SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KUNNA kun3a2, v.1, pr. ind. sg. kan kan4, pl. kunna, ipf. kunde kun3de2, vard. äv. kun3e2, sup. kunnat kun3at2. vbalsbst. -ANDE (se avledn.).
Ordformer
(inf. kun Börk Darius 117 (1688: kun'; i vers). kundha ConsEcclAboP 26 (1656). kunna (kw-, -e) Luk. 1: 20 (NT 1526) osv. p. pr. kunnande RO 1810, § 62, osv. kunnandes Polhem Bet. 1: 7 (1721), RO 1810, § 27. pr. ind. sg. 1 o. 3 pers. kan(n) G1R 1: 1 (1521) osv. — 2 pers. kan(n) G1R 1: 58 (1523) osv. kanst(h) G1R 4: 40 (1527), KyrkohÅ 1912, MoA. s. 69 (1741). kan(n)t (-dt, -th, -tt) G1R 1: 104 (1523), Hesselius Zaletta 14 (1740). pr. ind. pl. 1 pers. kund HB 1: 232 (1584). kunn Columbus Ordesk. 14 (1678; uppl. 1908). kun(n)a (kw-, -e) G1R 1: 99 (1523) osv. kun(n)om G1R 1: 100 (1523), Frese Pass. 116 (1728). — 2 pers. kunn Stiernhielm Fred. 19 (1649: kunn'; i vers), Lucidor (SVS) 354 (1674; i vers). kunna (kw-, -e) G1R 1: 54 (1523), Larsson Solsid. 5 (1910). kunnen G1R 1: 55 (1523) osv. — 3 pers. konne RARP 6: 277 (1656; möjl. ipf. konj.). kone AOxenstierna 1: 353 (1624). kund(h)a (kw-) G1R 1: 203 (1524), Cavallin Herdam. 3: 393 (cit. fr. 1740). kunna (kw-, -e) G1R 1: 3 (1521) osv. kunno OPetri MenFall E 7 a (1526). ipf. ind. o. konj. sg. konde Ekeblad Bref 2: 427 (1658). konne OxBr. 11: 535 (1634). kun(n) Lucidor (SVS) 196 (1672; i vers), Brenner Dikt. 1: 102 (1690, 1713; i vers). kund Fosz 252 (1621; i vers), Lucidor (SVS) 219 (1672: kund'; i vers). kunde SthmSkotteb. 3: 195 (1521) osv. kunne (kw-) G1R 1: 27 (1521), Linné Skr. 2: 293 (c. 1760). kånde HH XVIII. 2: 24 (1687). ipf. ind. o. konj. pl. 1 pers. konnom Holof. 21 (c. 1580). kund(h)e G1R 1: 196 (1524) osv. kundom 1Tess. 3: 1 (NT 1526; äv. i Bib. 1703). kunne Spegel TPar. 87 (1705). — 2 pers. kunnte G1R 1: 55 (1523). — 3 pers. gunde BtFinlH 4: 481 (1566). kund Bellman SkrNS 1: 107 (c. 1770: Kund'; i vers). kund(h)e (kw-) G1R 1: 29 (1521) osv. kunno G1R 1: 80 (1523), Rääf Ydre 3: 156 (i handl. fr. 1609). sup. konet AOxenstierna Bref 4: 37 (1642), Därs. 510 (1648). konna(d)t OxBr. 11: 416 (1621), KKD 6: 50 (1708). kunda Asteropherus 17 (1609). kun- (n)a AJGothus ThesEp. 3: 59 (1619), Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). kunnat Asteropherus 66 (1609) osv. kunne UpplDomb. 2: 9 (1578), Visb. 1: 140 (c. 1620). kunned(h) (kw-) G1R 1: 26 (1521), HT 1915, s. 100 (1597). kunne(d)t 2Tim. 3: 15 (NT 1526), RARP 2: 4 (1633). kunnidh HH 20: 308 (c. 1640). kunni(d)t(t) (kw-) G1R 1: 123 (1523), ÅgerupArk. Brev 12/1 1712. kwnnith SvTr. 4: 28 (1522))
Etymologi
[fsv. kunna, känna, veta, förstå sig på (ngt), hava färdighet i (ngt), vara i stånd (att), förmå, vara möjlig, motsv. dan. o. nor. kunne, isl. kunna, got., fsax. o. fht. kunnan, t. können, feng. cunnan (jfr eng. can, pr. ind.); preterito-presentiskt verb i avljudsförh. till isl. knár, stark, duktig, fht. irknāan, märka, lära känna, feng. cnāwan, veta, eng. know, lat. (g)nōscere, (lära) känna, veta (jfr INKOGNITO, NOT, musiknot m. m.), gr. γιγνώσκειν, (lära) känna, veta (jfr DIAGNOS, GNOM, sbst.2, GNOSIS m. fl.); jfr KONST, KUND, sbst. o. adj., KUNGÖRA, KUNNA, v.2, KUNNIG, KUNSKAP, KÄNNA, KÖN, djärv, tapper m. m., MISKUND, VARKUNNA]
