METONYMI met1onymi4 l. me1-, l. -tå- l. -tω-, r. l. f.; best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. metonymie, eng. metonymy, fr. métonymie; av senlat. metonymia, av gr. μετωνυμία, förändring av namn, av μετα- (se META-) o. ὄνομα, namn (se NAMN)]
i sht stilist. o. estet. retorisk figur (trop) varigm ett ting l. en företeelse l. ett begrepp icke betecknas med dess eget namn, utan med ett annat ord som på ngt sätt står i sammanhang därmed o. därför leder tankarna åt samma håll (t. ex. då orsak sättes i stället för värkan, ägaren för det ägda, ämnet för det tillvärkade, författaren för hans värk, delen för det hela osv.). Anm. Om metonymiens gränser o. dess förh. till andra troper råda mycket olika meningar. Holmberg 2: 127 (1795). Ljunggren Est. 2: 364 (1860). (Uttrycket) ”den gulbleka avunden” är .. en metonymi ..: den verkan (gulblekhet), som avunden tänkes kunna åstadkomma, tillägges som egenskap avunden själv. Wrangel Dikten 128 (1912).
Avledn.: METONYMISK1040, adj. i sht stilist. o. estet. som avser l. utgöres av metonymi; om ord: som brukas ss. metonymi. Holmberg 2: 127 (1795). Svedbom SvSpr. 165 (1824).
