SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1965  
SANNING san32, r. l. f. ((†) m. Nohrborg 3 (c. 1765)); best. -en ((†) -an Lucidor (SVS) 34 (c. 1670)); pl. -ar; förr äv. SANNIND, f.; best. -en.
Ordformer
(sanding (sannding, szandyngh) 15381568. sannig 1523. sannind 15221589. sanning (san-, -yng) 1523 osv.)
Etymologi
[fsv. sanning, sannind; jfr fd. sannænde, (ä.) d. sanning, nor. (dial.) sanning, fvn. sannendi; avledn. av SANN, adj. Formen sanning är en ombildning av sannind i anslutning till andra sbst. bildade med -ing ss. avledningsändelse (jfr, med liknande ombildning, FÄGRING)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) egenskapen (hos en utsaga l. framställning l. dyl.) att vara sann. 2) ngt l. vad som utmärkes av sanning (i bet. 1) l. är sant. 3) egenskapen (hos en sats o. d.) att överensstämma med tankelagarna. 4) (en gissnings l. förutsägelses o. d.) riktighet o. d. 5) (en bilds l. konstnärlig framställnings o. d.) riktighet l. korrekthet l. verklighetstrohet o. d. 6) egenskapen l. förhållandet att vara verklig l. faktisk. 7) egenskapen l. förhållandet att verkligen (o. icke bl. skenbart) vara ngt l. att vara äkta l. genuin; ngts egentliga l. rätta gestalt o. d. 8) egenskapen l. förhållandet att vara l. ngt som är i överensstämmelse med vad som anses vara rätt o. riktigt l. av rätt slag o. d.; särsk. a) i fråga om religiös lära l. profan åskådning. b) förhållandet att vara l. vad som är rätt o. riktig(t) enl. den kristna lärans l. bibelns uppfattning. 9) (en persons) sanningsenlighet l. uppriktighet l. ärlighet o. d. 10) i uttr. ngn blir ingen sanning given. 11) i vissa stående prep.-uttr. a) i sanning(en). b) för sanning. c) med sanning(en). d) utan sanning. e) förebringa ngt under sanning. f) på riktig sanning. g) i bedyrande uttr., t. ex. med l. vid l. på sin sanning l. för Gudsens sanning.
1) motsv. SANN, adj. 1 a, e: egenskapen l. förhållandet att framställa l. återge verkligheten l. det verkliga förhållandet på ett riktigt sätt l. att vara överensstämmande med verkligheten l. det verkliga förhållandet l. att vara erfarenhetsmässigt l. gm andras vittnesbörd befunnen faktisk l. att vara sann, sannhet, sanningsenlighet, fakticitet, riktighet; äv. med bibet. av l. närmande sig dels bet.: pålitlighet, säkerhet, visshet, dels bet. 7 l. 8; ofta utan bestämd avgränsning från 2; jfr äv. 9, 11. Empirisk, materiell sanning. Betvivla sanningen av vad ngn sagt. Inse, erkänna sanningen av ngt. Ha sken av sanning. Han fick erfara sanningen av det gamla ordspråket som säger (osv.). (Sv.) Sanning .. (t.) Warheit. Schroderus Dict. 72 (c. 1635); jfr 29. (Lat.) Certitudo .. (sv.) Sanning, Wiszheet. Linc. M 6 a (1640). CivInstr. 356 (1661). Hon .. fann nu först sanningen af den gamla satsen, att med eld och kärlek bör ingen leka. Knorring Cous. 2: 84 (1834). Religionens sanning, d. v. s. verkligheten av den religiösa erfarenhetens föremål, kan ej bevisas. SvTeolKv. 1928, s. 196. — jfr O-SANNING. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i sådana uttr. som ha sin sanning o. d., vara (i viss mån) sann; ngt har (en) större l. mindre sanning än (osv.), det ligger mer resp. mindre sanning i ngt än (osv.); förr äv. äga sanning l. vara av sanning l. ha all sanning, vara sann resp. vara till alla delar l. fullkomligt sann. At denna berättelsen är af sanning, betygar iag med mitt namns undersättiande. VDAkt. 1725, nr 287. Emedan han föregifwer uti sitt bref till R(ätten) at des K(ära) Moster .. war med döden afgången, som ej lärer äga sanning. VRP 5/5 1736. Ja, Hermas, hvad du sagt, all sanning har. Kellgren (SVS) 3: 349 (1792). Konsulatet kunde .. icke göra något för mig .. (för att skaffa mig fri hemresa), så länge jag tillhörde ett engelskt fartyg och följaktligen stode under brittiskt beskydd. Det sista hade nog sin sanning, men jag ville ändock göra ett försök. Bergdahl Antip. 108 (1906). Den som en gång förirrat sig in i .. (macchian på Korsika) kommer icke mera tillbaka. Så säger man på Korsika, och orden ha en större sanning, än man kanske är benägen att tro. Enckell Olivpar. 78 (1934).
b) (†) i sådana uttr. som ngt har sanning med sig, ngt är sant; det är föga l. ingen sanning med ngt, ngt är väsentligen resp. fullkomligt osant. Hwadh han hade klagett war ingen saningh medh. 2SthmTb. 8: 46 (1589). Rychte wil haa sanning medh sigh .. (dvs.) Dhen som wil haa ett gott nampn och rychte, han måste och så wara, som han wil heeta. Grubb 696 (1665). Ther är föga sanning med hans tal. VDAkt. 1676, nr 246.
c) i uttr. det ligger l. finnes l. är sanning l. någon l. mycken l. föga l. ingen sanning i ngt o. d., ngt är sant resp. till viss l. stor l. ringa del sant l. helt osant; jfr 2, 5, 6. Det ligger någon sanning i det du säger. Hur mycket sanning finns det i ryktet? Det är sanning i det gamla ordspråket att en fogel i handen är bättre än två i skogen. Samtiden 1873, s. 597. Om någon sanning finnes i denna framställning, så spelade kejsaren teater. Hedin Jehol 103 (1931).
d) (ngt vard.) i uttr. icke taga det l. vara så noga med sanningen o. d., icke vara så noga med att allt vad man säger är sant, ha en viss benägenhet att ljuga o. d.; utan klar avgränsning från 9. Auerbach (1913). Förr var man icke alltid så noga med sanningen (vid försäljning). HandHantv. Hand. 3: 122 (1934). Här där det är frågan om sport och hobby, behöver man inte vara så pedantisk med sanningen. Siwertz Jord. 292 (1936).
e) i uttr. som beteckna ett bestyrkande l. bekräftande av att ngt l. vad ngn sagt är sant, t. ex. bekräfta l. betyga l. bestyrka sanningen (av ngt) l. (i bibeln) vittna för sanningen, förr äv. giva vittnesbörd till sanningen; i vissa fall utan klar avgränsning från 2. Han bekräftade sanningen av vad han sagt med ed. En annar är som witnar om mich, och iach weet, ath thet witnisbyrdh sant är som han witnar om mich. I senden till Joannem och han gaff witnisbyrdh till sanningena. Joh. 5: 33 (NT 1526; Bib. 1917: har vittnat för sanningen). När thet angår Gudz Ähra och wår Troheetz Plicht emoot Öfwerheten .., såsom och, när thet lagligen blifwer befalt af Domaren, så må man giöra Eed och ther med bekräffta Sanningen. Swebilius Cat. 2: 10 (1689). — särsk. (†) i uttr. sanningen till styrka, använt för att bestyrka sanningen av ngt l. ss. ett bedyrande av att vad som sagts är sant o. d. Stiernhielm WgL Föret. 2 (1663). Sanningene till styrckio warder här med betygat. VDAkt. 1709, nr 5. Sahlstedt Obs. 32 (1773).
f) i (fackspråkliga) yttranden återgivande olika uppfattningar om l. aspekter på begreppet ’sanning' o. i anv. som nära ansluter sig till sådant yttrande; ofta utan klar avgränsning från 3, 4, 5, 6 o. 7. Sanning består i en wärklig öfwerensstämmelse mellan sjelfwa tingen i naturen, samt wåra begrep och wåra uttryck. Bergklint MSam. 1: 186 (1781). Sanning består i föreställningarnes öfverensstämmelse med föremålen. Lidbeck Anm. 288 (1817). Sanning är den absoluta identiteten af tanke och vara. Boström 1: 117 (c. 1830). Att tänkandet till sitt innehåll är sannt, deri består dess s. k. materiella sanning. Rein Log. 4 (1882). Man talade (under medeltiden) om teologisk och filosofisk sanning. Vetenskapliga sanningar som stred mot uppenbarelsen och den teologiska traditionen, kunde vara sanna, om man tillade att det inte var fråga om teologisk utan om filosofisk sanning. Marc-Wogau FilDiskuss. 13 (1955).
2) i konkretare anv. av 1: ngt l. vad som utmärkes av sanning (i bet. 1) l. är sant (se SANN, adj. 1 a, e); ngt sant l. faktiskt; sann utsaga; faktum; i vissa fall (särsk. i allmännare anv., utan avseende på visst förhållande) äv. med bibet. av o. svårt att skilja från (konkretare anv. av) 7, 8, 9; jfr äv. 1. Sanningen om ngn. En solklar sanning. Rena (rama) sanningen. Den bittra, beska sanningen, som är obehaglig för ngn. Dagsens, äv. dagens, förr äv. dags l. dag sanning, se DAG II 1 g γ. Hela sanningen, alla fakta rörande hur det förhåller sig med ngt. Sanning med modifikation, se MODIFIKATION 1. Den nakna l. osminkade sanningen; jfr NAKEN 5 b α resp. OSMINKAD 2. Utgiva ngt för sanning. Strida för sanningen. Säga ngn l. låta ngn få höra ett sanningens ord, se ORD, sbst.2 1 b; jfr äv. b δ β'. Ett korn l. en kärna av sanning; jfr KORN 1 c, 6 g resp. KÄRNA, sbst.1 3 a. Vad han berättade i sitt vittnesmål var visserligen sant, men det var långtifrån hela sanningen. Se (den sorgliga) sanningen i ansiktet l. vitögat; jfr l. Nakotta sanningen. VgFmT II. 6—7: 115 (1587). Så är sanningen om henne som fölier. VDAkt. 1676, nr 312. Fast thet hafwer i börjonne fallit mig något widrigt och emot, hafwer jag låtit rett wara rett, sanning wara sanning. Swedberg Lefw. 513 (1729). När Kellgrens snille slog de stora slagen, / De blixtrande, för sanning, rätt och vett. Tegnér (WB) 8: 8 (1836). Förmåga att skilja mellan rätt och orätt, mellan sanning och lögn. Rundgren Minn. 2: 216 (1870, 1883). Det, som är sanning i Berlin och Jena, / är bara dåligt skämt i Heidelberg. Fröding Guit. 82 (1891). Laura fick stå där länge och var nog en gnutta rädd; men man kommer sanningen närmast, om man säger, att hon var ytterst obehagligt berörd. Johnson Kommentar 50 (1929). — jfr ALLMÄN-, DAGS-, FÖRNUFTS-, GRUND-, HALV-, HUVUD-, KÄRN-, LIVS-, MIDDAGS-, O-SANNING m. fl. — särsk.
a) i ett stort antal ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (varav endast ett mindre antal nedan anföras); jfr b α α', δ α', ε, f α, γ slutet o. ζ α', l α. Sanningen haffuer en fastan botn. SvOrds. C 1 b (1604). Sanning består, när Lögn förgår. Grubb 585 (1665). Sanning födher haat .. (dvs.) Hon kan intet wäl höras eller lijdas. Dens. 707. Sanning skiffter intet färgan. Dens. 709. Sanningh älskar liwset. Därs.; jfr l α. Han hälde sanning på qvarnen, men fick lögn till mäld. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är sanning som är stark och kärlek som är varm, som inte går an att släcka ut med mössan. Landsm. XI. 2: 16 (1896).
b) ss. obj. till ord med bet. ’säga' l. ’skriva' o. d. Wägner Silv. 36 (1924). Alla, som samlar kvinnor och män och barn kring sig och säger ”Jag ska tala om sanningen för er”, ljuger. Johnson DrömRosEld 22 (1949). — särsk.
α) i uttr. tala sanning, förr äv. sanningen, säga vad som är sant l. hur det verkligen förhåller sig med ngt, lämna sanna uppgifter; motsatt: ljuga; äv. (utan tanke på viss utsaga l. vissa uppgifter): vara sanningsenlig. Therföre legger bort lögnen, och taler sanningen, huar och en medh sin nästa. Ef. 4: 25 (NT 1526). Jag vet, det är et vådligt fel / At tala sanning för de Stora. Kellgren (SVS) 2: 182 (1783). Det fanns ingen tvekan om, att Maj Rydén kunde se folk rakt i ögonen både då hon talade sanning och då hon ljög. Hedberg VackrTänd. 74 (1943). En god riddare måste tala sanning också. Lindgren Mio 108 (1954). — särsk.
α') i ordspråket: Man kan tala sanning tills man ej får låna hus. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β') (†) i uttr. om sanningen skall talas, om man skall säga som det är, om sanningen skall fram (se f δ). VDAkt. 1676, nr 45. Därs. 1689, nr 95.
β) (†) i uttr. tala ut sanningen, säga rent ut hur det förhåller sig med ngt, icke skräda orden, ta bladet från munnen l. dyl. Grubb 304 (1665).
γ) (numera bl. mera tillf.) i uttr. säga sanning, tala sanning; säga sanningen (se δ); förr äv. säga ngn sanning, säga ngn sanningen (se δ); jfr ε, η. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Konungens utsända) förnummo då: att bönderne aldrig längre ville hafva Olof som Konung öfver sig, emedan de ej kunde tåla .. att han ej lydde någons råd, så stora de höfdingar än voro, som honom sanning sade. Nordström Samh. 1: 53 (1839); jfr 8. Den som går för hvars mans dörr och säger sanning, får en sönderslagen panna. SvOrdspråksb. 16 (1865). Holm Ordspr. 281 (1964).
δ) i uttr. säga (ngn) sanningen, tala om (för ngn) hur det verkligen förhåller sig med ngt l. vad som är sant beträffande ngt; äv. i sådana uttr. som säga (ngn) hela (förr äv. all) sanningen, betecknande att ngn icke förtiger ngt; jfr ζ. Vad han berättade var visserligen sant, men han sade icke hela sanningen. Quinnan .. kom och föll nidher för .. (Jesus) och sadhe honom alla sanninghen. Mark. 5: 33 (NT 1526; Bib. 1917: hela sanningen). Om iach wille beröma mich så giordhe iach intit fåwitsligha, ty iach wille säya sanningen. 2Kor. 12: 6 (Därs.). Gabriello, säg mig sanningen! Du älskar Carmela? Idun 1888, s. 269. Jag ska säga dig sanningen om dig själv, Johannesson. Bolander HerrKr. 13 (1946); jfr β'. — särsk.
α') i ordspr. Kråkan är förty ond ath hon seger saningen. SvOrds. B 4 a (1604). Dhen som en gång haar lugit, troor man näppligen sedan fast än han säger sanningen. Törning 20 (1677). Barn och narrar säga sanningen. Nordforss (1805).
β') (ngt vard.) i uttr. säga ngn sanningen, säga ngn ngt som är obehagligt för honom att höra, säga ngn vad han verkligen går för l. hur illa han handlat l. dyl., säga ngn ett sanningens ord; ofta närmande sig bet.: ge ngn en uppsträckning, läxa upp ngn o. d. Jagh haffver .. sachtt en partt så sanningen att de därföre äre migh fientt. OxBr. 5: 545 (1635). Jag sade honom sanningen, och alt se'n har han heller inte vågat sig öfver min tröskel. Altén Kusin 8 (1796). Man lägger bort titlarna för att mera ogenerat kunna säga varandra sanningen. Nilsson Kabb. 97 (1906, 1916).
ε) i ordspråket det är icke all sanning som får sägas l. all sanning får icke sägas, det finns sådant som är sant men likväl icke får omtalas l. nämnas. All sanning får intet sägas. Serenius Lll 2 a (1734). Det är icke all sanning, som får sägas. Dalin (1854).
ζ) [jfr δ] i uttr. sanningen (förr äv. rätta sanningen) att säga l. om ngn skall säga sanningen (äv. rena sanningen), förr äv. sanningen till att säga l. till sägandes l. att säga sanningen, för att resp. om ngn skall säga som sanningen är (se h γ) l. hur det verkligen förhåller sig, ärligt talat, rent ut sagt. (Han) hafwer .., sanningen till at säija .. ther uti icke giordt stoor orätt. Gustaf II Adolf 140 (1617). Rätta sanningen at seija. ÅgerupArk. Brev 11/8 1710. (Adelsmannens son) kan, om man skal säja rena sanningen, äfwen så wäl hielpa eder, som den gamla Adelsmannen sielf. Lagerström Bunyan 1: 20 (1727). Jag wet, sanningen at säja, icke hwad menniskan är för et diur, när hon inga andra syslor har, än de, som äro i släktskap med fänadens. Dalin Arg. 1: 43 (1733, 1754). Sanningen te sägandes så tror jag (osv.). Envallsson Kopparsl. 2 (1781). Att säga sanningen tänkte jag vid utarbetandet af detta skaldestycke lika så litet på Er Akademi, som på den Petersburgska. CGvBrinkman (1821) i JärtaBrefv. 1: 6. Han sjöng hela tiden, och sanningen att säga, var hans repertoar af den beskaffenhet, att Karl Anton tackade Gud för, att ingen annan än skogens djur kunde höra den. Geijerstam LycklMänn. 200 (1899).
η) (†) i uttr. säga l. utsäga l. vittna sin sanning, sannfärdigt vittna om vad man vet beträffande ngt. Hann skulle sigie sin sanningh wthi huadh hann wetth thil den sack, som belånngiendis ähr emellom Oloff Larssonn och Hendrich Hannssonn. TbLödöse 123 (1589). Anndhers Gunnessonn (blev) hårdeligien förmanth .., att han skulle wittna sinn sanningh, huadh han haff(uer) hörtth om Oloff Larss(o)nn. Därs. 185 (1590). Anders Påhlson blef .. uppkallat .. och sedan han allvarl. förmant var, att i detta mål sålunda Utsega sin Sanning, som han det sedan med Ed kan stadfesta, berettade (osv.). KultHM 3: 74 (i handl. fr. 1706).