I. (väl) känna till (ngt) o. i anv. som ansluta sig till denna bet.
1) (i sht på grund av studier l. övning) känna till l. (väl l. någorlunda) behärska de olika detaljerna i (ngt); vara (väl) insatt l. hemmastadd i (ngt); hava (erforderlig) skicklighet l. färdighet i (ngt); äv. i fråga om detaljerade kunskaper om en enskild person l. ett enskilt föremål o. d.; i pass. nästan bl. (mindre br.) i fråga om läxor o. d. Kunna ett yrke, en konst, ett handtvärk. Kunna flera främmande språk. Kunna sin läxa, sina stycken. Kunna ngt på sina fem fingrar. Kunna ngt som (ett rinnande) vatten (i sht i fråga om läxa). Kunna Fader vår. Kunna en saga, en visa. Ingenting kunna. Ath tu aff barndoom haffuer kunnet then helgha scrifft. 2Tim. 3: 15 (NT 1526; Bib. 1917: känner). Om dhenne Margreta kunde något meer än hon skulle, då hadhe hon twifwels uthan lärdt sådant af sin mans styfmodher. BtFinlH 2: 267 (1666; i fråga om trollkonster). Lät oss repetera igenom Ehr Rôle och se til om I kan honom väl. Boding Mick. 15 (1741). Då lärjungarne fullkomligt kunde allt det, som i den lägre klassen skulle genomgås, förflyttades de till en högre. Rietz SkolvH 90 (1848). De ha ingenting mer av vikt att säga varandra. De kunna varandra, som prästen kan ritualen och domaren paragraferna i sin lagbok. Fogelqvist Minn. 96 (1930). — särsk. i uttr. kunna (ngt) utantill (förr äv. utan), minnas (särsk. ngt språkligt uttryckt l. formulerat) så väl att man kan upprepa det (ord för ord); äv. bildl.: känna (ngn l. ngt) ut o. in. Bureus Suml. 28 (c. 1600). Kunna utantill Luthers lilla Cateches. FörslSkolordn. 1817, s. 11. Kammarjunkaren .. kunde hon utantill, som en gosse sin tabula multiplicationis. Wetterbergh Altart. 62 (1848). Det här skall kunnas utantill. Beckman SvSpr. 154 (1904; angivet ss. sällsynt). Jag trodde mig kunna den där holmudden utantill. Gellerstedt Gläntor 66 (1909).
2) (†) i förb. med prep. med l. : vara kunnig i (ngt) l. i den värksamhet som hänför sig till (ngt); i förb. med prep. med äv.: förstå sig på (ngn), förstå att behandla (ngn); jfr den särsk. förb. KUNNA MED 1. En man som kan på harpo och strengia spel. 1Sam. 16: 16 (Bib. 1541). The som sköld båro och medh bogha kunde. 2Krön. 14: 8 (Därs.). Han kan vähl med skooarbete. VDAkt. 1736, nr 165. Hon kan litet med att trolla. Weste FörslSAOB (1823). Hon kan väl med sjuka. Därs. jfr (†): Man säjer skämtvis: Han kan litet med att supa, att träta m. m. för Han super mycket, träter gerna, &c. Weste FörslSAOB (1823).
II. vara i stånd till (ngt), förmå, hava möjlighet l. tillfälle till (ngt) o. d.; vanl. med en inf. ss. obj.; äv. med en inf. (t. ex. göra) underförstådd o. därvid stundom med en till den underförstådda inf. hörande bestämning, t. ex. vad l. allt (vad), ss. obj.; äv. med infinitiven ersatt med det.
