publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OREDOVISAD3~0020, förr äv. OREDOVIST, p. adj. (-visad 1848 osv. -vist 1824—1863) icke redovisad; varför ingen redovisning lämnats. (De) som voro skyldiga för oredovista kronans medel. Järta 2: 283 (1824). Den .. i tablån oredovisade sjöfarten. Sthm 3: 12 (1897). —
OREDSAM, adj. -samme. [jfr ä. d. unred(e)som, oklar, invecklad; trol. avledn. av oreda, sbst. l. v.] (†)
1) om stil: invecklad, förkonstlad; jfr oreda, sbst. 1 c. (Brevet) gifwer .. medh en oreedsam, högtrafwande och barbarisk Styl tilkänna, at (osv.). Schroderus Os. 1: 525 (1635; lat. orig.: stylo affectato, intricato, & barbaro scripta).
2) kännetecknad av oenighet l. trätor; jfr oreda, sbst. 4. Slijke .. oredsamme händelsser. BraheBrevväxl. 1: 143 (1667; om misshälligheter inom akademiska konsistoriet). —
OREDUCERAD, p. adj. icke reducerad; som icke har varit föremål för reduktion. Oreduceradt regemente. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
a) kem. (Slaggklumpen) bestod af tågor och lameller, invicklade med någon svart oreducerad Jord därimellan. Rinman JärnH 246 (1782).
c) hist. Botin Hem. 2: 203 (1756). Gref- och friherreskapen i Österbotten .. förblefvo .. oreducerade (vid reduktionen på 1660-talet). Schybergson FinlH 1: 504 (1887). —
OREFLEKTERAD, p. adj.
2) som sker utan (närmare) reflexion; spontan; äv. om person, själsegenskap, psykiskt förlopp o. d.: som icke (l. sällan) hängiver sig åt reflexion resp.: som icke är förknippad med reflexion. Lika betecknande för Oehlenschlägers oreflekterade skaldenatur är, att han (osv.). Ljunggren SmSkr. 1: 63 (1868, 1872). Han handlade mera under inflytande af en oreflekterad instinkt än af en medveten, beräknande vilja. Lundegård Prom. 1: 244 (1893). (Hon) hade funnit sina ord oreflekterat. Hallström Händ. 308 (1927). —
OREFLEKTERANDE, p. adj. (mindre br.) icke reflekterande, oreflekterad (se d. o. 2). Med den oreflekterande själsnärvaro, hvaraf George redan sett flere prof hos honom. Janson CostaN 1: 241 (1910). Deledda Aska 135 (1928). —
OREFLEXIV. språkv. icke reflexiv. Rydqvist SSL 2: 484 (1860). Oreflexivt pronomen. Beckman SvSpr. 69 (1904). —
OREFORMERAD, p. adj.
2) icke reformerad. Murberg FörslSAOB (1791). Striden rörde, om klostren skulle sammanslutas med den ”oreformerade” grenen eller ej. 2NF 16: 1485 (1912). —
OREFUTERLIG, adj. [jfr refutera] (†) ovederlägglig. Genom H. K. M:tz wälgrundhade och orefuterlighe skääll. RA II. 2: 203 (1617). RARP 3: 420 (1644). —
OREGELBINDIG l. OREGELBUNDIG, adj. (-bind- 1729. -bund- c. 1795) [jfr regelbinda samt bindig, byndig] (†) oregelbunden (till formen). PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 49. Fischerström 4: 446 (c. 1795). —
OREGELBUNDEN3~0020.
1) som icke följer ngn viss regel l. de regler som i allm. gälla; som avviker från vad som är regel l. normalt, icke regelbunden, oregelmässig. Uggla Herald. 44 (1746). Det oregelbundna, oformeliga, ofta motbjudande hos Shakespear. EP 1792, nr 40, s. 2. Med tjocka släta murar och små, oregelbundet placerade fönster. Gripenberg Spökjäg. 14 (1933). särsk.
a) språkv. som avviker från det vanliga bildnings- l. böjningssättet; förr äv. allmännare, om språk: icke bunden av regler, regellös. (Han) finner sit eget Modersmål oregelbundet, utan prydnad, utan välljud. UpfostrSTidn. 1781, s. 38. Moberg Gr. 43 (1815). De oregelbundna franska verben. Siwertz Förtr. 143 (1945).
c) om värksamhet l. rörelse o. d.: som försiggår l. inträffar med olika långa mellanrum; ojämn. Oregelbunden puls. Postgången hit är mycket oregelbunden. Lundberg HusdjSj. 269 (1868; om andning). Måltiderna (blevo) mera oregelbundna. Strindberg NRik. 147 (1882). (Man kan) bland stjärnfallen .. urskilja två grupper, de oregelbundna och de periodiska. Strömgren AstrMin. 1: 20 (1921). särsk. om ngns levnadssätt, arbete o. d.; i förb. med närmare bestämning äv. om person; stundom övergående i bet.: oordentlig. Han tjänstgör ganska oregelbundet. Han är rätt oregelbunden i sina vanor. Murberg FörslSAOB (1791). Föra ett oregelbundet lif. Schulthess (1885).
