POTENTIALITET pωtän1tsial1ite4t l. po-, l. -tän1si-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. potentialität, eng. potentiality, fr. potentialité; av mlat. potentialitas, avledn. av potentialis (se POTENTIAL)]
1) (†) i uttr. stiga i potentialitet, stiga till en högre potens (se d. o. 5). Biberg 1: 134 (c. 1814).
2) i sht filos. egenskapen l. förhållandet att existera ss. en möjlighet (som kan utvecklas till värklighet); möjlighet till handling l. aktiv existens; motsatt: aktualitet (se d. o. 1); jfr POTENTIELL 1. Boström Lag 22 (1845). Rörelsen, eller materiens övergång från potentialitet till aktualitet. Ahlberg FilH 2: 88 (1926).