Anm. 1:o Då ordet i denna anv. är förbundet med en inf., saknar den senare numera i regel inf.-märke, som bl. kan förekomma, om inf. placerats före kunna, t. ex.: Detta alt at mer bevisa, / Kan vår Brud och Brudgum bäst. Nordenflycht QT 1745, s. 77. Att alldeles förneka sin förflutna lefnad kan han ej. Rydberg Frib. 179 (1857). I äldre tid användes inf.-märke icke sällan äv. i andra fall, t. ex.: Ath al twngen kan ey al enasth paa megh ath hængia. G1R 1: 55 (1523). På det han migh .. kunne till tröst och ärsatt att wara. Schück VittA 1: 184 (i handl. fr. 1651). 2:o I stället för supinum av kunna + en inf. av ett annat verb förekommer stundom (i sht vard.) en konstruktion med supinum både av kunna o. det andra verbet, t. ex.: Hwar han hade kunnit thet bekommet. OPetri Kr. 206 (c. 1540). Ingen, icke jag sjelf har kunnat tänkt det steg jag genom nöd nu nödgas taga. AMöller (1811) hos Trolle-Bonde Hesselby 220.
1) med särskild tanke på de betingelser för utförandet av en handling l. förvärkligandet av ett syfte vilka ligga i ngns l. ngts (andliga l. fysiska) krafter l. (andliga l. materiella) resurser o. d.: vara i stånd till (ngt); förmå, hava möjlighet till (ngt); mäkta, rå med (ngt); i vissa fall närmande sig l. övergående i bet.: vilja; ofta svårt att skilja från 2. Kan du inte få upp låset? Man kan vad man vill (om man vill vad man kan); ordspr. Kan du säga mig, vad klockan är? Sedhen för:de K(onung) C(hristiern) med örlig ey kwnne fremia sin vilia till rikisins besitningh. G1R 1: 27 (1521). Thet skal wara låås som skal kunna halla inne en orettferdigh pening. OPetri 4: 302 (c. 1540). Rekna stiernonar om tu kant rekna them. 1Mos. 15: 5 (Bib. 1541). Kan tu intet springa öfwer, så kryp vnder. Grubb 412 (1665). Allt det höga är enkelt / både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening. Tegnér (WB) 3: 110 (1820). Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat se tvärsigenom honom. Lagerlöf Holg. 1: 10 (1906). — särsk.
a) med avs. på konst l. färdighet. Kunna läsa och skriva. Pojken kan inte gå ännu, fast han är två år gammal. Kunna simma, åka skridskor, cykla, köra bil. Iagh kan intet läsa. Jes. 29: 12 (Bib. 1541). Then kan icke åka som icke kan wenda. SvOrds. C 3 b (1604). Styra ett fartyg och styra en häst / Kan jag trots någon, som kan det bäst. Ahrenberg StRätt 181 (1899).
b) med särskild tanke på förefintligheten av l. bristen på en förmåga ss. förvånansvärd (o. belysande för ngns karaktär); ofta i förebråelser l. uttryck för beundran. Hur kan du vara så dum, så envis? Och du kan kalla dig min vän! Att du (bara) kan! Huru kan watn sådana mechtigh ting åstadh komma? Cat. 1567, s. C 1 a. I med- och motgång lika, / sin lyckas öfverman, / han kunde icke vika, / blott falla kunde han. Tegnér (WB) 3: 67 (1818). Så de här tidningarna kunna ljuga! GHT 1895, nr 274 A, s. 3.
c) i fråga om förmåga att uthärda ngt l. att stå ut med ngn l. att göra ngt utan att taga skada; äv. övergående i bet.: uthärda, tåla, tåla vid (ngt). Jag kan inte se dig gråta. Detta kan man inte uthärda. Thå swaradhe Iesus och sadhe, J weten icke huadh j bidien, kunnen j dricka the skålena som iach skal dricka? Mat. 20: 22 (NT 1526). Ach! jag them (dvs. Hagar o. Ismael) icke kan för mina ögon se: / Drif, drif them bägge vt. Kolmodin QvSp. 1: 19 (1732). Så mycket säkrare vet jag, att er faster inte kan tåla mig. Almkvist Turgenjef 7: 29 (1886). Polismästare Malmros .. kunde ta sitt glas utan att förlora förståndets bruk. Hellström Malmros 13 (1931).