ϑ) (numera bl. tillf.) i uttr. skriva sanning l. sanningen, förr äv. rätta sanningen (om ngt) o. d., skriva vad som är sant l. hur det verkligen förhåller sig med ngt. Så myket ähr migh förtroligen berättadt; rette sanningen och particulariteterne schrijffver jagh härnäst. AOxenstierna 4: 716 (1629). Hon tviflade ej, att fadern hade skrifvit sanning om det, som hade vållat moderns död. Lagerlöf Jerus. 2: 77 (1902).
c) i vissa uttr. (med personsubj.) som (i positiv form) beteckna att ngn (i ett visst fall l. i allm.) talar sanning (se b α), t. ex. hålla sig till (förr äv. vid) sanningen, äv. (numera nästan bl. i vitter stil l. bygdemålsfärgat, i negerad l. villkorlig sats) fara med sanning (förr äv. sanningen) l. (numera i sht i vitter stil) bliva vid l. följa sanningen; förr äv. fara med ingen sanning, tala osanning, ljuga. Så wil iagh pröffua idhart taal, om j faren medh sanningenne eller icke. 1Mos. 42: 16 (Bib. 1541; äv. hos Melin HelSkr. (1859); Bib. 1917: om I haven talat sanning). Dog kunde man mærkie th(et) th(en)ne Åsmundz Karin foor m(ed) jngen sanniingh. 2SthmTb. 3: 175 (1556). Kan Rätten noghsampt förnimma att hon icke der uthinnan folgt (dvs. följt) sanningen. VDAkt. 1679, nr 307. ”Blif vid sanningen”, sade drotningen, ”tiden til förställning är förbi”. GJEhrensvärd Dagb. 2: 30 (1780). Herr Kyrckioherdens Lundz attest vitnar at jag far med sanning. VDAkt. 1782, nr 602. Snellman Tyskl. 223 (1842: håller sig vid sanningen). Jag vill hålla mig till sanningen. Engström Ränn. 28 (1920).
d) (i sht i vitter stil) i vissa uttr. (med personsubj.) som (i positiv form) beteckna att ngn (i ett visst fall l. i allm.) icke talar sanning l. talar osanning l. ljuger, t. ex. avvika från l. gå ifrån sanningen, gå på sidan om sanningen, träda sanningen för när l. nära, negligera sanningen. Gå ifrån sanningen. Schultze Ordb. 3998 (c. 1755). (Armfelt) har säkerligen icke trott sig .. (gm sitt mildare bedömande av G. III:s svagheter) träda den historiska sanningen för nära. Tegnér Armfelt 1: 157 (1883). Afvika från sanningen. Björkman (1889). Gå på sidan om sanningen. Vish. 6: 24 (Apokr. 1921). Att de så totalt negligera sanningen, när deras trädgårdar komma på tal. Diedrichs Nichols Trädg. 223 (1934). — särsk.
α) (†) i uttr. gå sanningen förbi. Nordforss (1805).
β) (†) i uttr. spara sanningen l. sin sanning l. bespara sanningen (i ngt), förtiga vad man vet (om ngt), förtiga sanningen (om ngt) l. ljuga (om ngt); jfr BESPARA 1 e ζ; jfr äv. e β, f. Iagh .. wil vppenbarligha giffua henne (dvs. hemligheten) före, och icke spara sanningena. Vish. 6: 24 (Bib. 1541; Apokr. 1921: gå på sidan om sanningen). At Olåf Larsson schulle hafua warit bördeman till sam(m)a tåmpter<ne> der spar Hans Jönssonn .. sanningenn vthi. 3SthmTb. 3: 135 (1600). (Den döde var) En Man, som ontt ok gått erfahrit, / Ok at Thu rätt må troo, thet iagh ey Sanning spaar, / Så wil Jagh innan kort, tigh säya hwem han waar. Lucidor (SVS) 230 (1672). Bem:te M:r Peer förklarade sigh emot mitt beswer i Kongl: retten hafwa uppehållit een deel af nådåhrs tiensten hwar på iag swarade, at han spardte sin sanningh der i som ingen man. VDAkt. 1680, nr 211. Med Calumnier och sanningens besparande. Därs. 1695, nr 1080. Därs. 1760, nr 150.
e) i vissa uttr. (med saksubj.) som beteckna att en utsaga l. uppgift o. d. är sann l. riktig resp. falsk l. oriktig.
α) i uttr. överensstämma med l. (i sht i vitter stil) följa sanningen, förr äv. åtfölja sanningen l. bestå med sanningen l. följa själva sanningen, vara (fullkomligt) sann. OPetri 1: 476 (1528). Hwad rychte? Med sanningen består det aldrigh. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 115. (I breven) finnes altzintet, som icke fölljer sielfve sanningen. VDAkt. 1723, nr 175. Upgiften .. är icke diktad, utan saningen åtföljande. Därs. 1789, nr 416 (1788).
β) i uttr. strida mot, förr äv. vara ifrån sanningen l. bredvid all sanning, vara (fullkomligt) osann l. oriktig, l. spara sanning (jfr d β), förtiga sanningen, vara osann; jfr f. Sigroth replicerade (med avs. på en viss beskyllning), seijandes thet vara brede vidh all sanningh. RP 2: 121 (1631). Sökn (dvs. söken) inte fåfengt Utwägs Swaar / Af någon Ting, som Sanning spaar. Lucidor (SVS) 428 (1674). Om någor skulle säga, at min Sahl. Antecessor H:r Dorthenius sökt Femsiö, är det aldeles ifrån sanningen. VDAkt. 1712, nr 72. Det strider emot sanningen. Weste FörslSAOB (c. 1815).
f) i vissa uttr. som beteckna att ett faktum (vad som inträffat l. hur det förhåller sig med ngt) är föremål för kännedom l. avslöjande l. utforskande l. förtigande l. hemlighållande o. d., t. ex. sanningen blir känd l. bekant l. kommer fram l. kommer i dagen l. i dagsljuset, sanningen kryper fram (jfr l), sanningen går upp för l. slår ngn, fördölja l. dölja l. förtiga sanningen, hålla inne med sanningen, icke vilja fram l. ut med sanningen, tvinga l. locka fram sanningen, få sanningen ur ngn, inse sanningen; jfr b, d β, e β. Fför stå sanningen. GlTer. 3 (c. 1550). Saningen för idher iag eij kan dölie. Holof. 18 (c. 1580). Ehuru länge dhet dragz, så kommer lijkwäl sanningen en gång fram. Grubb 709 (1665). (Av förhörsprotokollet framgår) at hwarken Land-Råden eller Patkull hafwa mer, då, än nu, welat fram med sanningen, utan gjordt åtskilliga swinkar och undanflykter. HC11H 1: 115 (1694). Vi äge ej annat medel at finna sanningen, än undersökning, tvifvelsmål och strid mellan olika meningar. Höijer 4: 73 (c. 1800). Sanningen slog honom som en blixt. Hallström Händ. 63 (1927). Sanningen gick så småningom upp för Paul. Rönblom DödGryt. 188 (1957). — särsk.
α) i ordspr.; jfr γ slutet, ζ α'. Sanning tränger genom såsom en Åskewiggie. Grubb 708 (1665). Sanningen kommer omsijder i dagzliwset. Dens. 709. Sanningen kan intet stickas vnder stool. Därs.
β) [jfr b] (numera föga br.) i uttr. bekänna l. tillstå sanningen, förr äv. sin sanning, sanningsenligt bekänna vad man gjort l. vad man vet om ngt som inträffat l. hur det förhåller sig med ngt, i vittnesmål säga sanningen l. sanningsenligt säga vad man vet om ngt; förr äv. bekomma någon sanning av ngn, få en sannfärdig bekännelse l. få veta sanningen (om ngt) av ngn. Wäl och gott, min wän, säg för osz tu, / Bekenne saningene, och liug icke nw! / Huru kom tu tijt? Holof. 18 (c. 1580). Samma dagh kom för rette Laris Ollss(o)nn och Laris P(er)ssonn och bekiennde sinn sanningh och vittnadhe, huruledis (osv.). TbLödöse 188 (1590). Ingen kan någon saning af henne bekomma, huadann hon kommen är. VRP 1650, s. 539. Wilje wi tilstå sanningen, så är thet dock så, som jag säger. Swedberg SabbRo 853 (1689, 1710). ÖoL (1852).
γ) i uttr. (få) höra l. (få) veta sanningen, äv. (numera bl. tillf.) höra sanning, (få) höra resp. (få) veta vad som (verkligen) inträffat l. hur det förhåller sig med ngt l. vad som är sant med avs. på ngt; i uttr. få höra l. veta sanningen särsk.: få höra ngt (om sig) som är obehagligt att höra, få veta vad man verkligen går för l. hur illa man handlat o. d.; ofta närmande sig bet.: få en uppsträckning l. bli uppläxad. Av sina barn får man ofta höra sanningen. I dag ehr tiender hitt komna, att Hertig Jurgen schulle schlaij (dvs. slagit) .. åtter en partie av Konungen i Danmarks folk; Gud vett sanningen. OxBr. 11: 547 (1626). Taal går att han skal hafwa besofwit qwin folk på annor ort, doch wet man intet sanningen dher om. VDAkt. 1676, nr 246. Vackra (Frigga)! törs jag det bekänna? / Törs jag? — Hör då sanningen. Kellgren (SVS) 2: 314 (c. 1790). Alla vilja höra sanningen — om sin nästa. PMPaulson (c. 1895) hos Skarstedt Pennfäkt. 140. Bååth Grette 151 (1901). — särsk. i ordspr. Sanning är ond at höra. Grubb 707 (1665). Af barn och dårar får man weta sanningen. Rhodin Ordspr. 1 (1807). Sanningen är altid ond at höra. Därs. 109. Sanningen är alltid illa hörd. VexiöT 1814, nr 100, s. 3. Av barn och dårar får man höra sanningen. Harlock (1944).
δ) (ngt vard.) i uttr. om sanningen skall (skulle) fram o. d., om man skall (skulle) säga som det verkligen är (var), sanningen att säga (se b ζ) o. d. Karl Anton hade under årens lopp, om sanningen skall fram, lärt sig att ljuga ganska behändigt. Geijerstam LycklMänn. 51 (1899). Om sanningen skulle fram hade .. ett paket kex försvunnit. Edqvist Skugg. 97 (1958).
ε) i förb. med verb med bet. ’söka', ’utforska' o. d. Schultze Ordb. 3998 (c. 1755). Han kände dunkelt, att medan han sökte efter sanningen, skulle han endast finna sanningar. Söderberg MBirck 98 (1901). Sök sanningen! och förde den dig till helvetets portar, så klappa på. Liljekrantz Höijer 395 (1912; anfört ss. ett yttrande av B. Höijer, 1812).
ζ) i vissa numera obrukliga uttr., t. ex. sätta sanningen i sin dag l. lägga sanningen för en dag l. frambära sanningen, ge besked om vad som verkligen inträffat l. hur det verkligen förhåller sig med ngt; förfara vissa sanningen, säkert få veta, vad som verkligen inträffat osv. (Jag vill) scriffua tigh til min gode Theophile, ath tw måå förfara wissa sanningen, om the stycker ther tw om vnderwijster är. Luk. 1: 4 (NT 1526). OxBr. 12: 158 (1613: frambära sanningen). (Om tryckfrihet finnes) felas aldrig de, som söka at sätta sanningen i sin dag. Boëthius Sedol. 168 (1782). Jag ville väl gerna lägga Sanningen för en dag .., men (osv.). Lanærus Försök 89 (1788). — särsk.
α') i uttr. sanningen kommer till röna, sanningen blir känd l. kommer fram (jfr RÖN, sbst.1 2 a γ); i ordspråket: Tå saningen komber til röna tå är lögnen icke werd en böna. SvOrds. C 6 a (1604).
β') i sådana uttr. som det måste gå till sanningen, sanningen skall fram; när det skall till sanningen, om sanningen skall fram (se δ). Jagh will intet, sadhe han, vpräckna alla hänness brister och skämma vth hänne, om dhe fleere dagar skola lefwa tillsammans; men, sadhe han, skola wij skilliass åth, måste dhet gå till sanningen. VDP 1674, s. 491. (Det) frågades, hwarföre han wille öffwergiffwa pijgan? R(esponsio, dvs. svar:) dher till finnas wäll orsaker, när dhett skall till sanningen. Därs. 1675, s. 499.
g) (i sht i vitter stil) i vissa uttr. som beteckna ngns allmänna inställning till frågan om vad som är sant l. icke sant; dels [i vissa fall närmande sig l] i uttr. som beteckna att ngn bemödar sig om att hålla sig till sanningen l. strävar efter att få veta sanningen, t. ex. älska l. (numera mindre br.) hylla sanningen, hålla sanning(en) kär, vän av sanning(en); dels i uttr. som beteckna att ngn icke bryr sig om att få veta l. icke låter sig påverkas av sanningen, t. ex. sluta l. tillsluta ögonen l. öronen för sanningen, vända sina öron från sanningen. The skola .. wardha wendandes theras öron frå sanningen, och wenda sigh till fabeler. 2Tim. 4: 4 (NT 1526; Bib. 1917: vända sina öron från sanningen); jfr 8 b. Salig den, som .. / .. Alltid håller sanning kär. Ps. 1819, 217: 9; jfr 8 b. Hans öron äro tillslutna för sanningen. Cavallin (1876). (En anhängare av den naturalistiska världsåskådningen säger:) För mig är det en samvetssak att hylla sanningen. Rydberg Varia 83 (1894). Sluta ögonen för sanningen. Appelberg Michajlovič Storf. 234 (1934). Tillslut inte dina öron för sanningen! Delblanc Prästk. 244 (1963).
h) i vissa uttr., ss. subj. l. predikatsfyllnad i sats med vara ss. predikat.
α) i uttr. det är sanning (äv. sanningen), det är sant; äv. i uttr. det är sanning med ngt, ngt (som sagts om ngt) är sant; jfr k α. Lät them haffua theras witne fram och bewisat, så fåår man hörat, och säya, Thet är sanningen. Jes. 43: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: Det är sant). (Jag) delar .. fullkomligt deras nyfikenhet, som gerna skulle vilja veta, om det är sanning med den der ”lockande varelsen”, utom hvilken konungen kanske aldrig qvarstannat och blifvit skjuten. Almqvist DrJ 210 (1834); jfr 6. Det (dvs. faderns berättelse om jordens länder) var sagan själv och det lockande äventyret, och ändå var det sanning. Malmberg Åke 9 (1924). Så hade han sagt, och det var ju bokstavlig sanning. Edqvist SvartSyst. 273 (1961).
β) i uttr. sanningen är att (osv.), det förhåller sig (i verkligheten) så att (osv.). Holmberg 2: 1010 (1795). Sanningen är, att jag rätt ofta känner mig nedstämd om förmiddagarna. Söderberg Hist. 89 (1898).
γ) i uttr. som sanning(en) är (var) o. d., dels ss. bestämning till ord med bet. ’säga' o. d., i sådana uttr. som säga som sanning(en) är (var), säga som det är (var), dels ss. bestämning till en föregående sats: i enlighet med vad som är (var) sant, vilket är (var) sant o. d. Herrar Elbers, Vingstedt och Ortolan förekommo .. (friherrinnan) litet olyckliga i fasonerna, som sanningen var. Almqvist AmH 1: 106 (1840). En karl kom in genom dörrn och frågade efter regementsskrivarn. Hushållerskan svarade, som sanning var, att han var bortrest. Lagerlöf BarnM 269 (1930). Hon vill inte att jag stannar kvar här längre, och ska jag säga som sanningen är, så är jag inte alls ledsen åt det. Gustaf-Janson GodVänn. 297 (1955).
i) [efter motsv. uttr. ingående i den eng. o. fr. vittneseden] i uttr. sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen l. sanningen och hela sanningen o. d., för att beteckna att vad ngn säger o. d. till alla delar är sant o. att intet förtiges. Sanningen, hela sanningen, intet annat än sanningen — detta ansågs (av naturalisterna) lika oafvisligt för ärlig konst som för ärlig edgång. NordRevy 1895, s. 149; jfr 5. Jag påminner er om vikten av att säga sanningen och hela sanningen (sade domaren till vittnet). Edqvist SvartSyst. 278 (1961).
j) i vissa numera obrukliga uttr., t. ex. föra sanning, tala sanning; ngt består icke av någon sanning, ngt är fullkomligt osant; torra sanningen, rena, osminkade sanningen; om sanningen finnes att (osv.), om det befinnes vara sant att (osv.). Om sanningen finnes, at så wist är, at thenna styggelsen ibland idher skeedd är, så skalt tu (osv.). 5Mos. 13: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: om det då befinnes vara sant). Ehuruwäl när de frågade bem(äl)te Joel hwaräst hans noot war, swarade (han), det hon hänger på en Öö, uti siöen hwilcket eij bestod af någon sanning. VRP 1716, s. 182. Hwad jag anfördt och anförer, är alt enfaldigt och rätt fram. Torra sanningen. Lindström Bi 17 (1780). Dem som sanning föra / vill man aldrig höra. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. i uttr. sanning(en) lik l. likmätig, som ser ut att vara sann, som efter allt att döma är sann, sannolik, trolig; äv. i uttr. sanningen likmätigt l. likt, ss. adv.: sannolikt, troligen; jfr SANNINGSLIK. Thet är icke alt sant som Sanning är lijkt. Schroderus Waldt 79 (1616). jfr Landgren Ordspr. 44 (1889). Wollimhaus Ind. (1652: Sanningen lijkmätigt). Odenshögen i Onsala Sochn, dher .. (ett gammalt rykte) säger honom (dvs. Oden) wara begrafwen och sanningen lijkt är, alldenstund Sturleson berättar honom mäst bodt wid Sigtuna. JHadorph (1669) hos Schück VittA 2: 374. Hwad angår Dragone præsterandet finner iag det icke wara sanning likt, Mag. Lanner, något therföre skolat uthgifwet. VDAkt. 1712, nr 400. Anm. Uttr. sanning lik är i vissa fall möjl. att uppfatta ss. en ssg; jfr SANNINGSLIK.
k) i individuell anv.: ngt sant, sann utsaga l. sats l. tes; fastslaget l. känt faktum o. d. En gammal, välkänd, allmänt erkänd, beprövad, bevisad, obestridlig, av erfarenheten bekräftad sanning. En vetenskaplig sanning brukar stå sig i högst femtio år. En absolut, relativ sanning. En sanning med modifikation, se MODIFIKATION 1. Det är en oförnekelig sanning, at frihet i handel gör en qwickare afsättning på waror, som man äger at aflåta. PH 8: 78 (1765). Man blott förlorar med att bewisa klara sanningar. AdP 1789, s. 835. Den gamla erkända sanningen, att, ju flera kockar, dess sämre soppa. Knorring Cous. 2: 93 (1834). Att kung Edward var njutningslysten hör till de sanningar, som äro alltför väl kända för att behöva upprepas. Hagberg VärldB 55 (1927). Carl G. Laurin sade att Albert Engström lärt oss att skratta på svenska. Däri låg en sanning. Zetterström Dag 6 (1946); jfr 1 c. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i uttr. det är en sanning att l. en sanning är att (osv.), det är sant l. förhåller sig verkligen så att (osv.); jfr h α. En sanning är att denna Franzéns sötma icke så sällan urartar till hvad man .. måste benämna ”konfektssött”. Sturzen-Becker 1: 64 (1861). Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på. Lagerlöf Holg. 1: 36 (1906).
