publicerad: 1950
Ordformer
(orka (-ck-) 1525 osv. urka 1616. år(c)ka 1561—1756)
Etymologi
[fsv. orka, motsv. fd. orkæ (d. orke), isl. orka; av ett germ. wurkōn, parallellbildning till YRKA, i avljudsförh. till VÄRK, gärning, arbete o. d. — Jfr ORK, ORKA, sbst.]
1) (†) anstränga sig, bemöda sig, sträva. Tu brukar ther om medh machtt och sijnn, / tu orkar ther till medh all tinn wijn. Visb. 1: 44 (1572).
2) ha (fysiska l. andliga) krafter till (ngt); äv. allmännare: vara i stånd till l. förmå l. kunna (ngt); äv. abs. (se c).
a) med inf. (oftast utan att) ss. obj., i sup. stundom äv. (starkt vard.) med infinitiven ersatt av supinum; äv. med infinitiven ersatt av det l. detta o. d. (jfr b); ngn gg övergående i bet.: hinna (göra ngt). Han ville att jag skulle bära hans packning, men det orkade jag inte. J skolen ecke haffua orkat fara om kring alla Israels städher, förra än menniskiones son kommer. Mat. 10: 23 (NT 1526; Bib. 1917: hunnit igenom). Hvar karl som orkar spänna boga. HH XI. 1: 15 (1530). Ei skola flere, än en Man rida på en Häst, eller Hästen mera påläggas, än han beqvämligen orkar bära. PH 2: 1142 (1734). Det är pojkar, som orka att kasta på klacken / och att vischa en flicka i skyn. Fröding Guit. 42 (1891). Finns någonting plågsammare, för en församlingsmedlem som gärna sjunger med, än när han inte orkar att gå i höjden? Wulff Koralb. 15 (1912). Hellström Malmros 251 (1931). — särsk.
α) (†) i uttr. orka sova, vara i stånd att l. kunna sova. (Jesus) sågh .. (lärjungarnas) farligha säkerheet, som vthi sådana lägenheet (som i Getsemane) orkadhe soffua. LPetri ChrPina O 2 b (1572). Adlerbeth HorSat. 42 (1814).
β) (†) i uttr. orka gå ed, förmå l. kunna gå ed. KOF II. 2: 100 (c. 1655). Orkar han .. eeden gånga, wari frij. Därs. 289.
γ) (numera bl. mera tillf., i sht med ålderdomlig prägel) i sådana uttr. som orka böta l. erlägga bot l. betala o. d., (ha medel l. tillgångar l. möjlighet att) kunna böta osv. Hoo som så fattig är, at han ey orckar föreskrefne boot uthgifwa och erlegga, den samme skal för hwarie Daler han ey orckar böta, sittia een dag i Tornet. Schmedeman Just. 237 (1641). Mina systrar ha .. förklarat sig icke orka betala längre. Fröding Brev 243 (1895). Den som ej orkar böta med pungen, får böta med kroppen. Östergren (1934).
δ) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl. med sakligt subj. Saa lenge huset orkar staa. OPetri Tb. 89 (1525). Anckaret orckade icke hålla skutan. BtÅboH I. 9: 232 (1637). Om Herrisk wänligheet (dvs. sådan som anstår en herreman), som til mädynkan leder, / Hoosz Tigh (dvs. döden) had' orka hielpt (dvs. kunnat uträtta ngt) begreets ey thetta Lijk. Lucidor (SVS) 296 (1673). Wikner Pred. 385 (1879).
b) med obj. bestående av ett neutralt pron. (jfr a) l. därmed likvärdigt ord (t. ex. mycket, mera), stundom äv. med obj. med mera konkret bet. (t. ex. börda, arbete): ha krafter att l. förmå l. kunna åstadkomma l. uträtta l. bära l. lyfta (ngt) o. d.; äv. oeg. l. bildl.; jfr FÖRMÅ 1 c. LPetri 2Post. 221 a (1555). Sen tu så ringa tig mot Astrild orka seer. TRudeen Vitt. 234 (1693). Jag är ännu ganska krasslig (efter min influensa), .. och orkar ingenting. 3SAH 37: 30 (1841). Kärlekslösheten, stoltheten orkar icke en enda af .. (bördorna); mildheten, ödmjukheten bär dem alla. Thomander Pred. 2: 533 (1849). Den blinde sångaren, som .. icke orkade något annat arbete än (osv.). Hjärne SvFräm. 227 (1898, 1908). Gumman orkar inte mycket men nog orkar hon valla barn. Bergman Patr. 91 (1928). jfr: Då man orkat alnen, kan man ock orka qvarteret, d. ä. Sedan man gjort det större kan man ock göra det mindre arbetet. Murberg FörslSAOB Bih. (1791); jfr c. — särsk.
