publicerad: 1945
MOLNA, v. -ade.
Ordformer
(äv. mål-)
(†)
1) bli molnig, bli mulen, mulna; i sht opers.; enst. äv. i pass.: skymmas l. täckas av moln; jfr MOLN 1. Helsingius (1587). Den 25. (aug.) begynte blåsa och molna. Gyllenius Diar. 273 (c. 1670). Himmelen molnar. Mörk Ad. 1: 442 (1743). Den solen, som ej molnas mer, / Och ej om aftonen går ner. Wallin Vitt. 1: 272 (1827). Thet regnar ej allt som molnar. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) oeg.
b) i p. pf., i fråga om färg hos fisk: försedd med mörkare, molnliknande partier; jfr MOLN 3 c γ. Nilsson Fauna 4: 614 (1855).
3) i bildl. uttr.
a) om ögon l. syn: bli l. vara skum l. oklar l. svag; äv. opers. i uttr. det molnar för ögonen o. d., det svartnar för ögonen osv.; jfr MOLN 4 a. Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre. Stiernhielm Herc. 528 (1648, 1668). Blodet förståckas och kålnar, / För Ögon och Sinnen Målnar. JLArnell hos Baazius Posse Q 2 b (1677). Om bägge Ögonen målna. Roberg Beynon 243 (1697).
b) om sinnesstämning, ansiktsuttryck o. d.: bli dyster l. missbelåten, mörkna; i p. pf.: mörk, mulen; jfr MOLN 4 b, c. Ditt Ansickt börjar molna. Runius (SVS) 2: 134 (1712). Gustafs panna blef molnad alltmer. Böttiger 1: 221 (1833, 1856).
c) opers.: det stiger upp hotande orosmoln. Konungen hade knapt ernått något föga lugn ifrån de invärtes stormerna, förr än det började at molna på den östra sidan. Celsius G1 2: 277 (1753).
Särsk. förb. (till 1, †): MOLNA PÅ. opers.: det börjar bli molnigt l. mulet. Menlös Alm. 1741, s. 12. —
MOLNA OPP.
Spoiler title
Spoiler content