β) ss. obj. till ord med bet. ’säga' l. ’få höra' o. d.; särsk. i uttr. som beteckna att ngn säger ngn ngt resp. att ngn får höra ngt av ngn som är obehagligt för honom l. som utgör en uppsträckning o. d., särsk. i sådana uttr. som säga ngn l. få höra beska l. obehagliga (förr äv. torra) sanningar o. d.; jfr b δ, särsk. β', f γ. Gref Fersen, som ofta med riksrådet Hermansson raillerar öfver dess presidentskap i kammarcollegio, tog sig däraf anledning at säga honom torra sanningar, alt med skratt och ironie. GJEhrensvärd Dagb. 1: 386 (1779). Du är väl ingen hofnarr att Du skall gå omkring och drunta sanningar! Strindberg GVasa 136 (1899). Hans Andersson i Nöbbelöf .. har .. blifvit en .. mera slipad parlamentariker, men när sinnet rinner till, kan han alltjämt servera både pepprade och svidande sanningar. VL 1908, nr 174, s. 2. Han ansåg det självklart att jag skulle vara själaglad åt hans intresse. .. Jag sade honom en hel del sanningar. Siwertz Tråd. 84 (1957).
l) (i sht i vitter stil) mer l. mindre klart personifierat. Lögnen, Sveket och Smickret hviska; men Sanningen har stark lunga. Kellgren (SVS) 5: 607 (1792). Sanningen lefver. Bland bilor och svärd / lugn står hon med strålande pannan. Tegnér (WB) 2: 25 (1810); jfr 8. Dig (dvs. Sverige) söfver Smickrets röst: hör Sanningens en gång. Därs. 62 (1811). Nu kände han genast en skakande visshet, att sanningen talade ur Asklöfs mun. Siwertz Varuh. 206 (1926). — särsk.
α) i ordspr. Sanningen bryther huffuut. SvOrds. C 1 b (1604). Sanning bär altijdh feegt hufwud .. (dvs.) Hon får många owänner. Grubb 708 (1665). Sanningen får intet giärna härberge. Därs. Sanning söker ingen winkel .. (dvs.) Hon giömmer sigh intet vndan. Dens. 709. Sanning låter intet kufwa sigh. Därs. Falskheeten wakar och Sanningen sofwer. Celsius Ordspr. 12: 248 (1714). Sanningen behöfver få ord, lögnen finner många. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) [efter fr. la vérité est en marche (Zola i Figaro 25/11 1897; om Dreyfus-affären)] i uttr. sanningen är på väg l. befinner sig på marsch o. d., sanningen börjar komma fram, man börjar kunna skymta hur det förhåller sig med ngt. Langlet BevO 1: 118 (1925). Jag har en känsla av att lösningen (på mordgåtan) är inom räckhåll ... — Säkert, svarade Paul. Sanningen befinner sig på marsch. Rönblom DödGryt. 186 (1957).
γ) (numera bl. tillf.) i uttr. stå på sanningens sida, förr äv. giva sanningen rum l. rätt l. äran l. göra sanningen sin rätt, betecknande att ngn håller l. strävar efter att hålla sig till sanningen; jfr g. Wi måste gifwa sanningene rum. Swedberg Gr. 24 (1722). Man måste göra sanningen sin rätt, äfven om det sker i dåligt sällskap. Tegnér (WB) 3: 150 (1817). Stå på sanningens sida. Lindfors (1824). Gifwa sanningen rätt (äran). Cavallin (1876).
δ) i uttr. i sanningens namn l. intresse l. (numera nästan bl. i Finl.) sanningen till pris, använt för att beteckna att man, om man vill hålla sig till sanningen, måste säga så l. så l. medge att det förhåller sig så l. så. Sanningen till pris bör jag erkänna, att (osv.). Böttiger 6: 91 (c. 1875). I sanningens intresse. Östergren 3: 806 (1929). Aldrig har jag varit så rädd, det måste jag i sanningens namn erkänna. Selander Lappl. 124 (1948).
ε) i uttr. på sanningens bekostnad, med offrande l. åsidosättande av sanningen, ljugande, lögnaktigt. Han (kunde) säga smickrande saker, men aldrig på sanningens bekostnad. Wallin Vitt. 2: 218 (1811). Estlander 11Årt. 3: 96 (1923).
3) (i sht i fackspr.) motsv. SANN, adj. 1 b: egenskapen l. förhållandet att överensstämma l. (konkretare) ngt l. vad som överensstämmer med tankelagarna l. logikens lagar; äv. i individuell anv., om logiskt sann tanke l. tes o. d.; jfr 8. Formell, logisk sanning, motsatt: materiell, empirisk sanning. De Rogier Euler 2: 183 (1787). Öfverensstämmelsen med tankelagarne kallas logisk eller formel Sanning. Tuderus Kiesewetter Log. 24 (1806). Axiomer .. (äro) påståenden, hvilkas sanning anses så klar och allmänt begriplig, att den intet bevis fordrar. Almqvist Geom. 6 (1833). Logiken (är) .. läran .. om den menskliga kunskapens formela — ej dess materiela — sanning. Ribbing Log. 4 (1879); jfr 1. Wright Kaila MänsklKunsk. 174 (1939). — särsk. i uttr. matematisk l. geometrisk sanning, egenskapen l. förhållandet att vara l. (konkretare) ngt l. vad som är i enlighet med matematikens resp. geometriens lagar; matematisk resp. geometrisk lag. Mathematiska sanningar. Sahlstedt (1773). En Geometrisk sanning. Kölmark InlPhilos. 27 (1785). Boëthius Sedel. 6 (1807). särsk. (numera bl. tillf.) oeg., i uttr. ngt är en matematisk sanning o. d., ngt är lika säkert som en matematisk lag l. alldeles säkert. Det är alldeles en matematisk sanning, att jag blyges .. presentera min obetydliga fysionomi för en sådan mästare (som Sergel). MoB 2: 37 (1791).
4) (numera bl. tillf.) motsv. SANN, adj. 1 c, i fråga om gissning l. tydning l. förutsägelse o. d.: riktighet; vad som är rätt l. riktigt, det rätta; äv. i uttr. träffa sanningen, träffa det rätta. Jagh tror wist .. att du gissar intet widt från sanningen. Verelius Gothr. 10 (1664). Iag trotzar astrologiens dyrkare, at the wisa mig en ibland them alla, som med Spådomar sig blanda, som icke 100de gånger sagt Osant, enär han en gång Sanningen träffat hafwer. Block Progn. 7 (1708). Runeberg 5: 441 (c. 1838).
5) (i sht i vitter stil) motsv. SANN, adj. 1 d: förhållandet att ngt återger l. skildrar ngt på ett sätt som överensstämmer med det verkliga förhållandet l. ger en sann bild av ngt l. utgör en riktig l. korrekt l. adekvat beskrivning av l. benämning på ngt; särsk. (i fråga om konstnärlig framställning): verklighetstrohet; särsk. i uttr. det ligger l. finnes mycken sanning i ngt o. d. (jfr 1 c), ngt ger en i många avseenden sann l. verklighetstrogen bild av ngt; jfr 6. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ett större mått av sanning, än vad man förut i Sverige varit van vid i landskapskonsten, fanns i Wickenbergs små men verklighetstrogna tavlor. Laurin KonstSv. 84 (1915). De flesta av .. (Ben Hechts) filmer var råa farser med mycken sanning i. DN(A) 1962, nr 225, s. 8. — jfr LOKAL-, NATUR-, REAL-SANNING.
6) (i sht i vitter stil) motsv. SANN, adj. 4: egenskapen l. förhållandet att vara verklig l. faktisk, verklighet, fakticitet, realitet; äv. konkretare, om ngt verkligt l. verkligen existerande l. en faktisk händelse o. d.; motsatt: ngt uppdiktat, fri fantasi o. d.; särsk. (ngt vard.) i uttr. levande sanning; stundom svårt att skilja från 5 l. 7. (Nästan) alle Folck .. lefwe i mörker och blindheet aff deres Vrsprung och Härkomst. Thet gamble och forna, the meena sigh weta, när man seer til, så är thet ey annat, än anten en tiock tökn och dimba; eller ett liust moln, som formar sigh i Hästar, Wagnar .. Kronor, Spiror; uthan grund, uthan warelse och sanning. Stiernhielm Fateb. Föret. 2 a (1643). Sanning, och ingen Fable är den odödeliga wördnad och kärlek, med hwilka jag framhärdar Min Nådigste Herres Underdånige och trognaste Tjenare C(arl) G(ustaf) T(essin). Tessin Bref 1: 18 (1751); jfr 7. ”Walters äfventyr” i barntidningen Eos .. och tomtegubben i Åbo slott, de voro för mig lefvande sanning, oomtvisteliga fakta. Ahrenberg Infall 20 (1908). Varför skulle det inte kunna ligga sanning i tron på förböner? Stiernstedt Attentat 277 (1942). — jfr LIVS-SANNING. — särsk.
a) i uttr. bli till (en) sanning l. bli (en) sanning l. göra ngt till sanning l. göra sanning av ngt o. d., förverkligas l. realiseras l. besanna sig resp. förverkliga l. realisera ngt o. d. Skall sagan en gång sanning bli? / Skall forntid sig med framtid ena? Nyblæus Harp. 49 (1846). Vi veta, att dessa Herrens ord blifvit till en sanning, och att hans uppmaning blifvit efterkommen. Flensburg KyrklT 175 (1874). Att tiden nu är inne att äfven för de döfstumma göra till en sanning hvad 1842 års folkskolestadga innehåller derom att alla barn i skolåldern utan undantag skola erhålla undervisning, har äfwen (osv.). BetDöfstUnd. 1878, s. 22. Cavallin (o. Lysander) 58 (1887). Harlock (1944).
b) i uttr. grunda sig på sanning l. ha (sin) grund i sanningen, om framställning o. d.: grunda sig på faktiska förhållanden l. ngt som verkligen hänt o. d. Ändoch denna sägn har ingen grund i sanningen. Wettersten Forssa 39 (c. 1750). Början af alla berättelser på Norrska Språket, som grunda sig på sanning, leder sig ifrån then tiden, tå (osv.). Ihre Föret. V (1779).
7) (i sht i vitter stil) motsv. SANN, adj. 5: förhållandet att ngt har just de kvalifikationer som konstituera dess begrepp l. att ngt helt överensstämmer med sin idé l. verkligen (o. icke bl. skenbart l. till synes) är ngt; egenskapen l. förhållandet att vara genuin l. äkta l. sann; äkthet; ärlighet; äv. konkretare, dels: ngts egentliga l. verkliga l. rätta gestalt l. skick l. form, okonstlat l. naturligt skick, dels: ngt äkta l. ärligt menat o. d.; jfr 1, 2, 6. De Wahror .. / Hwars Nummer Trohet, och hwars Stämpel Sanning heter. Frese VerldslD 59 (1717, 1726). (Jag) hyddans sanning ser med mer förnöjda sinnen, / Än härmade försök af storheter och minnen. JGOxenstierna 2: 172 (1796, 1806). Handkyssningar bara och böjda knän, / Men sanning ej för ett öre! Snoilsky 4: 81 (1887). (Hegel) fasthåller .., att begreppet, fattadt i sin sanning, redan har varat i sig sjelft. Borelius Metaf. 253 (1891). (I antiken) såg man .. en räddning (undan förkonstlingen). Där fanns åtminstone ”enkelhet och sanning”. Hahr ArkitH 457 (1902). — särsk. (numera bl. tillf.) i fråga om (uttryck för) känsla l. övertygelse: förhållandet att ngt är uppriktigt l. ärligt menat l. äkta resp. ger uttryck för en äkta känsla l. ärlig övertygelse; jfr SANN, adj. 5 f, g. Den stund ni tviflar på renheten och sanningen af mina känslor .., är förtroendets heliga band upplöst. Carlén Repr. 411 (1839). Tårar, tårar af sanning glänste i Ambroses ögon. Almqvist GMim. 3: 75 (1842). Omisskännligt framlyser i allt detta lifligheten, styrkan, den hela subjektiva sanningen af Rudbecks öfvertygelse. Atterbom Minnest. 1: 99 (1847).
8) [delvis (i sht i a o. b) anslutet till o. ofta mer l. mindre klart uppfattat ss. identiskt med 1 l. 2] (utom i a o. b numera bl. ngn gg i vitter stil) motsv. SANN, adj. 6: egenskapen l. förhållandet att vara l. (konkretare) ngt l. vad som är i överensstämmelse med vad som är l. anses vara rätt o. riktigt l. fullgott l. av rätt slag l. är i enlighet med vissa normer l. bestämmelser; riktighet; riktig l. rätt handling; rätt tanke l. tes; norm för vad som är rätt; ofta svårt att skilja från 1, 2 l. 9. En sanning och rättferdig Saak blifwer förfechtat af Eudemon. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668); jfr 2 k. Med allt detta äga likväl de moraliska begreppen en sanning, som ligger i sakens natur, och af intet klart förstånd kan bestridas. Rosenstein 2: 250 (1789). Utan anspråk till vidsträckta kunskaper i rikshushållningen och finansärenderna, hade .. (riksdrotsen Wachtmeister) genom sitt sunda och rätta förstånd fästat sig vid enkla och af erfarenheten befästade sanningar. Därs. 17 (1811); jfr 2 k. En moralisk sanning. Sundén (1888). — jfr RÄTTS-SANNING. — särsk.
a) (numera bl. i vitter stil, fullt br.) i fråga om (religiös) lära l. religion l. (profan) åskådning: egenskapen l. förhållandet att vara den rätta l. riktiga l. sanna läran resp. religionen l. åskådningen; utan bestämd avgränsning från (abstr. anv. av) b. Mårten Luther .. återställde Evangelii Lära, till hennes första renhet och sanning. Lindblom Cat. 10 (1811). En läras sanning. Sundén (1888).
b) (i religiöst spr., fullt br.) egenskapen l. förhållandet att vara l. (konkretare) ngt l. vad som är i överensstämmelse med Guds uppenbarelse av l. den kristna lärans l. bibelns uppfattning om vad som är rätt o. riktigt l. (i djupaste mening) verkligt l. sant l. (i vissa fall) ärligt l. hederligt l. pålitligt l. allmängiltigt; ofta liktydigt med: sats l. dogm l. lag l. norm l. princip o. d. som fastställer vad som är rätt o. riktigt osv. enligt Guds uppenbarelse l. bibelns lära l. den kristna läran; äv.: handlande i enlighet med en sådan lag l. norm o. d.; jfr a, 9 e. Om tw ewangelisk waare och nogot hade begynth forstaa sanninghen. G1R 2: 138 (1525). J skolen förstå sanningen, och sanningen skal göra idher frij. Joh. 8: 32 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Jesus sadhe till honom, Iach är wäghen och sanningen och liffuet. Därs. 14: 6 (Därs.; äv. i Bib. 1917). jfr: Jesu Christe, du är worden / Wägen, sanningen och lifwet. Ps. 1819, 45: 8. Alla hans (dvs. Guds) gerningar äro sanning, och hans wäghar äro rette. Dan. 4: 34 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Alla mutor och orett godz moste förgåås, men sanningen bliffuer ewinnerligha. Syr. 40: 12 (”41”) (Därs; Apokr. 1921: redlighet). De af Gud uppenbarade Sanningars förkunnande. Wallquist EcclSaml. 1—4: 312 (1786). En sanningens och nådens tolk / Till werldens Konungar och folk, / Han (dvs. Jesus) kommer. Ps. 1819, 54: 2. O Gud! all sannings källa! Därs. 260: 1. (Han) talade .. (till henne) på ett sätt, som måste .. stärka hennes tro på de dyra sanningar, som stå, likt ljusa englar, vid de döendes läger. Bremer FamH 2: 164 (1831). ”Var skola vi träffas”, frågade hon, ”för att ni ostört skall kunna för mig förklara er kyrkas sanningar”? Lagergren Minn. 8: 67 (1929). — jfr HUVUD-, KÄRN-, LIVS-, ODAL-SANNING. — särsk.