d) med särskild tanke på att förefintligheten av en förmåga förutsätter självövervinnelse l. initiativkraft; stundom liktydigt med: vilja; ofta i uttryck för otålighet. Hr Præsul säger i giör oss ett stort bry Östen, som icke kan bekänna sanningen. HärnösDP 1693, s. 26. Men hvarför kunde de inte också telegrafera? Hedenstierna Kaleid. 140 (1884). Den svarte prataren där oppe (i predikstolen), som aldrig kunde sluta. Ekholm NorrfL 212 (1920).
e) i fråga om förhållandet att ngt är så märkligt att man har svårt att föreställa sig det; särsk. i uttr. för förvåning (o. indignation). Hvem kunde föreställa sig detta? Weste FörslSAOB (1823). Kan man tänka sig! Sjödin StHjärt. 189 (1911).
2) allmännare: hava möjlighet l. tillfälle till (ngt); särsk. dels i fråga om de positiva möjligheter den allmänna situationen l. ngn speciell omständighet erbjuder ngn l. ngt att göra l. vara ngt osv., dels övergående i bet.: (i sin beskaffenhet l. den allmänna situationen) icke hava ngt som lägger hinder i vägen för (ngt), vara oförhindrad (att), icke utesluta möjligheten (att); äv. (i sht i förb. med en inf. i pass. l. en inf. med intr. bet.): vara möjlig (att), stå (att), gå (att); äv. opers.: det finnes möjligheter l. förutsättningar för (ngt); ofta svårt att skilja från 1 o. 6. Om han ther med (dvs. gm att mista sitt gods) hade kwnnedh slippa med liffuedh. G1R 1: 26 (1521). Och så wel som thenne reenleffnat eller kyskheet kan wara vtan echteskap, såå kan hon och wara j echteskap. OPetri Clost. B 3 a (1528). Ter thil suaradhe hann, ath hann jchie kann komme för thuå hanns ouenner ther sithia i rethen. SkrGbgJub. 6: 106 (1589). Kärlek, Förtroende och et godt Rykte kunna snart förloras; men icke så lätt återvinnas. Dalin Hist. 2: 550 (1750). Vi kunna sträcka ut vår hand / Och visa gladt på sjö och strand. Runeberg 2: 5 (1846). Hon gör mig en sådan glädje dag för dag, att det kan inte beskrivas. UngKraft. 1907, s. 51. — särsk.
a) i uttr. icke l. knappast kunna annat (än ngt), för att beteckna att ngn l. ngt icke l. knappast har möjligheter att låta bli att göra ngt; äv. med anslutning till 1. Min iunkar är blifuin så underligh: / iagh kan ey annat än grufua migh. Asteropherus 25 (1609). Påfven kunde på sådana skiäl (dvs. på grund av undren vid Erik den heliges grav) .. ej annat, än införa Erik bland Helgonens antal och förklara honom för Svea-Rikes Patron. Dalin Hist. 2: 116 (1750). (Luther på riksdagen i Worms:) Här står jag; jag kan icke annat. NF 10: 313 (1886). Sedan man hunnit några stenkast in på .. (gatan), kunde väl blicken knappast annat än stanna vid en gård till venster. Rydberg Vap. 15 (1891).
b) med särskild tanke på förefintligheten l. frånvaron av en möjlighet ss. förvånansvärd (o. belysande för den allmänna situationen); ofta i opers. konstruktioner. Legeuel haffuer oss ecke thet kunnit viderfaris aff eder Atj komme villen. G1R 1: 193 (1524). Att det bara kan finnas menniskor nog enfaldiga, att klaga öfver den tid, i hvilken vi lefva. Hedenstierna Kaleid. 149 (1884). Hur sköttes Norge år 1905? Hur kunde det gå som det gick? Hedin 1Varn. 18 (1912).
c) (numera i sht skämts. arkaiserande) i uttr. om l. när man (det) så hava kan, om l. när man har möjligheter därtill. En sällskapssång och litet knäpp på fortepiano, om man det så hafva kan. VexiöT 1814, nr 91, s. 4. Man offrar silfver och guld (till trefaldighetskällan), om man så hafva kan, men annars af gudomens egna gåfvor, löf och blommor. Fatab. 1909, s. 142.
