanser ur Frithiof (är) tryckta som skillingsvisor och spridas genom så kallade visgubbar kring landsbygden. Frey 1849, s. 54. DN(A) 10/7 1960, s. 5. —
-KONST. om visdiktning betraktad ss. konst (se d. o. 4); äv. om konsten att framföra (egna) visor (jfr konst 3 e); jfr sång-konst. Den svenska viskonsten, sådan denna funnit sitt uttryck i Geijers och Lindblads poetiska skapelser. AB 11/11 1878, s. 3. Hennes chosefria utsökta viskonst går rakt till publikens hjärta fram. DN(A) 17/5 1941, s. 18. —
-LITTERATUR. litteratur som utgörs av visor. Alster af den nyare vislitteraturen för i år. DN 6/5 1865, s. 2. —
-LYRIK. lyrik i visform, visdiktning; äv. (litt.-vet.) (i fråga om forngrekiska förh.) om lyrik framförd av en person, motsatt: körlyrik. SvD(A) 24/12 1887, s. 3. Den forngrekiska lyriken föreligger i två olika former, dels såsom vislyrik och dels såsom körlyrik. Visan, afsedd att sjungas blott af en person, blomstrade i de aioliska kolonierna. VLitt. 1: 27 (1902). —
-LÅT. (vis- 1883 osv. vise- 1896. viso- 1875) vismelodi (jfr låt, sbst.3 II 5); äv. om musikstycke med karaktär av visa. VLitt. 1: 65 (1875). Det är en modern vislåt, som ständigt växer. Fin melodi och underbar text. Ölandsbl. 20/2 2010, s. 23. —
-MAKARE. visdiktare; jfr makare 2 a. Lind 1: 1104 (1749). Förträffliga nordiska trubadurer, vismakare och unga låtskrivare. Hufvudstadsbl. 10/1 2013, s. 13. —
-MATERIAL. jfr material, sbst. 1 d. Av vismaterialet har .. (studenten) upptecknat 844 nr. FolklEtnSt. 4: 231 (1931). —
-MELODI. melodi i (folk)visform; jfr melodi 2 o. -låt, -ton. Lyceum I. 1: 14 (1810). För musikhistorikerna har de folkliga vismelodierna utgjort ett minst sagt svårtillgängligt område. Arv 1953, s. 131. —
-MOTIV. motiv (se d. o. 3) som hämtats från l. ligger till grund för l. ingår i visa. Långlötevisan innehåller åtskilliga kända vismotiv. Ek SvFolkv. 162 (1924). —
(1 e) -MÅNGLARE. (vis- 1844 osv. vise- 1797) (förr, numera bl. ngn gg) visförsäljare. 2Saml. 25: 29 (1797). —
-POESI. visdiktning; jfr sång-poesi. Den Fransyska och Spanska vis-poesien. Bagge Wendt 155 (1835). —
(1 (d)) -RAD. (vis- 1951 osv. vise- 1832) rad (se rad, sbst.1 6) i visa. En sådan ordens omkastning (på runristningarna) war behöflig, för att till wisza wise-rader eller verser erhålla behörigt stafwelsemått. Liljegren Runl. 80 (1832). —
-REPERTOAR. repertoar (se d. o. 2) av visor o. d.; särsk. om sådan repertoar kännetecknande för visst geografiskt område l. viss folkgrupp. Dikter af Franzén, Tegnér, Geijer och Choræus hörde helt visst .. till Runebergs moders och de ungas visrepertoir. FoU 17: 107 (1904). Den utsökta engelska visrepertoaren. TSvLärov. 1950, s. 416. —
-ROCK. rock (se rock, sbst.4) med karaktär av visa. AB 24/4 1974, s. 5. Stillsam gitarrbaserad visrock med relationsburna texter. Barometern 5/12 2011, s. 33. —
-RYTM. om rytm (se d. o. 1 a α) som anses kännetecknande för visa. Visrytm ersätter surrealistlarm i fransk poesi. DN(A) 2/6 1946, s. 1. —
-SAMLARE. person som (gm uppteckning) samlar (o. ger ut) visor; jfr samlare 1 a β. DN 5/12 1865, s. 3. —
-SAMLING. (vis- 1811 osv. vise- 1816) insamling av visor (jfr samla 1 e); äv. (o. numera nästan bl., i sht litt.-vet.) konkret(are), om samling (se samla 1 h (δ α')) bestående av visor (jfr -bok). Lyceum 2: 75 (1811). 1811 har han sin vissamling i full gång. Wieselgren Samt. 73 (1880). Vi äga visserligen ett par obetydliga fragment från 1300- och 1400-talen, men först från 1500-talet ha vi större vissamlingar bevarade. SvFolket 2: 243 (1938). —