α) med ordet Guds l. ett på Gud l. Kristus syftande possessivt pron. ss. attribut, om vad som gm Guds uppenbarelse l. Kristi förkunnelse är fastställt ss. rätt o. riktigt l. sant; jfr β, δ, ε, 9 e. Helgha them genom thina sanning, Titt taal är sanningen. Joh. 17: 17 (NT 1526; Bib. 1917: Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning); jfr: Det är allmänt bruk .. att avsluta textläsningen (på predikstolen) med ett votum i form av ett bibelord .. t. ex. Helige Fader, helga oss i din sanning, ditt ord är sanning. Rodhe SvGudstjL 112 (1923). Gudz wredhe aff himmelen wardher oppenbar öffuer alla ogudhactugheet och menniskiernas orettferdugheet, huilka som holla gudz sanning j orettferdugheet. Rom. 1: 18 (NT 1526). Sendt titt liws och tina sanning, at the ledha migh. Psalt. 43: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). O Christe! osz benåda, / Så att i tron wi må / Ljus i din sanning skåda. Ps. 1819, 50: 3.
β) med attributiv bestämning som anger att det är fråga om vad som är rätt o. riktigt l. sant i religiös l. kristen l. evangelisk mening o. d., i sådana uttr. som gudomlig l. himmelsk l. religiös l. kristen l. kristlig sanning, kristendomens l. evangelii sanning; jfr α. På thet ath then euangeliska sanningen skulle bliffua beståndandes när idher. Gal. 2: 5 (NT 1526; Bib. 1541: Euangelij sanning). Then himmelska sanningen. Swedberg SabbRo 2: Föret. § 1 (1712). Den kristliga sanningen. Wikner Pred. 62 (1872). Af kristendomens sanningar har jag lätt insett att en kärlek, mäktig af försakelse och uppoffring, är den högsta mänskliga lagen. De Geer Minn. 1: 28 (1892). Vördnad för de religiösa sanningarna. Ahrenberg Männ. 2: 213 (1907). Tridentinum har angivit som källa för gudomlig sanning också de oskrivna traditioner, som apostlarna muntligen mottagit av Kristus. Fehrman OrientK 76 (1920). — jfr HIMLA-, RELIGIONS-, TROS-SANNING.
γ) med attributiv bestämning som anger att det är fråga om ngt som är rätt o. riktigt l. sant, med absolut l. oändlig giltighet; numera i sht i uttr. de eviga sanningarna. Hwad then himmelska sanningen betygar, thet hafwer warit och blifwer en ewig sanning. Swedberg SabbRo 2: Föret. § 1 (1712); jfr β. Allmänna innehållet af den absoluta sanningen måste .. (Jesus) gifwa i den särskilta form, som war afpassad efter Judiska folket. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 24 (1834). Guds existens är den absolut första och eviga sanningen. Boström 2: 66 (1838). De eviga sanningarna. Östergren (1937).
δ) i uttr. som beteckna att ngn tror på vad som av den kristna läran (särsk. av bibeln) är fastställt ss. sant l. verkligt l. följer den kristna lärans (särsk. bibelns) bud med avs. på vad som är rätt o. riktigt o. d., t. ex. vara av sanningen, vandra i sanningen l. Guds sanning (jfr α), lyda l. göra sanningen. Then som gör sanningena, han komber til liwseth. Joh. 3: 21 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Jesus swaradhe .. Hwar och en som är aff sanningenne han hörer mina röst. Därs. 18: 37 (Därs.; äv. i Bib. 1917). O I oförståndughe Galate, hoo haffuer kusit (dvs. tjusat, dårat) idher athi icke skullen lydha sanningenne? Gal. 3: 1 (Därs.). Wijsa migh Herre tin wägh at iagh må wandra j tinne sanning. Psalt. 86: 11 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
ε) i uttr. leda ngn i sanningen l. Guds sanning (jfr α) o. d., vägleda ngn med avs. på vad som i religiös mening är sant l. rätt o. riktigt o. d. Herre .. Leedh mich j tinne sanning. Psalt. 25: 5 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Wij bidie tigh Herre Gudh, at Hugswalaren .. effter som tin Son vthloffuat haffuer, ledher oss j alla sanning. Liturg. 13 b (1576). Vthi all sanning led tu migh. Ps. 1695, 187: 2; jfr Ps. 1937, 138: 2.
ζ) i uttr. sanningens Ande, om den helige Ande ss. den som upplyser människorna om vad som i religiös mening är sant l. rätt o. riktigt o. d. När hugsualaren wardher kommande, then iach skal senda idher aff Fadhrenom, sanningenes anda som gåår vthaff fadhrenom. Joh. 15: 26 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Heliga Anda! Sanningens Anda! / Kom att osz ledsaga. Ps. 1819, 131: 1.
9) motsv. SANN, adj. 7: egenskapen (hos en person) att vara l. förhållandet att en person är sann l. sanningsenlig l. sannfärdig l. uppriktig l. ärlig o. d., sanningsenlighet, sannfärdighet; uppriktighet, ärlighet; stundom liktydigt med: samvetsgrannhet, hederlighet, rättskaffenhet, redlighet o. d. (se särsk. d o. e); ofta svårt att skilja från 1, 2, 8; jfr äv. 11. Såå monge som falla jn till .. (Luthers) scriffuelse, them dragher sanningen ther til. OPetri 1: 171 (1527); jfr 2, 8. Fram för all ting winlägg tig om sanning, (sanfärdigheet). Schroderus Comenius 913 (1639). Dom- och Befalningshafwande (skola) .. owäldugt hielpa hwar man til sin rätt .., på thet sanning, frid och rättfärdighet må bo i landet. Lag 1734, Stadf. s. 5; jfr 2, 8. På en Swensk Mans ära och tro bedyrar jag, det jag, med sanning och upriktighet, min Öfwerhet wördar och tjenar. Tessin Bref 1: Föret. 4 (1756). Förlåt mig sanningen, min Kung! — Förlåt den dygd, / Som häfver Skaldens bröst. Kellgren (SVS) 2: 232 (1787); jfr 2. Bärom för Herran det offer, som honom behagar: / Saktmod i lyckan och tålamod, när han osz agar, / Sanning och dygd, / Kärlek för fädernesbygd, / Lydnad för Konung och lagar! Ps. 1819, 383: 5. En dikt jag minnes om Balders Nanna, / men sanning fins ej på mensklig panna, / det fins ej trohet i menskobröst. Tegnér (WB) 5: 93 (1825). Ett tillämpande av serviceprincipen kräver först och främst sanning vid disken. Förr var man icke alltid så noga med sanningen. HandHantv. Hand. 3: 122 (1934); jfr 1 d. — särsk.
a) [delvis att uppfatta ss. identiskt med 2] (numera bl. vard. o. i vitter stil) i sådana uttr. som det finns icke sanning l. sanning finns icke i ngn, ngn talar aldrig sanning l. är helt igenom lögnaktig; äv. (numera bl. i bibeln) dels i uttr. stå i sanningen, hålla sig till sanningen, vara sannfärdig o. d., dels i uttr. sanningen är icke i ngn, när l. om han säger att (osv.) o. d., det är icke sant, när ngn säger att (osv.). Säyom wij ath wij haffuom ingen synd, thå swike wij oss sielffua, och sanningen är icke j oss. 1Joh. 1: 8 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Sanningen är altså icke i Bergenholtz, när han säger, at föreningen är olaglig och bedräglig. VDAkt. 1783, nr 487. I sanningen står han (dvs. djävulen) icke, ty sanningen finnes icke i honom. Joh. 8: 44 (Bib. 1917; NT 1526: sanningen är icke j honom).
b) [jfr SANN, adj. 2] (†) i uttr. som beteckna ordhållighet o. d., t. ex. hålla tro l. ord och sanning, hålla vad man lovat, stå vid sitt ord; där är icke stor sanning med ngn, ngn är föga pålitlig med avs. på vad han lovat o. d. Troo och sanning bör man och halla sina fiender. OPetri Kr. 194 (c. 1540). 3SthmTb. 1: 142 (1593: hålle ordh och sanningh). Huru länge .. (de båda makarna) hålla (förlikningen), gifver tiden. ty der är inthz stoor sanning med honom (dvs. den äkta mannen). VDAkt. 1681, nr 241.
c) [jfr 5] (numera bl. tillf.) om det förhållandet att ngn ger en sann l. verklighetstrogen bild av ngt l. betecknar ngt på ett korrekt l. adekvat sätt o. d. Då .. (de reformerta i Sverige) intet hafwa sanningen med sig, när de sjelfwe skola namngifwa (sig), så är och näpligen at wänta i något annat som af dem föregifwes. HC11H 8: 160 (1693). Gif mig, Apollo, den ädlare lott, / Styrka och lenhet i växlande blanning; / Tonen egentlig för koja och slott, / Klarhet och sanning. Lenngren (SVS) 2: 400 (1809).
d) [jfr 8 b] (i religiöst spr.) om det förhållandet att en människa tror på vad som av den kristna läran (särsk. av bibeln) är fastställt ss. sant l. verkligt o. följer den kristna lärans (särsk. bibelns) bud med avs. på vad som är rätt o. riktigt, trohet mot Guds budskap o. bud; rättsinnighet; hederlighet; rättfärdig vandel; särsk. i uttr. i anda l. ande och sanning. Gudh är en ande, och the honom tilbidhia skola, moste tilbidhia honom j andanom och j sanningenne. Joh. 4: 24 (NT 1526; Bib. 1917: i ande och sanning); jfr: (Fråga:) Huru skal man rätteligen bidia? (Svar:) Med Hierta och Munn, och thet i Andanom och i Sanningen, thet är, effter Gudz willia uti Hiertans ödmiukheet, i Trone intet twiflandes, så och i en sann bootfärdigheet, utan skrymtan. Swebilius Cat. 2: 60 (1689). J haffuen så icke lärdt Christum om j annars honom hördt haffuen, och vthi honom lärde ären huru sanningen är vthi Jesu. Ef. 4: 21 (NT 1526; Bib. 1917: sanning); jfr a, e. Andans fruct är vthi all goodheet och retferdugheet, och sanning. Därs. 5: 9 (Därs.; äv. i Bib. 1917).
e) [jfr 8 b] (i religiöst spr.) om Guds (l. Kristi) egenskap att vara rättesnöret för vad som i religiös mening är sant l. verkligt l. rätt o. riktigt l. Guds pålitlighet l. trofasthet gentemot det förbund han slutit med människorna l. hans absoluta rättsinnighet l. rättvisa; ofta svårt att skilja från 8 b (α). Oordhet wort köt, och boodde ibland oss, och wij såghom thess härligheet, såsom eenda sonsens härligheet aff fadhernom, full medh nådh och sanning. Joh. 1: 14 (NT 1526; äv. i Bib. 1917); jfr 8 b. Ecke begärar iach ath tw (dvs. Gud) schal höra mich för mina förskyllan schul, vtan för tina sannindz schull, tenck vpåå ath tw haffwer loffuat them syndernes förlatilse, som falla till fögho läät thet bliffua sant. OPetri 1: 117 (1526). (Herren) skal döma .. folcken medh sinne sanning. Psalt. 96: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: trofasthet). (Fråga:) Hwad är sättia all Troo och Lijt til .. (Gud)? (Svar:) Thet är, at aldeles och fast förlåta sig på Gudz alzmechtigheet, Godheet och Sanning, och på honom allena förtrösta. Swebilius Cat. 2: 8 (1689). I nåd och sanning, bland osz bor / Den dolde Guden, mild och stor, / En Frälsare för alle. Ps. 1819, 69: 2.
10) [jfr 8, 9] (†) i uttr. ngn blir ingen sanning given, ngn blir icke trodd l. får icke rätt l. dyl. Effther tree prestmen witnade emoth D. Jonam, m(ed) Andrea som dödh waar, bleff D Jonæ ingien sanningh giffwin, ehurw han sköt sigh till bönnernes witnesbördh. UppsDP 4/2 1596.
11) i vissa stående prep.-uttr.
a) i uttr. i sanning, förr äv. i sanningen; jfr 8 b δ, ε, 9 d, e.
α) [jfr 1, 9] (†) ss. bestämning till verb med bet. ’säga', ’berätta' o. d.; i sådana uttr. som säga l. berätta l. vittna ngt i sanning(en) l. i all l. full sanning o. d., sanningsenligt säga l. berätta ngt resp. vittna om ngt osv. Så som wij all ting j sanningen haffue idher sagt, så (osv.). 2Kor. 7: 14 (NT 1526; äv. i öv. 1853; öv. 1883: talat allt i sanning; Bib. 1917: talat sanning). Jagh förklarer mig heermedh ij all sanningh, at jagh (osv.). OxBr. 11: 431 (1629). Elliest är i thesse dagar aff någre Wadsunda sochnemän i sanning berättadt, att hr. Burman otilbörligen insinuerar sigh medh församblingarna. Därs. 12: 78 (1638). Vnderteknade giöre härmädh vitterligit, och i fulle sanningh vitne här under mädh våre nampn och bomärke, att vi (osv.). VDAkt. 1661, nr 363. Jag kan i sanning säga, att. .. Dalin (1854). — särsk.
α') i uttr. bruka tungan i sanningen, vara sannfärdig i sitt tal, tala sanning. RP 2: 203 (1632).
β') i uttr. i sanning att tala l. säga, för att säga som det är, sanningen att säga. Saken hänger så tillsammans i sanning at tahla: (osv.). VDAkt. 1736, nr 379. I sanning att säga. Därs. Brev 24/8 1843.
β) [jfr 1] i uttr. veta l. spörja l. erfara l. förfara l. röna l. (be)finna ngt i sanning(en) l. i full sanning l. i själva sanningen l. i ingen sanning o. d., veta resp. få veta l. erfara l. finna att ngt är sant l. att det förhåller sig på ett visst sätt l. med visshet (få) veta ngt resp. (få) veta att ngt är fullkomligt sant resp. osant; numera bl. (enst.) i uttr. veta ngt i sanning, i en från äldre tid härstammande psalm (o. snarast uppfattat ss. identiskt med ε β'). Saa haffwe vij j sanningen fförffarit at eder werdogheit (dvs. biskop Brask) haffuer i lubeke eth mectigt stycke peninge .. standandis. G1R 1: 100 (1523). OPetri 1: 160 (1527: finne .. j sanninden). Såå ffandz i sanningh att hon stal ölett. UpplDomb. 7: 14 (1546). Then stunden skal wel komma, at såsom tu haffuer troodt, så skalt tu rönat (dvs. röna det) j fulla sanning. LPetri 2Post. 291 a (1555). (Han tillvitade) them at the skulle villia draga Kon. Karl in i Riket igen, ändoch thet befans i ingen sanning. Dens. Kr. 128 (1559). Effter .. (hälsingarna) hade i sanning spordt huru medh Dalekaraner gongit war torde the icke mong ord bruka. Svart G1 118 (1561). Så befinnes vthi sielffwa Sanningen, At (osv.). L. Paulinus Gothus Pest. Dedik. a 2 a (1623). På thet E. G. N:de och Exc:tz i sanning må ehrfara, huru medh honom är beskaffadt, begeres (osv.). OxBr. 12: 114 (1646). Pastor explorerar först om dhet är något wist rychte, finnes det i sanning, så angifwes .. (saken) hos werldzlig domare at dher öf(ve)r ransaka. HärnösDP 1694, s. 112. Jagh i sanning weet, at Gudh eij fierran är. Ps. 1695, 324: 8; jfr ε β'; jfr äv. Ps. 1937, 493: 4.
γ) [jfr 1, 6, 7] (†) i uttr. vara i sanning(en) l. befinna sig l. hava sig l. bestå i sanning, med saksubj. l. i opers. konstr., betecknande att en framställning är sann l. riktig l. att vad som utsäges är sant l. riktigt l. att det (verkligen) förhåller sig med ngt på angivet sätt; särsk. i uttr. vara i fullkomlig l. ingen sanning, vara till alla delar sann resp. vara (helt) osann. G1R 1: 36 (1522). Huru ther om nu j sanningenn är, wett gudt. Därs. 10: 259 (1535). På det H. K. M:t måtte veta, huru saken sigh udi sanningh hafver. OxBr. 12: 442 (1624). Hann hafuer alltidh hafft den maxim sigh dermed at defendera, at andre hafue hindrat och borttaget honom hans credit, det som inte ähr ij sanning, utan nur (dvs. blott) hanns excus. Därs. 11: 498 (1633). Huad tillförenne (om N. N:s klandervärda vandel) omrördt är, skal sigh alt vthi sanning befinna. BraheBrevväxl. II. 1: 112 (1658). At iag skulle hafwa upburit skatten af bägge fierdingerne för 1692 .. är i ingen sanning. VDAkt. 1693, nr 479. Drängen Eenständigt påstår sådant wara i fullkommeligh sanning, att han henne häfdat på alla rum och ställen han angifuit. VRP 1697, s. 315. Då skulle först folck præsummera detta angifwande (att han förfört en flicka) wara i sanningh. VDAkt. 1699, nr 399. (Sv.) Bestå i sanning .. (lat.) verum esse. Lindfors (1824).
δ) [jfr 1, 8, 9] (†) i uttr. döma ngn i rätt och sanning, döma ngn rättvist. (Giv, o Gud, åt drottning Kristina) Wijsheet .. / .. at Hon titt Folk må döma / I Rätt och Sanning. Stiernhielm Jub. 139 (1644, 1668).
ε) [jfr 1, 6, 7] i allmännare anv.