d) med särskild tanke på att ngt icke medför l. innebär ngn risk l. olägenhet. Så aldenstund att academien icke kunne wara föruthan magistratu scholastico, .. gaf iagh (osv.). PKenicius (1613) hos Annerstedt UUH Bih. 1: 101. Hvad .. icke utan våda kan uppskjutas, är icke förbudet (på vilodagen). Lindblom Cat. nr 41 (1811). Schweiz kan ej stödja sig blott på försäkringar. SvD(B) 1938, nr 95, s. 7 (rubrik). — särsk. i fråga om möjlighet att göra ngt utan att riskera straff l. klander; ofta: hava befogenhet l. rättighet l. tillåtelse (att göra ngt). Nu kan du gå (dvs. jag behöver inte hålla dig kvar längre). Kan jag få gå ut? Consist(orium) sade: ”wij kunnom eij neka eder (att taga anställning som präst vid krigsmakten) ..”. ConsEcclAboP 281 (1659). I kan man lägga er, Vi vil ta det på Vårt ansvar. Dahlberg Lefn. 32 (c. 1755; uppl. 1911). Han kan göra i denna sak, hvad han finner godt vara. Boivie SvSynt. 48 (1826). Han började tro, att allt i världen var till för hans skull och att han kunde uppföra sig, precis som han behagade, utan att tänka på andra. Lagerlöf Top. 31 (1920).
e) med särskild tanke på att omständigheterna inbjuda till l. påfordra l. giva (tillräcklig) anledning till l. (tillräckligt) stöd för ngt l. göra ngt berättigat l. lämpligt l. passande l. naturligt l. önskvärdt o. d.; ofta i modesta påståenden. Man kan icke (med fog) säga, påstå, invända att (osv.). Man kunde tycka att (osv.). Jag kan inte (rimligen) klaga på honom. I detta sammanhang kan (lämpligen) framhållas, nämnas att (osv.). Klockan är redan 11, så det kan vara på tiden att gå hem. Nu kan det vara nog arbetat för i dag. Det anförda kan vara nog. Bäste råd kan thet wara, then som troo wil, / At wij Jungfrur ryma Cupido Platzen. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). Man kunde (på en viss fråga) swara när man talar Swenska talar man inte Latin. Columbus Ordesk. 11 (1678; uppl. 1908). Derpå ett ljus gick opp för oss, / hvaraf vi kunna skryta. / Det ljuset hete Phosphoros. Tegnér (WB) 2: 177 (1814). Betagen af den herrliga utsigten, frågade .. (skolpojken), halft bedjande, sin skjutskarl, om man ej här kunde hålla för att beta. CFDahlgren 4: 122 (1831). Nu tror jag det kan vara tid / Att tänka på refrängen. Wennerberg 2: 46 (1847, 1882). (Englands parlament) har uti sig koncentrerat hela statsmakten, kan man säga. Fahlbeck Förf. 129 (1904). — särsk.
α) i uppmaningar l. befallningar l. anvisningar om visst förfaringssätt o. d. Du kan gärna hjälpa mig en stund. Du kan (kunde) gärna komma hit i morgon. Kan du hålla dig tyst, stilla! H. K. M:tt: Her R. Cancelleren kan sättia sin mening op der om, efter han dedh bäst förstår. RP 12: 111 (1647). Vid tilfälle kunde du förhöra hos Stolpen huru det lider med Svenska historiens aftrykning. Lagerbring (1773) i HTSkån. 4: 58. Du, Vilhelm, kan läsa högt för oss i afton. UngKraft. 1907, s. 53. (Prosten) vände sig om. — Mor kan be husfolket komma in. Sjödin StHjärt. 25 (1911).
