[jfr fd. sannæ mæn, pl., sannænd(ǽ)man, d. sandemand; jfr äv. dels fsv. sanninda man, trovärdig, rättrådig man, dels fvn. sannendamaðr, sannfärdig person, sannaðarmaðr, sannanarmaðr, man som bekräftar ngt, mededsman; ssg av SANN, adj., l. SANN, sbst.2, l. SANNOo. MAN, sbst.2, l. ombildning av fsv. sanninda man, ssg med sannind (se SANNING)]
(†)
1) om var o. en av de (trovärdiga, rättrådiga) personer som (ss. nämnd, jämte lagmannen, under medeltiden) skipade rätt vid ett ting. Stiernhöök JurVet. 54(1672; om ä. förh.). Dalin Hist. 1: 200(1747). Kring domarestenen å wåra tingswallar räknas wanligen tolf stenar i krets, på hwilka sutto tolf Sanna-män, som, tillika med lagmannen, skulle sitta till doms. Afzelius Sag. 1: 118(1839).
2) [med anslutning till SANNA, v.2 1; jfr SANNARE] om (enfaldig) person som alltid instämmer i vad någon annan l. andra sagt l. håller med någon annan l. andra. Länge betydde Sanna-man en för sanning nitisk och alltid det rätta tillstyrkande man; men snart började nämden wisa sig sömnig och kraftlös och lät allt bero på domaren: då fick Sanna-man en annan betydelse och nyttjades såsom ett smädeord om den, som sannade med, eller sade ja till allt, både rätt och orätt. Afzelius Sag. 1: 118(1839).
SAOB