α') i verkligheten, verkligen, faktiskt; med rätta o. d.; i vissa fall motsatt: skenbart, till synes; äv. i uttr. i all sanning, verkligen; numera bl. (i bibeln o. bibelpåverkat spr.) i förb. i gärning och i sanning, ss. motsats till: enbart i sitt tal o. d.; jfr β'. Min barn elskoms icke medh oordom eller medh tungon, vtan medh gerningenne och j sanningenne. 1Joh. 3: 18 (NT 1526; Bib. 1917: i gärning och i sanning). Alla the stadgar och Ceremonier, som retzliga och j sanningenne höra til skickeligheet och een godh ordning. LPetri Kyrkiost. 15 b (1566). Seraskieren i Bender .. wijste sig .. såsom den der i all sanning mente Konungen wäl. Nordberg C12 2: 18 (1740). Jag viste mig sådan / Som jag i sanning var. Adlerbeth HorSat. 27 (1814). Hon — utan att veta om han icke ändå skulle återkomma, såsom han nu ock i sanning gjorde — hade lagt sig tryggt och friskt. Almqvist Går an 82 (1839). Dens. AmH 1: 160 (1840). — särsk. (†) i uttr. i (själva) sanningen, i förb. med adversativ konj. l. adversativt adverb: i verkligheten, i själva verket. (Ovännen) låtz wilia hielpa tigh, doch j sanningenne slåår han fötterna vndan tigh. LPetri Sir. 12: 18 (1561). Ehuruväll .. (godsen) hetes vara donerade, so äre dee dogh uti sanningen dyrt köfte. OxBr. 8: 184 (1647). Hufvud wärket af .. Rijksens handlingar .. hörer fuller egentel. till Archivum Regni .., icke deste mindre heeter det nu så lijka som skulle Archivum wara fördeelt, så at Antiqvitetz Archivum skall hafwa dhe gamble saker (dvs. äldre handlingar) och iag dhe senare i förwahr .., men i sielfva sanningen har det här tills intet så warit. SLeijonmarck (1693) hos Schück VittA 4: 91.
β') (i vitter stil) ss. satsadverbial, använt till försäkrande l. bedyrande av att vad som utsäges är riktigt: verkligen, sannerligen, förvisso o. d.; förr äv. i uttr. i all l. viss sanning, förvisso; i äldre ex. svårt att skilja från α'; jfr äv. β. SvTr. 4: 68 (1523). Thet är oss Christnom j sanningene en stoor blygd och mecta straff, at Christus forstraffar wora lätij (dvs. lättja) ath bidhia. OPetri 2: 138 (1528). I sanning, the kärlige, och lustige samtaal, äre the besynnerligaste maatkrydder. Schroderus Comenius 567 (1639). Doch är .. (den till kyrkoherde föreslagne) i vissa sanning, så och bepröfvadt, mechta skröpligh i sitt embetz tienst. OxBr. 12: 101 (1643). I all sanning .. är ock herr Hallenberg ett historiskt snille, som hos oss går en ny väg. CCGjörwell (1781) i 3SAH LXV. 2: 83. I sanning, huru sällan känner / Den äre-lystne sjelf sin bön! Bellman Gell. 18 (1793). Morerne äro i sanning ganska gode ryttare. Ödmann MPark 138 (1800). Med tillfredsställelse kunde denne man av ringa börd säga sig, att hans karriär i sanning varit lysande. Grimberg VärldH 8: 259 (1938). Benen viker sig under henne; hon håller bokstavligen på att saxa ihop. I sanning en sorglig syn. Hedberg DockDans. 33 (1955). — särsk. (numera knappast br.) inledande en jakande (utrops)sats med rak ordföljd, ss. uttryck för emfatisk negering. I sanning vi rätt kunna afgöra, hvilkendera sidan är störst, den ömkliga eller löjliga, hos våra moderna menniskovänner. Blanche Band. 175 (1848).
b) i uttr. för sanning (förr äv. hopskrivet till försanning); jfr g.
α) [jfr 1, 2 b] (†) i uttr. säga l. berätta ngt för sanning, sanningsenligt säga l. berätta ngt, säga l. berätta ngt ss. ngt visst l. säkert o. d.; i vissa fall utan bestämd avgränsning från δ. Lycken lop bådhe aff och till, / För sanning Jagh thet sigie will, / At hon sigh fast omwende. Hund E14 46 (1605); jfr δ. Dogh är thett migh för sanningh aff åttskillighe berättet, att (osv.). OxBr. 5: 40 (1613). Det will iag försanning säÿa / tu brår på tin faders art. Visb. 1: 348 (c. 1657); jfr δ. Vi göingar säga för sanning, att om någon skjuter på en liggsjuk fogel, så förlorar bössan dervid sin förmåga att sedan döda något vildt. Wigström Folkd. 2: 172 (1881).
β) [jfr 1, 2 f γ] (†) i uttr. veta ngt för sanning, veta ngt vara sant l. säkert l. visst o. d. Medhan man för Sanning weet, at thenne Theophilus hafwer warit en Arian. Schroderus Os. 1: 425 (1635).
γ) [jfr 4] (†) i uttr. förutsäga ngt för sanning, riktigt l. med säkerhet förutsäga ngt. Nog skulle det vara roligt att kunna förutse hvad som skall hända under detta nu började år, och ändå roligare skulle vara att kunna för sanning förutsäga de stora händelser det bär uti sitt sköte. Hultin VSkr. 107 (1866).
δ) [jfr 1, 2, 6] (i vitter stil o. bygdemålsfärgat i vissa trakter) ss. satsadverbial, använt till försäkrande l. bedyrande av att vad som utsäges är sant l. riktigt: verkligen, förvisso, sannerligen, säkert; jfr α. För Sanning, en olärder Man / Itt Land ey wäl regera kan. Schroderus Waldt 6 (1616). För sanning tyckte sig hans män tjena en god höfding. Lönnberg FnordSag. 1: 23 (1870). Det var dåligt av henne att släppa ut barnen ensamma i en så klen båt. Det ser för sanning ut som ett styvmorsstreck. Lagerlöf Troll 2: 92 (1921).
c) i uttr. med sanning(en); jfr g.
α) [jfr 1, 9] i uttr. säga l. skriva ngt med sanning, förr äv. med sanningen, sanningsenligt säga resp. skriva ngt; utom tillf. numera bl. i uttr. kunna säga ngt med sanning, sanningsenligt kunna säga ngt. Tw haffuer all rätt sagt medh sanningen ath gudh är een. Mark. 12: 32 (NT 1526; Bib. 1917: du har i sanning rätt i vad du säger). Jag tror mig kunna med sanning säga, att jag kan låta hänföra mig af det stora, utan att störas af det dermed förbundna lilla och lumpna. Reuterdahl Mem. 69 (1857). ”Jag var med landet (dvs. Finland) och landet med mig väl till freds”, skriver (Per) Brahe själv med sanning. SvUppslB 4: 914 (1930). DN(A) 1962, nr 225, s. 8.
β) [jfr 1, 5, 9] (†) i sådana uttr. som utskriva l. beskriva ngt med sanning l. med ingen sanning o. d., skriva l. beskriva ngt på ett (fullt) sanningsenligt l. verklighetstroget resp. helt sanningslöst sätt; vittna ngt med (all) sanning, i vittnesmål (fullkomligt) sanningsenligt säga ngt; bevisa ngt med sanningen, bevisa ngt vara sant, säkert bevisa ngt. Kunde .. (Paulus Eliæ) thet (dvs. vad han påstår) och såå mesterliga beuisa medh sanningenne, som han thet beclädher medh lögnenne wore han en mecte hanss. OPetri 1: 154 (1527). Vår faderbroder hertig Carll haver .. med ingen sanning vttschrefued sådant om oss, som her förbemelt ähr. Sigismund (1597) i HT 1915, s. 101. Iagh vil medh all sanningh det vitna och betyga, att (osv.). OxBr. 12: 510 (1614). Om jag mine actioner och mitt lefwerne med sanning beskrijfwer. Gustaf II Adolf 70 (c. 1620). Carl X .. målar i sina bref denna sida .. (av M. G. De la Gardies karaktär) med gripande sanning. Carlson Hist. 2: 177 (1856).
γ) [jfr 1, 9] (†) i uttr. finna ngn med sanning, finna att ngn talar l. talat sanning. Schelmen haff(ve)r twå reesor funnitz medh lögn och hon medh sanning. UppsDP 17/3 1602.
δ) [jfr 1, 6] (†) ss. satsadverbial: verkligen, faktiskt l. dyl. Hvilken dödelig fick någonsin den förebråelse at vara med sanning för hög? Thorild (SVS) 3: 143 (1792).
d) [jfr 1, 9] i uttr. utan sanning, sanningslös(t); osannfärdig(t); särsk. (numera föga br.) i uttr. föregiva ngt utan all sanning, fullkomligt sanningslöst säga l. påstå ngt, säga ngt som saknar all grund. Hans påstående var helt utan sanning. Goropius Becanus .., then ther vthan all sanning föregifuer, thz Nederländska Språket, wara ibland Götha och alla andra Tungomål thet äldsta och yppersta. Tempeus Messenius 49 (1612).
e) [jfr 1, 9] (†) i uttr. förebringa ngt under sanning, framföra l. framlägga ngt på ett sådant sätt att man har skäl att tro att det är sant. Som mig blifwit under nog utmerckt Sanning förebrackt, at (några personer fiskat olovligt). HdlÅgerupArk. 24/9 1759.
f) [jfr 1, 2, 9 samt sådana uttr. som på allvar, på riktigt o. d.] (tillf.) i uttr. på riktig sanning säga ngt, fullkomligt sanningsenligt l. utan att ljuga säga ngt. Jag skall gömma .. (nycklarna) för dig också. .. Så kan du på riktig sanning säga till mamma, att du inte heller vet var de finns. Wägner Silv. 213 (1924).
g) [jfr 8 a, b, 9] (†) i uttr. vid l. på sin sanning (äv. i sådana förb. som vid sin ära, sanning och kristliga tro, på sin kristliga tro, ära, redlighet och sanning) l. vid sanning (äv. i förb. vid ära, tro och sanning) l. för Gudsens sanning, använt (dels ss. bestämning till ord med bet. ’säga' l. ’lova' l. ’förpliktiga sig' o. d., dels ss. ett satsadverbial) till bedyrande av att det som man säger resp. det som utsäges i satsen är sant resp. att man ämnar hålla ett löfte l. en överenskommelse o. d.; i resp. fall mer l. mindre klart liktydigt med: på tro o. heder, på sin ära; vid sin kristna tro; vid Gud. At så i sanning är, som förskrifuit ståår, widh wor ähre, sanninge och christelige troo, hafuer Roluff Mattsson och the dande swännä på Wiiborgh gifuit sik medh oss i en wenlig handell. SvTr. 4: 68 (1523). (Det har spritts ett rykte) ath her vppe j landit schal prediches .. en ny tro, gwdhj, jomfru marie och flere gudz helgon til vanhedringh, thet dogh för gudzens sanningh icke santh ær. G1R 4: 75 (1527). Att vi thesse .. artickler .. hålle vele, lofve vi på vår christelige tro, äre, redelighet och sanning, oss så sandt Gudh hielpe till lif och siäl. RA I. 2: 30 (1561). Szame dag förplictade siig jn för r(e)tta M. Jören bÿssegiutar(e) siig wilia bettale Bærtil gulsmedt på Oluff Trottesons barnes wegna 300 {marker} som han thom skÿllog ær jnnan 14 dag(er) wiid æhr(e), tro och sanningh. 2SthmTb. 3: 220 (1563). Dherföre lofve vi nu här medh och svärie upå Gudh alzmechtigh, hans helge ordh och evangelium, upå vår christelige tro och sanning, att (osv.). RA I. 2: 182 (1568). Thet kom aldrig i mit sin, / Att älska noghen wän, / thet sägher iagh på saningh min, / för vthan tig allen. Visb. 1: 226 (c. 1620). Han .. förplichtade sigh på sin Sanningh, alldrigh Skulle hörtt om någon Häredhz Allmenningh. GullbgDomb. 6/7 1653. jfr: Alt thz som löpper på tre mark eller mindre, som en then andra eger gälda, thz må en broder alt beuara med sinom sannind i embethet. Skråordn. 267 (1589).
Ssgr (i allm. till 2. Anm. För de till 2 hänförda ssgrna föreligger i religiöst spr. ofta äv. en motsv. bet. som är att hänföra till 8 b; denna bet. anföres nedan i allm. endast i de fall då säkert ex. på denna anv. föreligger): A (numera bl. tillf.): SANNING-LIK, se sanningslik.
-ORD, se D.
(4) -SIANDE, p. adj. (i vitter stil) som riktigt förutsäger vad som kommer att ske. Janzon Cat. 2: 11 (1891).
(1, 4) -SKÄMT. (†) i uttr. i sanningskämt, betecknande att man i skämtets form säger ngt som är sant l. som slår in. Lucidor (SVS) 249 (1672).
-STRIDIG, -SÄGANDE, -SÄGARE, -SÖKANDE, -SÖKARE, se D.
-TALANDE, p. adj. som talar sanning. Sanningtalande witnen. Wulf Köppen 2: 430 (1799).
-ÄLSKANDE, se D.
B (†): SANNINGE-LIK(HET), se sanningslik (med avledn.).
C (†): (2, 9) SANNINGES-FÖR, adj. sanningsenlig l. sannfärdig l. dyl. Sanninges och wethnesföre män, vtaff hwilke man aldrigh annett än thet ärligitt och gott är hördt eller förnummedh haffwer. HH XIII. 1: 123 (1564).
-ORD, se D.
D: SANNINGS-ANDA, äv. -ANDE. (numera bl. tillf.)
1) (i vitter stil) till 2, 9: anda som utmärkes av sanningskärlek. (Cavallin o.) Lysander 140 (1864).
2) (i religiöst spr.) till 8 b: anda präglad av religionens sanningar. Göransson UndersRel. II. 1: 175 (1905).
-APOSTEL. [jfr d. sandhedsapostel, nor. sannhetsapostel] (numera i sht vard. o. skämts.) sanningsförkunnare; person som går omkring o. säger folk sanningen, sanningssägare. Benedictsson Skåne 21 (1884). 2NF 12: 319 (1909).
(2, 8) -BARN. (†) om person som hyllar sanningen l. dyl.; jfr barn I 6 c; anträffat bl. i bildl. anv. Du Himla-foster, Sannings-barn, den Högstas rena Bild. Nordenflycht QT 1746—47, s. 87 (om dygden).
-BEGREPP.
1) (ngt vard.) till 1, 2: begrepp (se d. o. 5 a ε) om sanningen; särsk. i uttr. sakna alla sanningsbegrepp o. d., helt negligera sanningskravet, vara alltigenom lögnaktig. IllSvOrdb. (1955).
2) (i fackspr.) till 1, 2, 8 b: föreställning om l. uppfattning av sanningen, begreppet sanning. Vetenskapens sanningsbegrepp. Norström NMänn. 23 (1906). Det bibliska sanningsbegreppet. Göransson UndersRel. II. 2: 74 (1906).
-BEGÄR. till 2 o. (i religiöst spr.) 8 b: begär efter att få veta l. lära känna sanningen; äv. liktydigt med: sanningskrav. LBÄ 11—13: 106 (1798). Öfverallt stå partimeningar beväpnade mot hvarann. .. För en grundsats, för något som liknar ett oväldigt sanningsbegär har ingen af dem någon deltagande uppmärksamhet. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 240 (1834). Josephson Imperf. 13 (1920).
-BEHOV. till 2 o. (i religiöst spr.) 8 b: behov av att få veta l. lära känna sanningen. Wikner Pred. 516 (1881). Hallström Händ. 172 (1927).
(1, 2) -BEVIS. [jfr d. sandhedsbevis, nor. sannhetsbevis samt t. wahrheitsbeweis] bevis på att ngt är sant; äv. om faktum l. händelse l. (utgången av ett) prov l. sak o. d. som utgör ett bevis på att ngt är sant l. att ngn talat sanning; jfr -prov; äv. (jur.): sanningsbevisning. I afseende på Bevisnings-graden är Beviset .. antingen .. apodiktiskt .., d. ä. Sanningsbevis eller .. problematiskt .., d. ä. Sannolikhetsbevis. Afzelius Log. 102 (1847). Detta jernprof, efter sagoskrifvarens utsago det strängaste sanningsbevis, som varit spordt i Norrige. Strinnholm Hist. 3: 94 (1848). Beträffande annan ärekränkning än beskyllning för brott är .. sanningsbevis icke tillåtet. Rönblom Tryckfr. 71 (1940).
(1, 2) -BEVISNING. jur. bevis varmed ngt (t. ex. en beskyllning) bevisas l. varmed man avser att bevisa ngt vara sant. Minnesskr1734Lag 1: 330 (1934).
-BROTT. (†) om det förhållandet att ngn icke håller sig till sanningen, ljugande. CGLeopold (1795) i 2Saml. 12: 94.
(2, 8 b) -BRUNN. (i vitter stil o. religiöst spr.) jfr -källa. Dalin Vitt. I. 2: 49 (1743).
(1, 2, 6) -DAG. (†) = -dager. Lenngren (SVS) 2: 280 (c. 1800).
(1, 2, 6) -DAGER. (†) belysning som sanningen l. verkligheten ger åt ngt. Så fly, o grymma Sannings dager, / Som våra glada drömmar stör! Kellgren (SVS) 2: 91 (1781).
-DOM ~dωm2. (i vitter stil) dom varigm fastställes vad som i ett visst fall är sant. Larsson Världskris. 88 (1920).
-DOS. (i vitter stil) jfr dos, sbst.1 2. Söderberg Glas 230 (1905).
(2, 8 b, 9) -DRIFT. drift som driver ngn att hålla sig till l. säga l. söka sanningen. Lybecker 23 (c. 1715). En eller två i varje klass, som voro födda med sanningsdrift och forskarhåg. Swensson Willén 66 (1937).
(2, 9) -DROG. [jfr t. wahrheitsdroge, eng. truth drug] jfr -serum. Ahlgren Frackhat. 10 (1952).
-DYRKARE. Schück o. Warburg 3LittH 8: 506 (1949).
-ED, r. l. m. [efter nylat. juramentum veritatis] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) ed varigm ngn förband sig att tala sanning l. styrkte vad han visste vara sant. Stiernman Riksd. 540 (1602). Ehuru slipprigt deta Bevis (som erhölls gm lejda vittnen) i sig sjelft var, .. efter deras vittnesmål ej var Sannings-ed (Juramentum veritatis) utan allenast Samvets-ed [Juramentum credulitatis] ..; hölls (osv.). Botin Utk. 590 (1764). Sven Björndahl och Johannes Larsson .. fingo .. aflägga sanningseden. PT 1900, nr 105 A, s. 4.