β) i uttr. vari man vädjar till en annans uppfattning l. omdöme l. försäkrar en annan om ngt l. (ofta ironiskt) framställer ngt ss. lätt att förstå. Som tw ok wæl tænkia kan. G1R 1: 58 (1523). Dok om I man Dygden föllia, / .. Kan I troo rätt wisserlig, / At I (osv.). Lucidor (SVS) 267 (1672). Och kan jag försäkra, Högvyrdige H Biskopen lährer intet ångra den gunst och promotion som denne Collin bevijsas. VDAkt. 1706, nr 47. Här (dvs. på middagen på slottet) voro mycket fruntimmer, alla förnäma, kan Ni tro. Stenhammar Riksd. 1: 67 (1834). ”Du kan veta, att det var allvar, att jag ville gå i myren,” sade hon. Lagerlöf Saga 53 (1908). — särsk. (ngt vard.) i pr. ind. sg. sammansmältande med tro, tänka l. veta till ett adv. (se vidare KANTRO, KANTÄNKA). Men allra roligast var det när presten hade vigt Sven och Märtha, .. för då skulle presten kan veta hålla ett tal. Hedenstierna Kaleid. 243 (1884). Gardinerna äro fällda, ty det (dvs. sällskapet Gröna rutan) är, kan veta, ett samfund med hemlig ritual, en orden. 3SAH 33: 156 (1921).
γ) (numera mindre br.) i uttr. för överraskning l. förvåning. Jag kan säga! det fägnar mig, att han (dvs. den nye husläraren som stigit tidigt upp på morgonen) icke är en sjusofvare. Almqvist TreFr. 1: 12 (1842). Nå, det kan jag säga var en nyhet! Nordstjernan 1846, s. 142.
δ) i (modesta) uttryck för en av förhållandena påkallad undran. Herr pastorn är väl icke gift, kan jag tro? Almqvist Kap. 52 (1838). Kan just undra om mor vet, att jag nu är den bästa spelmannen i hela Värmland. Lagerlöf Saga 171 (1908).
ε) i uttr. angivande att en förmodan visat sig riktig. Ja, jag kunde väl tänka det. Det kunde jag tro att Miss Wacklin skulle förlora sin fägring. Choræus Bref 135 (1803). Ja, jag kunde väl tro, att det måtte vara en domestique. Strindberg TrOtr. 2: 43 (1887, 1890). Ja, kunde jag inte tro det! Åkerhielm GamlRoman 121 (1907).
ζ) (i sht vard.) i fråga om förhållandet att ngn gm omständigheterna bringas nära att göra l. vara l. bliva ngt. Det är så att man kan spricka. Man kan bli ursinnig! BrefNSkolH 261 (1811). (Ebba) slänger sig vårdslöst i länstolen, .. i det hon utropar: ”ack, jag är så trött, så trött, så varm, så jag kan dö! Uh!” Bremer Grann. 1: 116 (1837). ”Åh, det är ju så man kunde bli galen!” rasade Efraim. Högberg Frib. 110 (1910).
3) [specialanv. av 1 o. 2] med bestämning angivande viss gräns utöver vilken ngns l. ngts förmåga l. möjligheter icke sträcker (sträcka) sig; ofta med särskild tanke på ringa förmåga l. små möjligheter; äv. opers. Göra så godt man kan. Jag gjorde vad jag kunde. Såvidt jag kan se. Spring så fort du (bara) kan. Han sprang det fortaste han kunde. Du får söka reda dig bäst du kan. Mitt intyg må gälla för vad det kan. Hielper tiil epter eder macth Ath straffe wore ffiender tet ytersta i kunne. G1R 1: 104 (1523). Jag skal på begge frågorne svara så godt som jag kan. Lagerström Bunyan 3: 130 (1744). Såsom dräng hade han sparat allt hvad sparas kunde. Almqvist Grimst. 18 (1839). Det återstår en annan utväg att taga skadan, så godt ske kan. Rydberg 2: 332 (1867). (De) skyndade, allt hvad de kunde, hem. Melin Dikt. 2: 178 (1904). — särsk.
a) (†) refl. Icke döma här uthi så noga, som thett kan sigh. RP 7: 442 (1639).
b) (ngt vard.) i uttr. som ngn l. ngt kan, så god l. så godt l. bra som ngn l. ngt har möjligheter till; i sht opers., i uttr. det är l. går som det kan, det är l. går så bra förhållandena medgiva, det är l. går si och så o. d. (Vi skulle vilja ha en sekreterare) men nu måste vij oss behielpe sosom vij kunne. OxBr. 5: 260 (1623). Hvad Tjonden angick År 1731 på Rog, korn och Erter, så gick thär med som thet kunde viid sådan årsgång. OfferdalKArk. N I 1, s. 167 (1732). Men si der kommer Aurora, hm, är du glad ännu min flicka, i går var det som det kunde. Wetterbergh Altart. 308 (1848). Min sång är som han kan, om än ibland / Apollo sätter mig en sträng i hand. CVAStrandberg 5: 83 (1862). Korpen och kråkan ska nock göra sej till att hålla vänskap med hvarandra; men det är som det kan. Wigström Folkd. 2: 170 (1881). Hedin KrRyssl. 11 (1915).