-SKATT. om (för visst geografiskt område l. viss folkgrupp) värdefullt bestånd av visor; särsk. i sådana uttr. som den svenska visskatten; jfr skatt, sbst. 2. SvD(A) 2/4 1916, s. 10. Mångfaldigt belönad specialist på den svenska visskatten, särskilt Dan Andersson och Nils Ferlin. Ölandsbl. 31/5 2016, s. 8. —
-STIL. stil (se stil, sbst. III 1, 2) typisk för visor. (Dikten) har tonsatts af Karl Valentin, i god och enkel visstil. SvD(A) 23/12 1903, s. 7. —
-STROF. strof (se d. o. 2) i visa. De bittert parodierande visstroferna om göken, gladan och korpen. AB 9/4 1859, s. 2. —
-STUMP. jfr stump, sbst. 3. Ett tillverkande af personal-satirer, vis-stumpar och rimmade moral-predikningar. Phosph. 1810, s. 383. Allt vi kommer ihåg är en visstump och den nynnar vi för far. GbgP 17/7 2008, s. 82. —
-SÅNG. jfr sång 1. Så väl arior af Rossini och Donizetti som äfven romans- och vissång. AB 8/4 1872, s. 3. —
-SÅNGARE. (vis- 1857 osv. vise- 1841) person som (yrkesmässigt) framför visor; jfr sångare 1 o. -gubbe, -sångerska. Atterbom Siare 1: 37 (1841). Erfaren lutaspelare och vissångare, framför Dan Andersson, Bellman och Taube. UNT 12/2 2016, s. C16. —
-SÅNGERSKA. kvinnlig vissångare. Theresa, den namnkunniga vissångerskan på Café Alcazar i Paris. DN 24/2 1866, s. 3. —
(1 e) -SÄLJARE. (numera mindre br.) visförsäljare. Thorild (SVS) 1: 463 (1782). Dejorna var vissäljarens bästa kunder. Martinson Rågv. 31 (1935). Östergren (1968). —
-TEXT. jfr text 2 o. sång-text. NordT 1895, s. 557. Många av hans vistexter är skrivna på härjedalska. UNT 24/1 2013, s. A14. —
-TON. för visa typiskt framställningssätt (jfr ton, sbst.2 4 h); särsk. i uttr. i viston; förr äv.: vismelodi. Weste (1807). Hans dikter äro delvis hållna i viston, delvis av reflekterande art. Mjöberg Lb. 470 (1910). —
(1 (b)) -TRADITION. om för visst geografiskt område l. viss folkgrupp kännetecknande sätt att dikta l. framföra (folk)visor; äv. konkretare, om traderat (folk)vismaterial; jfr tradition 3, 4. (Visuppteckningarna utgör) prof på den skånska vistraditionen, sådan denna i allmänhet ter sig. BtOdlH 2: 148 (1882). Endast där vistraditionen är mycket rik, kan man påträffa en så viskunnig allmogekvinna. Ek SvFolkv. 86 (1924). —
-TRYCK. om (enklare) trycksak innehållande en l. flera visor; jfr tryck 5 e o. -häfte. AB 29/7 1885, s. 3. För bestämningen av en folkmelodis ålder och förekomst kunna ofta de gamla vistrycken lämna värdefulla upplysningar. Budk(Brage) 1929, s. 57. —
-TYP. typ l. slag av visa. Den medeltida balladen eller dansvisan, en vistyp med ett berättande innehåll framställt i vanligen två- eller fyrradiga strofer. FoF 1914, s. 205. —
-UPPTECKNARE. särsk. till 1 b: person som (yrkesmässigt) upptecknar l. har upptecknat folkvisor. Arv 1958, s. 9. —
-UPPTECKNING~020. särsk. till 1 b: handlingen att uppteckna folkvisor; äv. (o. i sht) konkret, om resultatet. BtOdlH 2: 148 (1882). Visuppteckningen är en svår konst. Landsm. 2: CXLVIII (1884). Ca 10 000 av de finlands-svenska visuppteckningarna .. (har) mikrofotograferats. Arv 1953, s. 133.
B (†): VISE-BOK, -DIKTARE, -FÖRFATTARE, -GUBBE, -LÅT, -MÅNGLARE, -RAD, -SAMLING, -SÅNGARE, se A.
C (†): VISO-BOK, -LÅT, se A.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content