-ELD. (†) om sanningen framställd ss. en eld. Dalin Arg. 1: 90 (1733, 1754). VFörsök 3: 52 (1755).
-ENLIG, se d. o.
(2, 8 b) -FACKLA. [jfr t. wahrheitsfackel] (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) jfr fackla 1 b ε samt -ljus. Gyllenborg Skald. 59 (1798). Beskow i 2SAH 39: 71 (1864).
-FANATIKER. (mera tillf.) fanatisk sanningsivrare. TSvLärov. 1954, s. 425.
-FANATISM. (mera tillf.) fanatisk sanningsiver. Levertin Diktare 139 (1898).
(2, 8 b) -FIENDE. [jfr d. sandhedsfjende samt t. wahrheitsfeind] (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) fiende till sanningen. Rydberg Myt. 1: 70 (1886).
-FIKEN. (†) som ivrigt önskar att få veta l. lära känna sanningen. Chydenius 259 (1766).
-FLAMMA, r. l. f. (i vitter stil, tillf.) jfr -ljus. Kjellberg 50Styck. 69 (1892).
-FORSKANDE, n. (i sht i vitter stil) = -forskning. Törneros (SVS) 4: 62 (1825).
-FORSKANDE, p. adj. (i sht i vitter stil) som forskar efter sanning(en). JGOxenstierna 1: 18 (1805).
-FORSKARE. [jfr d. sandhedsforsker samt t. wahrheitsforscher] (i sht i vitter stil) jfr -forskning. 1Saml. 7—9: 245 (1776). IdrBl. 1935, nr 127, s. 8.
-FORSKNING. (i sht i vitter stil) forskande efter sanning(en). LBÄ 21—22: 11 (1799). Vår öfvertygelse .. är .. frukten af en oväldig och fri sanningsforskning. Därs. 36—38: 4 (1800).
(1, 2) -FRÅGA, r. l. f. jfr -problem. Tingsten KonsId. 5 (1939).
-FRÖ, n. (i vitter stil) jfr frö, sbst.1 3. De politiska sanningsfrön .. (som Samuel Pufendorf) utsådde. BL 11: 382 (1845). Sanningsfrön I. Brottstycken ur skrifter af Jacob Böhme och Franz von Baader. (1927; boktitel).
-FULL, adj. [jfr d. sandhedsfuld samt t. wahrheitsvoll] Möller (1790). Sundén (1888). Cannelin (1939).
1) (numera föga br.) till 1, 2, om utsaga o. d.: (helt igenom) sanningsenlig, sannfärdig, sann; riktig. Min sanningsfulla talan. VDAkt. 1798, nr 207. Bremer Hertha 236 (1856).
2) (numera föga br.) till 5: verklighetstrogen, sann. En bedröfligt sanningsfull bild af det jordiska sinnet. Rogberg Pred. 2: 32 (1826). Bremer TecknHvard. 2: 115 (1831).
3) (†) till 6: verklig, faktisk. Effter omständigheternas wärkeliga sanningzfulla och förmodeligen ostridiga beskaffenhet. VDAkt. 1751, nr 302.
4) (numera föga br.) till 9, om person (l. personifikation): sanningsenlig, sannfärdig; äv.: som spår sant. Den sanningsfulla Rättwisan. Dalin Arg. 2: 408 (1734, 1754). Jag räds, att .. snart nalkas skall / .. Sanningsfull brott-siarinnan, / Straff-Erinnyn. Palmblad Aisch. 269 (1842).
5) (numera föga br.) till 1, 2, 4, 7, 9, ss. adv. -t: sanningsenligt, sannfärdigt, sant; ärligt, uppriktigt; i fråga om spådom o. d.: rätt, sant. Jag får .. äran för det wördade Allmänna sanningsfullt och utan blygd tillkännagifwa, det jag hafwer Egendom wida öfwer min Skulld. DA 1808, nr 59, s. 14. Jag dig sanningsfullt vill sia och intet fördölja. Johansson HomOd. 17: 154 (1845). Prärieblomman 1903, s. 231.
6) (†) i överförd anv. av 1 l. 4, om forskning: som utmärkes av riktiga resultat l. ärligt uppsåt att söka sanningen l. dyl. Geijer I. 6: 455 (1846).
Avledn. (till -full 1, 2, 4): sanningsfullhet, r. l. f. (numera föga br.) sanningsenlighet, sannfärdighet; sanning. Bremer Brev 2: 115 (1841). Frey 1845, s. 89.
(2, 3) -FUNKTION. [jfr t. wahrheitsfunktion, eng. truth-function] log. om de molekylära formler vilkas sanning l. falskhet ensamt beror på i dem ingående atomära omdömens sanning l. falskhet. Wright Kaila MänsklKunsk. 142 (1939).
-FYLLD, p. adj.
1) (tillf.) till 1, 2, om skriftalster: full av sanning(ar). SvD(A) 1919, nr 308, s. 5.
2) (†) till 1, 2, 8, om norm: sann o. riktig. JGOxenstierna 2: 166 (1796, 1806).
-FÖRKUNNARE. [jfr nor. sannhetsforkynner] (i sht i vitter stil) person som förkunnar l. säger sanningen; sanningssägare. ”Onkel”, säger den lilla omedgörliga sanningsförkunnaren .. ”de här aktierna äro ej värda en skilling.” Lagerlöf Länk. 291 (1894). En djupt övertygad sanningsförkunnare var det som (osv.). Törnqvist Stjärnlj. 56 (1915).
-FÖRKUNNELSE. [jfr nor. sannhetsforkynnelse] (i sht i vitter stil) förkunnande l. omtalande av sanningen. En något tvivelaktig sanningsförkunnelse. Östergren (1937).
(2, 9) -FÖRPLIKTELSE. (numera bl. tillf.) sanningsplikt. Östergren (cit. fr. c. 1885).
-FÖRSÄGANDE. (†) avgivande av osant vittnesmål; jfr försäga, v.2 4. Noterades .. Anders Merthen och Jacob Wolle huardera till 3 {marker} för sannings förseijandhe. BtÅboH I. 6: 97 (1633).
(1, 2) -FÖRSÄKRAN. jur. (av part, vittne l. sakkunnig i rättegångsmål) inför domstol på heder o. samvete avgiven försäkran, att man kommer att säga sanningen o. icke förtiga något som är av betydelse för bedömning av det mål som handlägges (i vissa fall ersättande edgång). I tvistemål må .. förhör under sanningsförsäkran äga rum. SFS 1942, s. 1788.
(1, 2) -FÖRSÄKRING. (mera tillf.) jur. = -försäkran. GHT 1948, nr 251, s. 4.
-GIGA, r. l. f. (†) i det bildl. uttr. spela sanningsgigan, säga sanningen, tala sanning. Lucidor (SVS) 126 (1669).
(5) -GLAS. (†) i det bildl. uttr. hålla sanningsglaset för ngn, låta ngn se sig sådan han verkligen är; jfr -spegel o. glas 4 a β. I Öfverkloke i vår verld! / Hur liten tack den nit är värd, / At sanningsglaset för oss hålla. Lenngren (SVS) 2: 220 (1798).
-GLÖD. (i vitter stil, mera tillf.) glödande sanningsiver l. dyl. Sjöberg Kris. 126 (1926).
-GNISTA, r. l. f. (i vitter stil) en gnista (se gnista, sbst. 4) av sanning. Lundgård Prom. 1: 21 (1893).
(1, 9) -GRAD, r. l. m. grad av sanning l. sanningsenlighet. Nyblæus Forskn. I. 1: 234 (1873, 1879).
-GRUND, r. l. m. till 2, 6 o. (i religiöst spr.) 8 b: grund av sanning l. verklighet; verklighetsgrund; sann grundsats l. grundprincip. Lybecker 40 (c. 1715). Den sanna Religion, / Från hwilken Sannings grund de andre dygder strömma. Nordenflycht QT 1746—47, s. 26. Sanningsgrunder, som oss visshet skänka. Söderberg Dikt. 88 (1901).
-GRYTA. (†) i ordspråket: Man späder offta lögn i sanningz grytan (dvs. blandar ofta upp sanning med lögn). Grubb 375 (1665).
-HALT, r.
1) till 1, 2: (grad l. mått av) sanning l. sanningsenlighet. För att pröfva dessa uppgifters sanningshalt, torde den enklaste utvägen vara, att (osv.). SvT 1852, nr 179, s. 3. De anklagelser, som i .. breven av d. 5/9 och 12/9 1434 utslungades mot konungen, vilkas sanningshalt dock icke här skall göras till föremål för en detaljundersökning. KyrkohÅ 1932, s. 92. Att rätt avväga traditionskällornas sanningshalt vållar .. varjehanda svårigheter. HT 1951, s. 15.
2) (numera bl. tillf.) till 4: (grad l. mått av) riktighet. En gissning vars sanningshalt är svår att kontrollera. Adlerz MyrLiv 205 (1913).
(2, 8 b) -HAT. (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) hat mot sanningen. Melin JesuL 3: 127 (1849).
(2, 8 b) -HATANDE, p. adj. (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) som hatar sanningen. DN(A) 1924, nr 19313, s. 1.
-HJÄLTE. [jfr t. wahrheitsheld] (numera bl. tillf.)
1) till 2: person som hjältemodigt vågar säga sanningen. Efter som vår uppgift är att plåga hvarandra med sanningen — vi voro ju så kallade sanningshjeltar i lifvet — så skall jag säga Dig en del af din hemlighet. Du var ju och är ännu en puckelrygg. Strindberg HögreR 106 (1899).
2) (i vitter stil o. religiöst spr.) till 2, 8 b: person som hjältemodigt strider för sanningen. Sanningshjeltens (dvs. G. II. A:s) blod göts på främmande jord. Wingård i 2SAH 21: 84 (1841).
(2, 8 b) -HUNGER. (i vitter stil o. religiöst spr.) hunger (se d. o. 2) efter sanning(en). Rydberg Magi 73 (1865).
(2, 9) -HÅG. (i vitter stil) håg som utmärkes av benägenhet att hålla sig till l. säga sanningen l. att vilja forska efter sanningen. NF 19: 787 (1895).
-IDEAL. till 2 o. (i religiöst spr.) 8 b, om sanning l. sanningsenlighet ss. (livs)ideal. Göransson UndersRel. 1: 180 (1904). Att han glömt sin ungdoms stränga sanningsideal. Strömberg ModFrLitt. 163 (1928).
-INNEHÅLL~102, äv. ~200. [jfr d. sandhedsindhold] innehåll (se d. o. 3) av sanning (i visst mått). Atterbom C12 16 (1845). Trosmedvetandets sanningsinnehåll. 2NF 6: 619 (1906).
(2, 8 b) -INSTINKT~02, äv. ~20. (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) jfr -känsla, -sinne. Atterbom PhilH 449 (1835). PedT 1902, s. 50.
-IVER. [jfr d. sandhedsiver, nor. sannhetsiver samt t. wahrheitseifer] (i sht i vitter stil) egenskapen l. förhållandet att ivra för sanningen; iver att säga vad som är sant l. att forska efter sanningen; jfr -krav, -kärlek, -nit. Palmborg SvårhBarn 42 (1935).
-IVRARE. [jfr d. sandhedsivrer] (i sht i vitter stil) person som ivrar för l. är ivrig att säga l. lära känna sanningen. Lamm StrindbgDram. 1: 98 (1924).
-JAKT. (i vitter stil, tillf.) jakt efter sanningen. Söderberg Glas 245 (1905).
-KAMP, r. l. m. (i sht i vitter stil) kamp för sanningen. GHT 1895, nr 289 B, s. 2.
(2, 9) -KARL. (†) = -man. VDBötB 1629, s. 574. Sune är ingen sanningz karl, vthan en bedragare, liugare, landzlöpare, lössdrifware. ConsAcAboP 1: 257 (1647). Därs. 2: 377 (1662).
-KLÄDNAD. (†) bildl., ss. beteckning för sann framställning l. dyl.; jfr klädnad 5 o. -mantel. Man bör .. ej flicka en willfarelsens klut på en Sannings-klädnad. Nordenskjöld Oneir. 1: 104 (1783).
-KORN. [jfr d. sandhedskorn, nor. sannhetskorn] korn (se d. o. 1 c, 6 g) av sanning. Fornv. 1920, s. 168. Det är alldeles sant, att artikeln innehåller vissa sanningskorn. SvD(A) 1922, nr 259, s. 7.
(1, 2, 9) -KRAV. [jfr d. sandhedskrav, nor. sannhetskrav] krav med avs. på ngts sanningsenlighet l. ngns sannfärdighet; krav på att ngt (en utsaga o. d.) skall vara sant; krav som ngn ställer på sig själv l. på annan person att han skall vara sannfärdig l. sann l. ärlig o. d. Rydberg Varia 128 (1894). Äfven skalderna äro skyldiga att stånda till ansvar inför sanningskrafvet. HT 1915, s. 90. Om vetenskapen skall uppge sanningskravet, om den skall formulera sina satser efter måttstocken livsbefrämjande eller icke, vore den i och med detsamma dömd till undergång. Ahlberg FilosGrundprobl. 48 (1922). Att en kärande, som grundar sitt yrkande om betalning på uppdriktad försträckning, försyndar sig mot det på honom ställda sanningskravet, men att (osv.). Kallenberg CivPr. 1: 1121 (1926). Det saknas inom den romerska kyrkan, menar Söderblom, respekt för det personliga sanningskravet. KyrkohÅ 1958, s. 149.
(1, 2, 3) -KRITERIUM. [jfr d. sandhedskriterium samt t. wahrheitskriterium] kriterium på att ngt är sant. Rydberg Varia 67 (1890, 1894).
-KUNSKAP~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) kunskap l. kännedom om vad som är sant. Boëthius HistLäsn. 1: 172 (1895).
(2, 9) -KVINNA. (†) kvinna som talar sanning, sanningsälskande l. sannfärdig kvinna. ÅngermDomb. 18/7 1638, fol. 136.
(2, 8 b) -KÄLLA. [jfr d. sandhedskilde] (i vitter stil o. religiöst spr.) jfr källa 2 a, b, c. Bælter JesuH 5: 136 (1759). Det gifves för Schartau endast tvenne sanningskällor: Guds ord och den Helige Ande. Agardh BlSkr. 1: 10 (c. 1855).
-KÄMPE. (i sht i vitter stil) person som strider för sanningen. Thyrén Sedl. 30 (1915).
-KÄNSLA. [jfr d. sandhedsfølelse samt t. wahrheitsgefühl] (numera bl. tillf.) känsla som bjuder ngn att vara sann l. sannfärdig l. att ställa vissa krav på ngts sanning l. att söka sanningen; känsla för vad som är sant; känsla av att ngt är sant; jfr -instinkt, -sinne. Leopold 2: 342 (1795, 1815). Ädlare känslor, såsom den estetiska känslan .., sannings- och moralkänslan. Tuderus Kiesewetter Log. 8 (1806). Pestalozzi har väl icke sjelf byggt sin lära (om uppfostran) på några filosofiska grunder; den är snarare ett resultat af hans sanningskänsla och af empiriska aktgifvanden. Lyceum I. 2: 149 (1810). Särskildt då framställningen åsyftar undervisning eller att bibringa åhöraren en öfvertygelse, framträder sanningskänslan, känslan af att det begreppsenliga innehållet öfverensstämmer med sanningen. Svahn LbMuntlFöredr. 210 (1903).
-KÄR. [jfr d. sandhedskær]
1) (i sht i vitter stil) till 2, om person: sanningsälskande. Rydberg Sägn. 78 (1874). Bugge är enligt alla intyg en genomredlig, ädel och sanningskär personlighet. Dens. Brev 2: 327 (1881). Böök i 3SAH LIV. 2: 251 (1943).
2) (tillf.) till 5, om skildring o. d.: som ger l. avser att ge en verklighetstrogen l. sann bild av ngt, sann. Den skarpsynta och sanningskära teckningen av B. J:son Bergquist. HT 1943, s. 232.
-KÄRLEK. [jfr d. sandhedskærlighed samt t. wahrheitsliebe] egenskapen l. förhållandet att vara sanningsälskande. SvLittFT 1835, sp. 286. Wigforss Minn. 1: 80 (1950).
-KÄRNA, r. l. f. [jfr d. sandhedskerne, nor. sannhetskjerne] kärna (se kärna, sbst.1 3 a) av sanning. Kolmodin QvSp. 2: 364 (1750). ”Skvallerhistorien” har .. nog en viss sanningskärna. Schück i 3SAH LII. 2: 333 (1941).
-LETARE. (numera bl. i vitter stil, tillf.) sanningssökare, sanningsforskare. Rydberg Ath. 56 (1876). Martinson VägUt 201 (1936).
-LIDELSE. lidelsefull sanningskärlek. SvLittH 2: 49 (1918). Allt han skrivit vittnar om sanningslidelse, människokärlek och flärdlöshet. Alving SvLittH 1: 78 (1929).
-LIK, se d. o. —
-LIKNANDE, p. adj. (tillf.) som liknar l. förefaller att vara sanning. Östergren (1937).
(2, 8 b) -LJUS, n. [jfr d. sandhedslys] (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) om sanningen betraktad ss. ett ljus som belyser ngt med sitt sken; jfr ljus, sbst. 10, 11, samt -fackla, -flamma, -låga, -sol, -stråle. De, som rätrådighet ha haft til föreskrift, / Som sannings ljuset sökt, och fölgt des strålar klara. Nordenflycht QT 1745, s. 4. Forssell i 3SAH 10: 9 (1895).
(4) -LUND(EN). (om forngrekiska förh., enst.) om orakellund(en). Nordenflycht QT 1746—47, s. 169.
-LUST. (numera bl. tillf.) sanningskärlek, sanningshåg. Dalin Vitt. I. 1: 87 (1745). Ekelund VerSim. 1: 76 (1915).
