(i sht i skriftspr.) som icke förefinnes (på viss plats), icke befintlig (se d. o. 3); icke existerande; stundom övergående i bet.: oanträffbar. Kyrckians medell, hvilka lickväl uti Kyrckiokistan obefintelige äro. VDAkt. 1751, nr 354. Då denna stöld upptäcktes, hade .. (tjuven) redan gjort sig obefintlig. GHT 1895, nr 272, s. 2.SFS 1920, s. 2349.— särsk.
a) statist. i fråga om kyrkobokföring, om person: som icke varit anträffbar under tiden mellan två på varandra följande mantalsskrivningar; som utan uttagande av flyttningsbetyg bosatt sig på utrikes ort; ofta i substantivisk anv. Bok över obefintliga, församlingsbok i vilken obefintliga personer förtecknas. Samtiden 1872, s. 290.SFS 1936, s. 931.
b) kam. om (öde)hemman: vars ägor i så hög grad sammanblandats med l. uppgått i andra hemmans ägor, att hemmanet ej kan självständigt utbrytas. 2RA 1: 661(1723). SvUppslB(1934).
Avledn. (i sht i skriftspr.): OBEFINTLIGHET (obefi´ntlighet Weste), r. l. f. Weste(1807; senare egenhändigt tillägg). Rydberg Myt. 2: 437(1889).