α) (†) övergående i bet.: kunna få tag i (ngt). Hwadh Leoparden .. ey årkar (hinner) medh sitt tridie sprong thet paszar han intet på. Schroderus Comenius 195 (1639; t. texten: erwischet).
β) [fsv. orka botum l. böter] (†) i uttr. (icke l. ej) orka boten l. botum l. botom l. bötom, icke förmå erlägga ådömda böter; jfr a γ. Efter han icke orkade bothen, fördes han til Gripzholm, til arbetes. BtSödKultH 12: 35 (1594). (Han) bleff .. dömbdh thil 60 m[ar]k eller stupas widh kåkienn, om han eij bothom orker. SkrGbgJub. 6: 345 (1594). Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635: böthom). Envallsson Slått. 6 (1787). Meurman (1847).
γ) (†) i uttr. orka sig (ngt), förmå l. ha råd att hålla sig med l. skaffa sig (ngt); jfr a γ. KyrkohÅ 1902, s. 109 (1656). Ja går nu å trälar rä som ee Nööt, / Så årkar ja mäy icke än då Supa tee Brööt. Tidfördrijf B 5 b (c. 1695).
c) utan närmare bestämning l. med bestämning bestående av adverbial; förr äv. i uttr. orka vid ngt, orka med ngt (se ORKA MED 1 b). LPetri 2Post. 56 a (1555: ther .. widh). Om han eliest orcker och förmår (är han lämplig för ett visst uppdrag). AOxenstierna 2: 308 (1617). ”Tag i med båda händerna (för att lyfta ned fläsksidan), så orkar du bättre!” Landsm. V. 6: 73 (1885). jfr: Orckar man öfwer Hunden, så hinner man fulle öfwer Rumpan. Grubb 118 (1665). — särsk.: ha krafter att l. förmå gå l. förflytta sig (en vägsträcka l. till l. från en plats o. d.); (förmå) hinna (till en plats); i sht förr äv. i uttr. orka fot för (förr äv. om) fot, ha krafter att l. förmå gå fot för fot. Dijt orkade wij den 6 Octobris. HSH 38: 106 (1592). (Åsnan) bleff mykit trött, och orkade icke foot för foot. Balck Es. 207 (1603). Min häst är så liten, han urkar icke långt. NorrlS 1—6: 312 (1616). Stiernman Com. 2: 42 (1636: foot om foot). Då hon uhr sängen orckat, vid hvilcken hon mäst i sin kranckheet dageligen håller. VDAkt. 1682, nr 141. Kolthoff DjurL 126 (1899). jfr (†): Hwadh är det för ett fremmande Lÿck / som icke Orkar her omkring (dvs. förbi denna plats). Visb. 1: 373 (c. 1657; möjl. särsk. förb.). särsk. oeg. l. bildl. med sakligt subj.; särsk. dels: förmå tränga ned (till ngt), dels: nå upp l. hinna (till ngt). Nästa året där effter, då marckgången knapt orckade till 3 d(ale)r 24 öre Tunnan. VDR 1701, Verif. s. 1049. (Leo X:s) intresse (för konsten m. m.) orkade icke till grunden af sakerna. Söderhjelm ItRenäss. 246 (1907).
d) [specialanv. av b o. c] med bestämning angivande en gräns utöver vilken ngns l. ngts krafter l. förmåga icke sträcka (sträcker) sig; i sådana uttr. som allt vad l. så mycket l. så länge han orkar o. d.; jfr KUNNA, v.1 II 3. Tå ropte han thet högste han årkade. Svart G1 51 (1561). Hestarna lupo thet mästa the orkade. Balck Es. 214 (1603). Så länge han orkar skal han arbeta effter all sin förmågan. Rudbeck Bref 47 (1668). Carlsson (svarade), att han kom allt hvad han orkade. Strindberg Hems. 67 (1887). Det snöar här så mycket det orkar. Eckert-Sylwan Bismarck Brev 266 (1918).
3) [specialanv. av 2] i fråga om den förmåga att förtära mat l. dryck som ngn har, innan han är fullkomligt mätt l. otörstig (icke längre kan förtära mera): förmå l. kunna (förtära ngt).
a) motsv. 2 a. Så håller man nw thet före mestadeels .. at then som mäst orckar dricka, .. han är ock tå then betste. LPetri Dryck. A 7 a (1557). Det gälde, hvem som orkade äta största antalet tallrikar välling. Ödman VårD 1: 21 (1887).
b) motsv. 2 b, c. Han orkar nog en smörgås till. Om jag orkar, skall jag äta en smörgås till. Rudbeckius KonReg. 395 (1619). Ögat wil altijd mehr, än Magan orkar. Grubb 909 (1665). Mattmodren frågade om hon will taga sig någon mat, hwar till hon swarat, Jag orkar intet. VRP 1716, s. 160.
c) motsv. 2 d. Så mykk' I orken drikka, / .. fins. Lucidor (SVS) 164 (1671). Är åter det maneret vid gården, at drängen får äta så mycket bröd, han orkar, .. då (osv.). Dahlman Reddej. 161 (1743). Ät så mycket du orkar å låt resten vara! Östergren (1934).