-LÅGA, r. l. f. (i vitter stil, mera tillf.) jfr låga, sbst.1 2 a, o. -ljus. Levertin Salomo 14 (1905).
-LÄNGTAN. [jfr nor. sannhetslengsel] (i vitter stil, mera tillf.) längtan efter vad som är sant l. efter att vara sann. Heidenstam (1912) i 3SAH 25: 74. —
-LÄRA, r. l. f.
1) (mera tillf.) till 2, 8 a, i uttr. praktisera sanningsläran, (öva sig i att) tala sanning l. dyl. Lo-Johansson Stockh. 240 (1954).
2) (†) till 8 a: sann lära (särsk. religionslära). Wård åligger Öfwerheten, i anseende til theras egna Personer; at the, ju från barndommen, i then bekända sannings läran sig troligen låta vnderwisas. Sahlstedt Hoffart. 46 (1720). Nordenflycht QT 1748—50, s. 57.
-LÖS. [jfr fvn. sannendalauss]
1) till 1, 2, om utsaga o. d.: som är utan sanning, osann, lögnaktig, grundlös o. d. Läktorn 27 (1678). Illsinnade Menniskors sannings-lösa berättelser och falska rykten. PH 3: 2060 (1743). En ytterligt sanningslös och lumpen insinuation. UNT 1918, nr 6987, s. 3.
2) (numera bl. tillf.) till 5: som icke återger det verkliga förhållandet, oriktig, orealistisk o. d. Dina fördomar förleda dig til inbildningar, som äro både orättvisa och sanningslösa. Envallsson Peter 63 (1799).
3) (numera bl. tillf.) till 6, om grund: falsk, oriktig. De nya lärornas hufvudmän (socialisterna) synas mig .. bygga sina Utopier på en sanningslös grund. Bremer Brev 3: 104 (1848).
4) (numera knappast br.) till 7, om avsikt: som icke är den som föregives, oärlig, falsk. Dalin Arg. 1: 193 (1733, 1754).
5) om person.
a) till 2, 9: osannfärdig, icke sanningsenlig, lögnaktig. Rydberg KultFörel. 4: 69 (1887). Böök 4Sekl. 228 (1925, 1928).
b) (numera bl. tillf.) till 4, 9: icke sannspådd o. d. Sanningslösa orakler. Carlstedt Her. 1: 362 (1832).
6) till 1, 5 a, ss. adv. -t: osannfärdigt, osant, utan sanning, lögnaktigt. Salige ären I, när man för min skull försmädar och förföljer eder, och sanningslöst talar alt ondt om eder. Mat. 5: 11 (öv. 1774; äv. i Bib. 1917; NT 1526: lywgandes). JornLTh. 1810, s. 951.
Avledn. (till -lös 1, 2, 3, 5): sanningslöshet, r. l. f. osanning, lögnaktighet; grundlöshet; särsk. till sannings-lös 1. Rykten för hvilkas sanningslöshet de buro den största afsky. Crusenstolpe Mor. 2: 151 (1840).
(2, 9) -MAN ~man2. [fsv. sanningis man, sanninga man, sanninda man; jfr fvn. sannendamaðr] (numera bl. i vitter stil, tillf.) man som talar l. brukar tala sanning, sannfärdig l. sanningsälskande l. pålitlig man; motsatt: lögnare; förr sannol. äv. allmännare: rättsinnig l. hederlig l. sveklös l. ärlig man. Peter wiste, att Siffridh war en erligh saningzman. 3SthmTb. 1: 315 (1595). Efter han (dvs. Herodotos) eij får witsord som sanningsman, / Haar han medh sigh en hoop som laggärd fylla kan. Spegel ÖPar. 33 (1705). Lundius (som berättat om en djävulsvision) har visserligen icke gjort sig känd såsom någon större sanningsman, men historiens detaljer förefalla mig innebära tillräcklig borgen för dess sanning. KyrkohÅ 1930, s. 214.
-MANI. (numera bl. tillf.) mani att säga sanningen l. sanningar; maniskt sanningsbegär. Agrell Ensam 110 (1886). Hindbeck VindVänd. 92 (1935).
-MANTEL. (†) bildl., ss. beteckning för sann framställning; jfr mantel 1 c o. -klädnad. Man finner offta en sanningz mantel med lögn vnderfodrad. Grubb 375 (1665).
(2, 8) -MEDVETANDE~020. (i fackspr.) medvetande om vad som är sant o. riktigt. Samvetet är för Semler både kunskapsorgan och sanningsmedvetande. KyrkohÅ 1961, s. 283.
-MOD. [jfr t. wahrheitsmut] (numera bl. i vitter stil, tillf.) mod att bekänna l. säga sanningen o. d. Reuterdahl Mem. 29 (1856). Nyblæus RelUpps. 57 (1868, 1874).
-MOMENT. [jfr d. sandhedsmoment] till 2 o. (i religiöst spr.) 8 b: sant moment, moment av sanning; jfr -korn, -kärna. Ternstedt Hjärta 81 (1899). (Den fariseiska åskådningen) inneslöt .. ett ouppgifbart sanningsmoment: den genom hela Israels historia inpräglade öfvertygelsen om den rättfärdige Gudens oförsonliga motsats, mot allt hvad synd heter. 2NF 9: 485 (1908).
(2, 9) -MUN. (†) mun som talar l. brukar tala sanning. Westhius Vitt. 1 (1678).
(2, 6) -MÅL. (†) vad som är sant l. dyl.; särsk. i uttr. i sanningsmål, med avseende på vad som är sant rörande ngt; jfr mål, sbst.2 5, o. -mål (sp. M 1795). Som Tings Rättens här i häradet mädhelte sanfärdiga Attestatum i sanningsmåhl ödmiukeligst bijfogat witnar. VDAkt. 1694, nr 432. Den stora Werdsens Book en nyttig läxa geer, / När som Förfarenhet på Sanningsmålet pekar. CEldh hos Ehrenadler Tel. 341 (1723).
(1, 2) -MÅTT. mått av sanning. Atterbom PhilH 489 (1835).
-MÄNGD. (mera tillf.) mängd l. kvantitet av sanning. Söderberg Glas 237 (1905).
-MÄNNISKA. [fsv. sanninda människia] (numera bl. tillf.)
1) till 2, 9: sannfärdig l. sanningsälskande människa; jfr -man. VDAkt. 1782, nr 647.
2) (i religiöst spr.) till 8 b, 9 d: människa som är delaktig av l. bekänner sig till sanningen i religiös mening. Beskow Enhet 149 (1916).
(2, 8 b) -NIT, n. (i vitter stil o. religiöst spr.) nit för sanningen, sanningsiver o. d. Järta 1: 44 (1809). Det redliga sannings-nit som bör lifwa hwarje Förf. som will göra anspråk på sina Läsares aktning. AJourn. 1815, nr 199, s. 1. Thomander Pred. 1: 72 (1849).
-NORM. till 2 o. (i religiöst spr.) 8 b: norm för vad som är sant. Wikner Pred. 151 (1874).
-NÄRA, adv. o. adj. (i vitter stil, tillf.) (på ett sätt) som nära följer sanningen. Att föra ett sanningsnära tal. TurÅ 1961, s. 239.
-ORD. (sanning- 1901. sanninges- 1561. sannings- c. 1635 osv.) [jfr d. sandhedsord, nor. sannhetsord]
1) (numera bl. i vitter stil, mera tillf.; se dock slutet) till 1, 2, i sg. o. pl.: yttrande l. (muntlig l. skriftlig) utsaga som innehåller en sanning l. sanningen om ngt, sant ord (se ord, sbst.2 1) l. yttrande; förr äv. om ordspråk l. talesätt som innehåller en sanning. Svart G1 94 (1561). Ordspråk och Sanningzord .. pryda ett Taal skenbahrligen. Schroderus Comenius 753 (1639). (Jag har) af egen longlig förfarenhet, förnummit at thetta, som jag nu wil säija, är ett i alla motto säkert och ofelbart sanningsord. Swedberg Cat. d 2 a (1709). En ädel tänkares djupa och manande sanningsord. Schück o. Lundahl Lb. 1: 34 (1901). särsk. (ngt vard., fullt br.) om yttrande l. uttalande o. d. som användes för att säga ngn den obehagliga l. beska sanningen om ngn l. ngt l. för att låta ngn få veta vad han verkligen går för l. hur illa han i ett visst fall handlat o. d., ett sanningens ord (se ord, sbst.2 1 b). I de amerikanska boktryckarnes organ läses följande sanningsord: Otillräcklig materialtillgång är orsaken till de dryga kostnaderna för sätteriet. NordBoktrK 1912, s. 241. Han blev mästarsmed, och därmed den storkarl, som kunde säga sanningsord åt själva patron. Johansson UnderlMänn. 55 (1934).
2) (i religiöst spr.) till 8 b, i sg. o. pl.: yttrande l. (muntlig l. skriftlig) utsaga som innehåller en religiös sanning l. vad som i religiös mening är sant l. riktigt l. rätt; äv. om ett av Gud givet, fast l. pålitligt löfte. Lybecker 192 (c. 1715). Låtom osz med rent begär och längtansfullt hjerta hålla osz wid den Christna Kyrkans herrliga, himmelska sanningsord om Faderns kärlek i Christo Jesu! Rogberg Pred. 1: 362 (1830). Söndrande skall väl .. (Jesu) sanningord gå fram mellan människorna, .. men (osv.). Beskow Pred. 517 (1901). Jag (dvs. Gud) har svurit vid mig själv, från min mun har utgått ett sanningsord, ett ord som icke skall ryggas. Jes. 45: 23 (Bib. 1917). NPs. 1921, 635: 3.
-PATENT. (i vitter stil, mera tillf.) bildl.: ensamrätt att bestämma vad som skall anses vara sant l. icke, monopol på sanningen; jfr patent 3 b. Övertron på det naturvetenskapliga sanningspatentet. Liljedahl Norström 2: 55 (1918).
-PATOS. patos för sanningen. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 219 (1912).
(2, 8) -PELARE. (†) bildl., om Gud ss. den fasta grundvalen för sanningen. Gud, sjelfwa Sannings-Pelaren. Nordenskjöld Oneir. 1: 134 (1783).
-PIL. (†) om (obehaglig) sanning tänkt ss. en pil som träffar ngn. Nordenflycht QT 1748—50, s. 82.
-PILLER. (i vitter stil, mera tillf.) bildl., om obehagligt l. beskt yttrande o. d.; jfr piller 1 slutet. Göteborgs Handelstidnings aktade .. utgifvare .. serverar .. sina gamla stridskamrater följande beska sanningspiller (osv.). ÖgD 1892, nr 169, s. 2. Janson Gast. 142 (1902).
(2, 9) -PLIKT. [jfr d. sandhedspligt samt t. wahrheitspflicht] ngns plikt att (särsk. ss. vittne) hålla sig till sanningen l. tala sanning l. lämna sanna uppgifter o. d. 3NF 6: 285 (1926). Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans sanningsplikt. SFS 1942, s. 1786.
(1, 2) -PROBLEM. jfr problem 2. ANilsson (1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 36.
(1, 2) -PROV. prov som visar l. avser att visa vad som är sant l. icke (t. ex. i en anklagelse) l. huruvida ngn talat sanning l. icke; bevis på att ngt är sant. Chenon Heywood 2—3: 67 (1773). Flera hundra medlemmar av Bashongostammen i .. Kongo .. har .. dött .. sedan de druckit .. (ett visst elixir, som skulle avslöja, om de bedrivit trolldom l. icke). Sanningsprovet har varit enda chansen att klara sig från en anklagelse för häxeri. LD 1959, nr 300, s. 16.
(1, 2) -PROVARE, r. l. m. (numera bl. tillf.) ngt som utgör ett sanningsprov. Mjöberg Lb. 443 (1910).
(1, 2, 5) -PRÄGEL. [jfr d. sandhedspræg] prägel av sanning; verklighetsprägel. 2NF 12: 47 (1909). Hans skildringar bära alltigenom den sanningsprägel, som (osv.). NordT 1929, s. 332.
(1, 2, 5) -PRÄGLAD, p. adj. [jfr -prägel] som har sanningsprägel l. verklighetsprägel. SvD(A) 1919, nr 87, s. 8.
(2, 8 b) -PRÄST. (†) präst som förkunnar sanningen. Thorild (SVS) 1: 230 (1805).
(1, 2) -PRÖVNING. prövning av ngts (särsk. ett vittnesmåls) sanningshalt. Kallenberg CivPr. 1: 758 (1922).
(1, 2, 8) -REGEL. (†) ss. regel l. maxim formulerad l. använd sats som erfarenhetsmässigt visat sig vara sann l. som är i enlighet med vad som anses vara sant l. rätt o. riktigt. Ehrenadler Tel. Föret. 1 b (1723). Nej! sök uti dig sjelfwer ro, / Det är en ewig sannings regel. Nordenflycht QT 1744, s. 55.
(2, 8 b) -RIK. (†) rik på sanningar; (i hög grad) sann; riktig. MoB 2: 48 (1792). Jesu sanningsrika wittnesbörd om sig sjelf. Rogberg Pred. 1: 331 (1827). Vi hafva uti Rosborgs lilla afhandling en ganska sannings- och innehålls-rik framställning af denna smides-method. Tamm Smid. 28 (1830).
(2, 8 b) -RIKE. (i vitter stil o. religiöst spr.) rike (se d. o. 5 d γ) där sanning(en) råder l. som kännetecknas av sanning; jfr -värld. Bælter GudS 31 (1751). Guds rike är ett sanningsrike. Wikner Pred. 117 (1874). (Klockan) minner dem hvar qvällstund .. / om fjerran sanningsriken och oupptäckta skönhetsland. Rydberg Dikt. 1: 120 (1882). Wirsén Vint. 187 (1890).
-RÖN.
1) (numera föga br.) erfaren sanning, rön som utvisar hur det förhåller sig med ngt. Brenner Dikt. 2: 114 (1717). En Academie, som gillar Sannings-rön, men ej uppehåller sig vid gissningar. VetAH 1763, s. 214. SvFolket 5: 96 (1939).
2) (†) prov som avser att visa hur det förhåller sig med ngt l. vad som är sant l. icke. Triewald Konst. 6 (1734).
-SALT, n. (†) om sanning framställd ss. ett salt. Dalin Arg. 1: 90 (1733, 1754).
(2, 8 b) -SATS. (†) sann sats. Nordenflycht Fruent. 27 (1761). Söderhjelm ItRenäss. 212 (1907).
(2, 9) -SERUM. [jfr eng. truth serum] kemiskt preparat som vid insprutning i ngns ådror påverkar dennes nervsystem på ett sådant sätt att han berättar om upplevelser som han i normalt tillstånd icke minns l. vill berätta om l. ger uttryck åt impulser o. känslor som han i normalt tillstånd håller under kontroll; jfr -drog. När .. (den misstänkte) hade behandlats med sanningsserum blev resultatet att han förnekade sin skuld. DN(B) 1950, nr 47, s. 5.
(2, 9) -SINNE. [jfr t. wahrheitssinn] sinne för sanningen (som gör ngn benägen att föredra sanning framför osanning l. ger ngn förmåga att skilja mellan sant o. osant); jfr -instinkt, -känsla. Bremer NVerld. 1: 327 (1853). I retor-skolan lärde .. Hieronymus alla former för dåtida vältalighet; här betydde fraserna, sofistiken allt, sanningen intet. Systematiskt dödades hans sanningssinne. KyrkohÅ 1906, s. 281. PedT 1942, s. 29.
-SKYGG. [jfr nor. sannhetssky samt t. wahrheitsscheu] (mera tillf.) som icke tål att höra sanningen, som väjer undan för sanningen, rädd för sanningen; äv. oeg., om ngns drömmar o. d. Förment sanningsskygga drömmar om fri vilja och förnuft. Larsson Världskris. 38 (1920).
-SKÖLD. (†) om sanningen tänkt ss. en sköld som skyddar mot lögnaktigt förtal o. d. Nordenflycht QT 1744, s. 15.
-SLAV. (enst.) slav under sanningen. Lenngren (SVS) 2: 425 (c. 1802).
(2, 8 b) -SOL. (†) jfr -ljus. Then äwiga sannings-solen, Gud sielf. Rydelius Förn. 51 (1719, 1737). Nordenflycht QT 1745, s. 50.
(5) -SPEGEL. (i vitter stil, numera bl. tillf.) i sådana bildl. uttr. som hålla sanningsspegeln framför ngn, låta ngn se sig sådan han verkligen är; ta sanningsspegeln, undersöka hur det verkligen förhåller sig med ngt; jfr -glas. Jag willas i Armidska parker; / Men då jag Sannings-Speglen tar, / Jag idel torra ödemarker / I deras ställe finner qwar. 1Saml. 1—6: 215 (1773). Dessa fyra (kontorister som tillsammans med patronens son tjänstgjorde på dennes kontor) voro alla lefnadsglada ynglingar, i hvars intresse det låg att liera sig med sonen i huset, och naturligtvis upphörde nu alla att hålla sanningsspeglen framför honom. Wetterbergh Penning. 307 (1847).
-SPRÅK.
1) (†) till 1, 2: sentens l. sats som handlar om sanningen. Runius (SVS) 2: 105 (1712).
2) [jfr nor. sannhetssprog, (obarmhärtigt) sätt att uttrycka sig utan omsvep] (numera föga br.) till 2, 7, i uttr. tala sanningsspråket, tala sanning l. vara öppen o. ärlig l. dyl.; anträffat bl. i bildl. anv. De bruna ögon skapats att bedraga; / De blåa ögon tala sanningsspråket. Schiött SkildTonart. 24 (1879, 1891).