4) (†) i uttr. kunna ngt till ngt, hava möjlighet att göra ngt åt ngt; i nekande l. frågande l. därmed jämförliga satser. Iag kan intz dher till, ty dher är laga Trolofning sked. VDAkt. 1718, nr 14. Meurman (1846).
5) [efter t. dafür können] (†) i uttr. kunna därföre, rå för (ngt). Vij hielpa därmedh dem till deres rätt; holla de det inthet, så kunna vij inthet därföre. RP 10: 200 (1643). Schultze Ordb. 2482 (c. 1755).
6) [utvecklat ur 2] i uttr. angivande l. antydande en händelse l. ett sakförhållande (med avs. på ngn l. ngt) ss. möjlig(t) l. tänkbar(t) l. ss. en eventualitet med vilken man har att räkna; ofta i modesta påståenden; äv. opers.; ofta svårt att skilja från 2. Se efter vem det kan vara som går där. Jag undrar vad en biljett till Berlin kan kosta. Det kunde vara roligt att gå på teatern en kväll. Att framställningen kan ha luckor medges gärna; jfr c. Tecktis eder alworlige taga eder ærende före kwnde thet vel saa bestandeligit (dvs. gagneligt) vera. G1R 1: 193 (1524). Thet kan henda, at the (dvs. våra svenska konungar) haffua warit flere, the kunne och haffua warit ferre, än the här vpreknas. OPetri Kr. 16 (c. 1540). Ty först i Begynnelsen här, kunde någor spöria om thet Swenska Språket är fullkomligen beqwemligit til Poeterij. Arvidi 1 (1651). Stora teatern gaf i går Lecocqs ”Lille härtigen” inför en publik som kunde varit mycket talrikare. GHT 1895, nr 238 A, s. 3. — särsk.
a) sammansmältande med verben hända o. ske till ett adv., se KANHÄNDA, KANSKE.
b) i förbindelser som uttrycka att ngt angives på grundval av en approximativ beräkning. Thet krigxfolk han (dvs. Bengt Biugg) hade på Biscops gården, (·hwilket ther kunne wara till 100 man till hest och 3 roter knechter·). Svart G1 32 (1561). Klockan kunde vara vid pass tre på morgonen. PT 1896, nr 270, s. 3. En eftermiddag — vi kunde då ha varit bekanta en månad ungefär — hörde vi, att (osv.). FoU 25: 293 (1912).
c) i medgivanden samt i uttryck angivande att man lämnar därhän vilken möjlighet (av flera tänkbara) som i ett visst fall är förvärkligad. Ty förbiuder iach alle, ee ho the helst äre, eller ware kunne. G1R 1: 3 (1521). Om .. twå aff idher komma offuer eens .., om huadh ting thet helst kan wara som the bidhia om, skal them thet wedherfaras. Mat. 18: 19 (NT 1526). Han kan väll, som jagh och andra mera, hafva sina fel. OxBr. 8: 403 (1643). I de låga rummen kan det nog vara kvaft och trångt, men (osv.). Sandström NatArb. 1: 87 (1908). — särsk.
α) i numera obr. anv. Ware ther om huru thet kan, Jach troor wel at (osv.). OPetri Kr. 22 (c. 1540). The som retteliga vndfå Christum med troonne, the ware så store syndare som the kunna, skola likewel genom samma sina troo, få syndernes förlåtilse. LPetri 1Post. O 7 b (1555); jfr 3.
β) i uttr. (det) kan (nog) så vara, det är möjligt, det kan medgivas. Asteropherus 28 (1609). Det som sker är oskönt, kan så vara, men det är satan så nyttigt. Strindberg TrOtr. 2: 259 (1890). ”.. De, som bor där, är snåla och elaka. ..” ”Det kan nog så vara,” sade pojken, ”men ni ska gå dit i alla fall ...” Lagerlöf Holg. 2: 75 (1907).