4) [utvecklat ur 2] (numera i sht ngt vard.) (kunna) förmå sig till (ngt l. att göra ngt); anse vara mödan värt, bry sig om; gitta, ids; stå ut med; oftast med obj. bestående av inf. (utan att); jfr KUNNA, v.1 II 1 d. Han kunde värkligen orka svara på brevet. Iagh orkar icke höra titt Psaltarespel. Am. 5: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: gitter). (Han) måtte hafva orkat sende mig it budh. OxBr. 12: 158 (1613). The Rätter, som hon tillförene med stor Lust och Smak åt, årkar hon nu ey see. Hoorn Jordg. 1: 70 (1697). Han berättar .. (sin historia) för var och en, som bara orkar höra på. Hemmer Förvandl. 20 (1918). Att du orkar / evinnerligt upprepa ett och samma! Gullberg FrämStad 16 (1927).
5) [efter motsv. anv. av fin. jaksaa] (i Finl., vard.) befinna sig l. känna sig, må (se MÅ, v.2 1); i frågande satser. Nå, huru orkar man därhemma på pastorsgården? Numers Dram. 1: 81 (1892). Bergroth FinlSv. 242 (1917).
Särsk. förb.: ORKA FRAM10 4. till 2 c slutet: orka gå l. förflytta sig fram (till en plats). G1R 25: 14 (1555). —
ORKA IGENOM10 040 l. 032. till 2 c: orka gå igenom (ngt); äv.: orka vara med om (ngt i dess helhet). Swedberg SabbRo 103 (1705, 1710; med avs. på gudstjänst). —
ORKA MED10 4.
1) till 2: orka; rå med.
a) till 2 a. Menniskor hvilka icke af sig sjelfva orka med att känna, än mindre tänka. Samtiden 1873, s. 504.
b) till 2 b: ha krafter att l. förmå l. kunna göra l. uträtta l. reda sig med l. bära (ngt) o. d. Dalin Arg. 1: 301 (1733, 1754). (Den sjuka bondkvinnan) hade inte en gång orkat med mjölkningen. Lagerlöf Holg. 1: 203 (1906).
c) till 2 c; särsk.: förmå tränga fram (så l. så långt); äv. med sakligt subj.; jfr orka, v. 2 c slutet. En fem-, sextusen fot orkar skogen med uppför fjällsidan. Nyblom Österut 119 (1908).
2) [specialanv. av 1] i fråga om förtärande av mat l. dryck, motsv. orka, v. 3, särsk. 3 b. Han orkade ej med mer af then maten. Lind (1749). Moberg Rosell 209 (1932).
3) [specialanv. av 1] (numera i sht ngt vard.) förmå stå ut med (ngt); äv. med personobj.: (kunna) förmå sig att ha att göra med (ngn); kunna stå ut med (ngn); jfr orka, v. 4. Jag orkar intet med honom. Sahlstedt (1773). Vi mänskor orka icke med varandra. / Vi orka icke med varandras fel. Langenskjöld SträcktHänd. 47 (1928). —
ORKA UPP10 4 l. OPP4.
2) till 2 c slutet: orka gå l. förflytta sig upp. Brahe Kr. 40 (c. 1585). Karlfeldt FridLustg. 142 (1901). särsk. om sjuk l. svag person: förmå stiga upp ur sängen; äv. om djur: förmå resa sig. LPetri Dryck. D 1 b (1557). Koon moste tagha[s] på 3 gånger förr än hon orkadhe op på fötterna. BtFinlH 2: 365 (1678). —
ORKA UT10 4.
1) (†) till 2 c; i uttr. orka ut med (ngt), förmå utföra (ngt). Gubben Bolmer, orkar icke ut med arbetet allena. VDAkt. 1776, nr 73.
2) till 2 c slutet: orka gå l. förflytta sig l. bege sig ut; äv.: orka gå l. springa o. d. en sträcka till dess slut. Hedenstierna Jönsson 235 (1894). (Löparen) tog .. slut ungefär vid Östermalms idrottsplats och hade sedan ytterst svårt att orka ut. IdrBl. 1924, nr 61, s. 7.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content