PROKURATION prω1kɯraʃω4n l. prωk1- l. prå1- l. prok1-, l. -ur-, äv. -atʃ-, l. 0104, r. l. f. ((†) n. KOF II. 2: 431(c. 1655)); best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer äv. i fr. form i uttr. par procuration (med fr. uttal), gm ombud; särsk. i fråga om vigsel (i sht mellan furstliga kontrahenter) varvid brudgummen låter representera sig av en ställföreträdare; jfr 3 slutet. Ekbohrn 2: 131(1904). 2SvUppslB 22: 516(1952).
Ordformer
(förr äv. -cur-. -acion 1547. -ation 1547 osv.)
Etymologi
[jfr t. prokuration, eng. o. fr. procuration; av lat. procuratio (gen. -ōnis), vbalsbst. till procurare (se PROKURERA)]
1) (förr) kyrkohist. naturaförmån (i form av kost o. logi hos prästerskapet) som en biskop (l. annan visitator) under visitationsresor hade rätt till för sig o. sitt följe; äv. om en (årlig) pänningavgift som motsvarade denna naturaförmån. G1R 18: 801(1547). KyrkohÅ 1912, MoA. s. 125.
2) (†) sonande gm offer. Pesten .. troddes .. endast genom procurationer och expiationer kunna hämmas. JournLTh. 1813, nr 2, s. 1.
3) (numera bl. ngn gg, företrädesvis om ä. förh.; se särsk. slutet) handhavande av ngns affärer ss. dennes befullmäktigade ombud, fullmaktsuppdrag, ställföreträdarskap, prokurauppdrag; fullmakt. Schück Wivallius 1: 242(cit. fr. 1643). Zettersten AnmMynt 167(1771). 2SvUppslB(1952). — särsk. (i sht hist.) i uttr. genom prokuration, gm ombud; i fråga om vigsel (i sht mellan furstliga kontrahenter) varvid brudgummen låter representera sig av en ställföreträdare (jfr anm. sp. 2013). Då Konung Carl (I av England) skulle, genom procuration vigas med Fransyska Prinsessan. SvMerc. 1764, s. 271.Eberhardt AllmH 3: 113(1776).
(3 slutet) -ÄKTENSKAP~002, äv. ~200. i sht hist. äktenskap vid vars ingående brudgummen låter representera sig av en ställföreträdare. Odhner G3 1: 290(1885).
