[fsv. o ho; jfr d., t. o. eng. oho, ävensom lat. ohe, oho. Jfr Ideforss PrimInterj. 1: 172, 196 f., 297 (1928)]
1) ss. uttryck för häpnad l. överraskning o. d. Prästen .. sade ..: Oho, huru går thet til? Lindner Tijdhfördr. 24(1641). Oho, frestar'n har fått makt med dig riktigt. Wranér HelgdHvard. 129(1893).
2) ss. uttryck för munterhet o. d. Malte. Ja, hvad skola vi göra med skinnet? Månne grisen vill ha det? Jösse (skrattar). Ohoho, grisen? Det börjar bli roligt. Topelius Läsn. 7: 140(1891).
3) (†) ss. anrop: hallå, se så. O ho Bonde, the små hästar lät man stå, the äro för en Adelsman. Weise 76(1697).
SAOB