2) som icke har regelbunden form. Marklin Illiger 246 (1818). Omkring en oregelbunden gård ligga från olika tider stammande byggnader. Hahr ArkitH 419 (1902). särsk. bot. om blomma: icke strålformig; dels om blomma som icke kan delas symmetriskt i ngn riktning, osymmetrisk, dels om sådan som icke kan delas symmetriskt i mera än en riktning, ensymmetrisk. Agardh Vextsyst. 68 (1858). 2SvUppslB 4: 231 (1947).
Avledn.: oregelbundenhet, r. l. f. förhållande(t) l. egenskap(en) att vara oregelbunden.
1) till 1. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. i pl., eufemistiskt, om förseelser l. förbrytelser; ”oegentligheter”. (Löjtnanten) hade tagit afsked för några oregelbundenheter i tjensten. Lange Luba 95 (1889). Till hälften misstänkande, att ”oregelbundenheter”, i detta fallet förfalskningar avsedda att få en oskyldig dömd, förekommit. Laurin 3Minn. 88 (1931).
OREGELMÄSSIG3~0020. (i skriftspr.)
1) = oregelbunden 1. Om regelmässig och oregelmässig skönhet. Tegnér FilosEstetSkr. 255 (1808). De oregelmässiga formerna och genusreglorna. BerRevElLärov. 1843, Bil. L, s. 4; jfr oregelbunden 1 a. Sitt lärarekall i Upsala .. skötte Geijer temligen oregelmessigt och var ofta hela åratal permitterad för arkivforskningar. Sturzen-Becker 1: 33 (1845, 1861); jfr oregelbunden 1 c slutet. LbKir. 3: 632 (1922).
2) = oregelbunden 2. Hörntomten är oregelmässig och föga lämpad för en dylik bebyggelse. Östergren (1934).
Avledn.: oregelmässighet, r. l. f. till 1, 2: oregelbundenhet. Tegnér FilosEstetSkr. 255 (1808). För att råda bot på oregelmässigheterna (i kalendern). Nilsson FestdVard. 204 (1925). särsk. (mindre br.) i pl., eufemistiskt: ”oregelbundenheter”, ”oegentligheter”; jfr oregelbundenhet 1 slutet. GHT 1897, nr 75 A, s. 2. —
OREGELRÄTT, adj. (†) = oregelbunden 1 a. Någre oregelrätte Verber. Mannercrantz EngSpr. 119 (1783). Lindströmer ItGr. 86 (1803). —
OREGERLIG, adj.; adv. -en (Lind (1749), Widegren (1788)), -t. (-reger- (-regier-) 1626 osv. -regere- 1757) [jfr d. uregerlig, t. unregierlich]
1) som icke låter styra sig, otyglad, tygellös; numera i ngt försvagad bet.: svår att hålla i styr, ostyrig, bångstyrig, självsvåldig; obändig; äv.: som uppför sig obehärskat l. bråkigt; äv. om ngns uppförande o. d. Tiderus GrLat. 52 (1626). Han vijser sitt oregerliga sinne / Medh hundra galna uptogh. Hiärne (SvNatL) 190 (1665). Egypten och Österlandet, som .. varit så frugtsamma moderländer för alla en oregerlig inbillningskraffts skadeliga alster. UrFinlH 766 (1793). Så fort han fick sprit i för stor mängd, blev han oregerlig men inte farlig. Hammenhög EoA 137 (1930). Han var .. vild och oregerlig som pojke. Heerberger NVard. 80 (1936). särsk.
a) (numera bl. tillf.) om djur: svår att hålla i styr l. att tas med. IErici Colerus 2: 4 (c. 1645). GenMRulla 3/10 1711 (om häst). Mot parningstiden blir .. (elefanten) vild och oregerlig. Berlin Lsb. 74 (1852).
b) i uttr. oregerlig mot ngn, bråkig l. oresonlig mot ngn. Du vill bort för att Lena är elak och oregerlig mot dig. Knorring Torp. 2: 51 (1843).
c) bildl., om föremål: ohanterlig; ostyrig. Köld och frost, ther af seglene steelna och blifva oregerlig. RP 8: 215 (1640). Oregerliga svarta lockar. Lundgren MålAnt. 1: 264 (1870). Bergman JoH 305 (1926).
2) häftig, vild, våldsam; obetvinglig; numera bl. med anslutning till 1. (Fariséernas) sinnen intogos af en oregerlig vrede öfver .. Jesu ord. Bælter JesuH 5: 146 (1759). Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Lagerlöf Jerus. 2: 95 (1902). särsk.
b) (†) ss. adv., allmännare, förstärkande: ofantligt mycket. Ett barn, hvars moder han så oregerligt älskar. Gyllenborg Andr. B 1 b (1723). Gamle Ruterfeldt .. bad helsa dig så oregerligt. Knorring Skizz. II. 2: 54 (1845).
Avledn.: oregerlighet, r. l. f. till 1: ostyrighet, självsvåld; bråkighet; äv.: oresonlighet. VDAkt. 1680, nr 240. Riksdagen .. (hade) begynt visa tecken till en oregerlighet, som gjorde utsigterna för framtiden ganska hotande. Malmström Hist. 5: 24 (1877). (Prof. Schütz har) gått till efterverlden nästan som ett vidunder af elakhet och oregerlighet. Annerstedt Rudbeck Bref cxxxvi (1905).
Spoiler title
Spoiler content