publicerad: 1957
REKURS rekur4s, förr äv. (i bet. 1) RIKORS, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(recours 1729—1871. rekurs (-cu-) 1638 (: recues; felaktigt), c. 1823 osv. ricors- (i bet. 1) 1845—1904)
Etymologi
[jfr t. rekurs, eng. recourse, fr. recours, it. ricorso; av lat. recursus, löpande tillbaka, återgång, till p. pf.-stammen av recurrere (se REKURRERA)]
2) (†) förhållandet att ngn vänder sig till ngn l. anlitar ngt l. har rätt att vända sig till ngn osv. för att få hjälp l. stöd o. d.; tillflykt; äv. i uttr. söka l. taga (sin) rekurs till ngn l. ngt. BtÅboH I. 13: 99 (1638: söckte). (Bestämmelserna om rätt till hemfrid få icke hindra) att .. brottet måste beifras af Staten, så snart .. (den förfördelade) till Staten för dess beifrande tager sin recurs. Biberg 3: 456 (c. 1823). Carl den Store .. medgaf .. Biskoparnes recurs till Påfven i kyrkliga angelägenheter. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 30 (1835); jfr 4. Dalin (1855). Ekbohrn (1904).
3) (†) ersättningstalan; skadestånd; jfr REGRESS 3. Pfeiffer (1837). Smedman Kont. 7: 74 (1874). Ekbohrn (1904).
Spoiler title
Spoiler content