7) [utvecklat ur 2 o. 6] för att uttrycka att ngt (särsk. för den talande) saknar intresse l. betydelse (l. är av underordnad vikt); numera bl. i uttr. det kan (kunde) göra l. vara detsamma, förr äv. det kan vara lika mycket l. allt lika. Der .. våre consilia löpa med eller eemoot, kan dett vara alt lijka. RP 8: 71 (1640). När iag får tijdh går iag till kiyrcke, hvar om icke så kan thet wara lijka mycket. VDAkt. 1686, nr 257. (Hon) ville sticka ett par kringlor i tröjfickan på bror sin, men mor sa' att det kunde vara detsamma, för hur besatt det gick, så (osv.). Hedenstierna Kaleid. 240 (1884). Vi hafva ej ännu varit i tillfälle att se, huru .. (boken bedömts i vissa tidningar), och det kan, uppriktigt sagdt, göra detsamma. PT 1905, nr 264 A, s. 3.
8) [utvecklat ur 6] i uttr. som angiva att en handling l. ett skeende då o. då l. ofta utföres av ngn resp. äger rum l. gäller (med avs. på ngn l. ngt); vanl. med särskild tanke på att förhållandet är belysande för ngns karaktär l. den allmänna situationen o. d.; äv. i fråga om enstaka händelse som belyser en situation; äv. opers. Fontange och manteau, muddar och valk / Kund' reta mången kärliger skalk (då jag var 15 år). Bellman SkrNS 1: 107 (c. 1770). Hör du Vahlin, huru vore det om vi morgon skulle göra den der omtalda segelfärden med fröknarna Friman? kunde Hård fråga. Tavaststierna Inföd. 86 (1887). Hon .. var ett lifligt och kvickt fruntimmer, som till och med ibland kunde vara litet skarp. De Geer Minn. 1: 66 (1892). Om söndagarna kunde han gå och höra den märkvärdiga ryska gudstjänsten, resa staden runt .. eller bege sig ut till Sveaborg. Lagerlöf Top. 63 (1920). Det kunde blänka till av Tegnérsk esprit i Orvar Odds artiklar. BokSkåne 2: 338 (1937).
III. [utvecklat ur I l. möjl. eg. utgående från KUNNA, v.2] (†) hysa l. visa (tacksamhet) mot (ngn); äv.: bevisa (ngn en välgärning l. heder). Så kunne vij samme Nyköpungz borgere alzingen tack för theris omack. G1R 24: 330 (1554). Både fatige oc rijke kunna honom tack för thet at han (osv.). VRP 1611, s. 251. Dher till (fick hon) halffämpte tiugh daller sölffwermynt som hon inte kan migh någon ähra eller wällgiärningh före. VDAkt. 1682, nr 49.
Särsk. förb.: KUNNA MED10 4.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 2: vara kunnig i (ngt) l. i att göra (ngt); förstå sig på (ngt l. ngn), förstå att behandla (ngn). Han var af det slags folk, som kan med lite af hvarje. Wranér Holg. 84 (1885). Flickan kunde så väl med'na så att hon fick'na både mild å glad. Lagerlöf Kejs. 110 (1914).
2) (ngt vard.) tycka om (ngn l. ngt), (kunna) tåla l. fördraga l. stå ut med (ngn l. ngt); i sht i nekande o. därmed jämförliga satser; jfr KUNNA, v.1 II 1 c. Jag kan inte med den här maten. Dalin Arg. 2: 76 (1734, 1754). Af alla andar, som förneka, / Är skälmen den, jag ändå bäst kan med. Lysander Faust 75 (1875). Grimberg VärldH 4: 352 (1930).
Avledn.: KUNNANDE, n. (i sht i fackspr.) till I 1: förhållande(t) att kunna sina saker l. att kunna (känna till) mycket; förmåga, skicklighet. Menniskan syftar .. mindre åt ett theoretiskt kännande än ett praktiskt kunnande. Rydberg Magi 34 (1865). Quennerstedt KristKarakt. 36 (1911). Vad jag nu .. skulle önska det vore, att undervisningen (vid konsthögskolan) inte bara lades på det rent teoretiska kunnandet utan (osv.). SvD(A) 1929, nr 38, s. 7.
Spoiler title
Spoiler content