(2, 5) -STRIDIG. (sanning- 1814. sannings- 17331887) (†) som strider emot sanningen, som icke överensstämmer med det verkliga förhållandet, osann; oriktig; äv. oeg. l. bildl., i uttr. göra sanningsstridiga krokar, om skrift: säga något som är osant l. oriktigt o. som utgör listiga undanflykter o. d.; jfr krok 7. Dalin Vitt. 3: 4 (1733: göra sanningsstridiga krokar). Sanning stridiga satser. AGSilverstolpe Språkl. 74 (1814). Huru författarne af ”Minnena” kunnat föreställa sig att deras granna, sanningsstridiga teckning af Karl Johans personlighet .. skulle kunna få gälla .., vittnar om en enfald och förblindelse, som (osv.). Ahnfelt KröntRiv. 2: 103 (1887).
(2, 8 b) -STRIMMA, r. l. f. (i vitter stil, numera bl. tillf.) jfr -ljus. Nordenflycht UtvArb. 134 (1759).
(2, 8 b) -STRÅLE. (i vitter stil o. religiöst spr., numera bl. tillf.) jfr -ljus. Rydelius Förn. 171 (1722, 1737). Må Sanningsstrålen här en lycklig dager göra. Wallenberg (SVS) 2: 16 (1775).
-STRÄVAN. [jfr t. wahrheitsstreben] till 2 o. 9 samt (i religiöst spr.) 8 b: strävan efter sanning(en). Söderblom StundVäxl. 1: 67 (1903, 1909). (Augustinus') sanningssträfvan är ett med hans gudslängtan. KyrkohÅ 1916, LittÖ. s. 33.
-STRÄVANDE, n. till 2 o. 9 samt (i religiöst spr.) 8 b, = -strävan. Olsson Fröding 387 (1950).
-STRÄVANDE, p. adj. till 2 o. 9 samt (i religiöst spr.) 8 b: som strävar efter sanning(en). Levertin (1881) i 3SAH LIV. 2: 23. —
-STRÄVARE. till 2 o. 9 samt (i religiöst spr.) 8 b: person som strävar efter sanning(en). VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 367. —
-SÄGANDE, n. handlingen l. förhållandet att säga sanningen l. tala sanning; särsk. om det förhållandet att ngn säger obehagliga sanningar l. säger sanningen i tid o. otid o. utan hänsyn. Siwertz Sel. 2: 184 (1920). (Frödings frigjordhet) lämnade honom fältet öppet för ett av andra, bättre socialt anpassade, icke vågat revolutionärt sanningssägande. PedT 1959, s. 90.
-SÄGANDE, p. adj. (sanning- 1799. sannings- 1935 osv.) som säger sanningen l. talar sanning, sanningsenlig. Et sanningsägande witne. Wulf Köppen 2: 19 (1799).
-SÄGARE. (sanning- 19021942 (: sanningsägarmani). sannings- 1885 osv.) [jfr nor. sannhetssiger] person som säger sanningen l. talar sanning; särsk. om person som säger obehagliga sanningar l. som säger sanningen i tid o. otid o. utan hänsyn. En omutlig sanningssägare. (Han) fann .. i von Hartmann den brutalaste sanningssägare verlden sett. Strindberg Utop. 256 (1885). Sanningssökare och sanningssägare ha det aldrig så synnerligen lätt här på jorden. Hallström Skepn. 74 (1910). Siwertz Pagoden 52 (1954).
Ssg: sanningssägar-mani. (mera tillf.) jfr sannings-mani. Lamm i 3SAH LIII. 2: 311 (1942).
-SÄGERI10104. (i sht vard. o. i vitter stil) sanningssägande; särsk. om sanningssägande som avslöjar obehagliga fakta l. sker i tid o. otid o. utan hänsyn. Brutalt sanningssägeri. Höglund Branting 1: 54 (1928). Lamm i 3SAH LIII. 2: 376 (1942).
-SÄGERSKA. kvinnlig sanningssägare. Östergren (1937).
-SÖKAN. [jfr d. sandhedssøgen] (i vitter stil) = -sökande, sbst. Berg ModAmer. 16 (1925).
-SÖKANDE, n. sökande efter sanning(en). Hedenstierna FruW Förord 2 (1890). (Frödings) storhet ligger .. i hans djupa mänsklighet, hans omutliga sanningssökande. Olsson Fröding 152 (1950).
-SÖKANDE, p. adj. (sanning- 1811. sannings- 1886 osv.) som söker efter sanning(en); äv. substantiviskt, om sanningssökare. Den sanningsökande forskaren. Polyfem III. 40: 1 (1811). En sanningssökande. Östergren (1937).
-SÖKARE. (sanning- 1887. sannings- 1795 osv.) [jfr d. sandhedssøger samt t. wahrheitssucher] sanningssökande person. CAEhrensvärd Brev 2: 27 (1795). Sanningssökaren Sokrates. Marc-Wogau FilDiskuss. 7 (1955).
-SÖKERI10104 l. 30~102. (mera tillf.) sanningssökande. SDS 1932, nr 150, s. 12.
-SÖKERSKA. kvinnlig sanningssökare. Östergren (1937).
-SÖKNING. (mera tillf.) = -sökande, sbst. VetSocLdÅb. 1947, s. 217.
-TABELL. [jfr eng. truth-table] log. sanningsvärdestabell. Wright Kaila MänsklKunsk. 148 (1939).
(1, 2, 3) -TEORI. (i fackspr.) teori om sanningens natur o. om möjligheten av sann kunskap. 2NF 18: 300 (1912). Pragmatistisk sanningsteori. Aspelin TankVäg. 2: 280 (1958).
(2, 8 b) -TILLÄGNELSE~0200. (i sht filos. o. i religiöst spr.) handlingen att lära känna o. ansluta sig till sanningen. PedT 1892, s. 154. Filosofisk och religiös sanningstillägnelse. Göransson UndersRel. II. 2: 148 (1906).
(2, 8 b) -TOLK. [jfr d. sandhedstolk] (i vitter stil o. religiöst spr.) person som gör l. gjort sig till tolk för sanningen. Nordenskjöld Oneir. 1: 21 (1783). Brand 1907, nr 8, s. 11.
-TROGEN. [jfr d. sandhedstro, nor. sannhetstro samt t. wahrheitsgetreu] (numera bl. i vitter stil, mera tillf.)
1) till 2, 9: som utmärkes av trohet mot sanningen, sanningsenlig, sann. Rydberg FilosFörel. 4: 140 (1878). Radulf är en sanningstrogen berättare. Dens. KultFörel. 6: 503 (1888).
2) till 5: verklighetstrogen, riktig. (Velasquez') stora och sanningstrogna uppfattning af .. (Filip IV), hans raska och dock ytterst känsliga pensel (osv.). Steffen EnglVärldsm. 267 (1898).
-TROHET~20 l. ~02.
1) till 2, 9: trohet mot sanningen, sanningsenlighet, sanning. Wulff Petrarcab. 376 (1907).
2) till 5: verklighetstrohet, riktighet o. d. Hallström LevDikt 328 (1914). Med en sanningstrohet och en mänsklighet, som blott Eleonora Duse förmår att skänka. Wall Männ. 29 (1926).
(2, 8 b) -TRÄNGTAN. (i vitter stil o. religiöst spr.) stark längtan l. trängtan efter sanning(en). Rydberg Magi 63 (1865). Andens sanningsträngtan. Göransson UndersRel. 1: 50 (1904).
(2, 8 b) -TRÄNGTANDE, p. adj. (i vitter stil o. religiöst spr.) som har en stark längtan l. som trängtar efter sanning(en). Rydberg Brev 2: 245 (1877).
-TÖRST. [jfr d. sandhedstørst, nor. sannhetstørst] (i vitter stil) starkt sanningsbegär, törst efter sanning(en). SvT 1852, nr 157, s. 2. Den vetenskapliga sanningstörsten. Spångberg BanbrHövd. 219 (1939).
-TÖRSTANDE, p. adj. [jfr d. sandhedstørstende samt t. wahrheitsdurstend] (i vitter stil) som har ett starkt sanningsbegär, som törstar efter sanning(en). Rydberg KultFörel. 2: 156 (1885). En ande så sanningstörstande som Jesper Svedbergs. Hagström Herdam. 2: 162 (1898).
(2, 6) -UNDERLAG~102, äv. ~200. underlag för ngt, bestående i ngt sant l. verkligt l. ett faktum. Wägner Lagerlöf 1: 118 (1942).
(1, 2) -UPPFATTNING~020. uppfattning om sanning(en) o. dess natur. 2NF 18: 300 (1912).
(2, 3) -UTSAGA~020. filos. utsaga om en sats' sanning l. falskhet. Regnéll Sem. 89 (1958).
(8 b) -VERK. (†) verk som syftar till att upplysa om vad som i religiöst avseende är sant l. rätt o. riktigt. EP 1792, nr 68, s. 3.
-VIDRIG.
1) [jfr t. wahrheitswidrig] (numera knappast br.) till 2: stridande mot sanningen, osann, lögnaktig o. d. Nordström Samh. 2: 842 (1840). En alldeles sanningsvidrig beskyllning, ur luften tagen. SvT 1852, nr 153, s. l.
2) (†) till 6: felaktig, oriktig. Från denna sanningsvidriga förutsättning (näml. att Görtz o. Tessin varit förtrogna vänner, har Ehrenheim) velat härleda ursprungliga orsaken till en sednare brytning mellan Tessin och Horn. Crusenstolpe Tess. 4: 361 (1849).
3) (†) till 8: som strider emot vad som är föreskrivet l. allmänt uppfattat ss. rätt o. riktigt, oriktig. Sundberg Tal 89 (1893). Ett .. uppenbart rätts- och sanningsvidrigt förfarande. SvD 1899, nr 247 A, s. 1.
(2, 9) -VILJA, r. l. f. (mera tillf.) vilja att hålla sig till sanningen l. att vara sann. Steffen Krig 1: Förord VI (1914).
(1, 2, 3) -VILLKOR ~20 l. ~02. log. (nödvändig l. tillräcklig) förutsättning för att en sats skall vara sann. Regnéll Sem. 76 (1958).
-VISS. (i sht i vitter stil) om person l. budskap o. d.: som är viss om att ngt är sant resp. är präglad av sådan visshet. (Orden Du sover, Svea folk!osv. i Tegnérs Sveainnebära) varningens sanningsvissa och aldrig tystnande budskap till kommande dagar och ofödda släkten. Hjärne (1911) i 3SAH 25: 7.
Avledn.: sanningsvisshet, r. l. f. (i sht i vitter stil) Han sade det där med en sådan strålande sanningsvisshet, att han måhända hade rätt. GLindqvist hos Essén Prill. 221 (1920).
-VITTNE. [jfr d. sandhedsvidne, nor. sannhetsvidne, fvn. sannendavitni (i bet. 1 b)]
1) till 2.
a) person som i sitt vittnande om ngt (i rättegång o. d.) frambär ett sant vittnesmål l. lämnar sanna uppgifter, pålitligt l. trovärdigt vittne; äv. allmännare l. oeg.: person l. skrift l. källa o. d. som ger en sann l. vederhäftig framställning av ngt l. lämnar sanna l. vederhäftiga uppgifter om ngt; ofta ironiskt l. med negerande l. inskränkande bestämning (i sådana uttr. som icke l. knappast vara något sanningsvittne o. d.), för att beteckna att ngn l. ngt ss. sagesman resp. källa icke l. i ringa grad är att lita på l. trovärdig(t) l. vederhäftig(t); äv. dels: person som vittnar om sanningen, sanningsförkunnare o. d., dels (mera tillf.): person som (i tid o. otid o. utan hänsyn) säger folk sanningen, sanningssägare. Mot sig han i sitt bröst et sannings-wittne giömde, / En omotsäglig lag, som honom skyldig dömde. Kolmodin QvSp. 2: 235 (1750); jfr 2. Det fans sju sanningswitnen i Nancy också, de der på aflagd ed betygade att mannen hette så och så och war till äktenskap ledig. SundsvP 1886, nr 95, s. 3. Detta begär att i alla väder spela sanningsvittne, fara ikring med hvad man inbillar sig vara sanningen, är af ondo. Cederström NFund. 96 (1917). Kristian (II) är ju intet sanningsvittne, och hans meddelande bekräftas icke av någon annan källa. SvTidskr. 1921, s. 473. Mitt i den allmänna förljugenheten var Cicero något av ett oförfärat sanningsvittne. Montelin VLittH 2: 92 (1931). Greve Axel är visserligen knappast något sanningsvittne, men åtskilligt av vad han anför har trovärdighetens fulla prägel. Ahnlund AOxenstierna 147 (1940). Det ryktbara sanningsvittnet Völkischer Beobachter ger en lika utförlig som färgstark skildring av de italienska generalernas skurkstreck. GHT 1943, nr 245, s. 15.
b) (†) sant l. trovärdigt vittnesmål l. vittnesbörd. (Jag) finner .. nödigt .. at här anföra några trowärdiga sannings Witnen af wåra egna Landsmän, hwilke med deras ömkeliga klagan nogsamt bewisat, at Kyrkans fördärf i wårt Land .. war äfwen så stort, som på något annat ställe. Rydén Pontoppidan 9 (1766).
2) (i religiöst spr.) till 8 b: person som vittnar l. upplyser om (den religiösa) sanningen, trosvittne; äv. närmande sig bet.: martyr. Den rena Himla-Säd, som Sannings-witnen sådt, / War watnad af desz blod och had nu rötter fådt (dvs. kristendomen hade vunnit insteg i Sverige). Dalin Vitt. II. 5: 14 (1742). Har Jesu kärlek ej samma nödgande kraft, som fordom danat så stora Sanningswitnen, och förmått dem att upofra sjelfwa lifwet och alt det ädla, de någonsin haft? ÅbSvUndH 68—69: 312 (1787). Sanningsvittnet. (1875; titel på tidskrift). (Sv.) Sanningsvittne .. (fr.) martyr. Hammar (1936).
-VÄG.
1) (numera knappast br.) till 2, 8 b, 9, om sanningen l. en viss sanning ss. levnadsprincip, sanningens väg. Som Rättwisan är baar ok ey behöwer sminka / Så haer ey Jag behooff från Sanningswägn at swinka. Lucidor (SVS) 248 (1673). Hur' kärleksrik war tu (o Jesus), sorgfällig och benägen? / At lära tina barn then jämna Sannings wägen. Lybecker 45 (c. 1715). Nordenflycht (SVS) 2: 397 (c. 1758).
2) (i vitter stil, tillf.) till 2, 7, 9: väg l. sätt att vara sann l. ärlig o. d. (Det) finns .. bara en sanningsväg för fromma och ogudaktiga skrymtare, nämligen att demaskera sig inför Gud. Hartman NattLys. 137 (1951).
(2, 8 b) -VÄN, m.||ig. [jfr d. sandhedsven, nor. sannhetsvenn samt t. wahrheitsfreund] (i vitter stil o. religiöst spr., numera mindre br.) person som älskar sanningen, vän av sanningen. Brobergen 242 (1708). Sanningswän, som omildt dömmes, / Otack får och smälek tål! Ps. 1819, 12: 4. De påfwiske hade nu gerna welat lägga Luther å bålet och bränna honom, såsom de fordom brännt sanningswännen Huss. Afzelius Sag. 6: 69 (1851). WoH (1904).
(2, 5) -VÄNT, p. adj. (†) van vid sanningen, van att säga sanningen l. dyl.; anträffat bl. oeg., om hand (med tanke på skrivande). Nordenflycht Skaldek. 6 (1744).
-VÄRDE. [jfr t. wahrheitswert]
1) till 1, 2: en viss grad l. halt av sanning, betraktad ss. ett visst (kvantitativt) värde; ofta liktydigt med: sanningshalt, sanningsenlighet. Bolin Statsl. 1: 59 (1868). Vi se sålunda, att .. (Swedenborg) genomgående tillmäter traditionen samma sanningsvärde som Rudbeck. Lamm Swedenbg 20 (1915). Satser, vilkas sanningsvärde är tämligen ringa eller i varje fall högst omstritt. HT 1926, s. 73. För bedömande av sanningsvärdet hos Karlskrönikan är det givetvis av stor vikt att kunna uppspåra dess författare. 3Saml. 8: 107 (1927). Schück i 3SAH LII. 2: 453 (1941).
2) log. till 1, 2, 3, om egenskap hos en logisk sats l. ett sakförhållande l. omdöme, dels (i fråga om ”tvåvärdig” logik) att vara sann (sant) l. falsk(t), dels (i fråga om flervärdig logik, sannolikhetslogik) att ha någon sannolikhetsgrad, representerande ett sannolikhetsvärde som numeriskt kan uttryckas i ett tal mellan ett o. noll (varvid ett betecknar sanning o. noll falskhet). Wright Kaila MänsklKunsk. 174 (1939). Wedberg NLog. 1: 18 (1945). Marc-Wogau ModLog. 26 (1950).
Ssg (till -värde 2): sanningsvärde- l. sanningsvärdes-tabell. [jfr t. wahrheitswerttafel] log. tabell utvisande vilket sanningsvärde en sanningsfunktion har. Wright Kaila MänsklKunsk. 142 (1939).
(2, 8 b) -VÄRLD. (i vitter stil o. religiöst spr.) jfr -rike. Så uppkommer en Skönhetsverld för den ästhetiska åskådningen, liksom en Sanningsverld genom en annan procedur för den intellektuella. Phosph. 1811, s. 353. Sanningen är .. (för Pilatus) en owerklighet. .. Härmed förklarar han .. Jesus och hans sanningswerld sitt förakt. Rudin 2Evigh. 1: 185 (1880, 1887).
-ÄLSKANDE, p. adj. (sanning- 17991804. sannings- 1607 osv.) [jfr d. sandhedselskende, nor. sannhetselskende samt t. wahrheitsliebend] som älskar sanning(en) l. strävar efter att vara sanningsenlig; jfr -kär 1. Thet gifwer man alle förståndige och sanningzälskande Män at betänckie och döme om. Chesnecopherus Skäl P 4 a (1607). Man ville nu höra vad en skarpsinnig .. o. sanningsälskande person som W(ikner) hade för åsikt i det f. n. mest brännande trosspörsmålet. Olsson Fröding 398 (1950).
-ÄLSKARE. [jfr d. sandhedselsker]
1) (i vitter stil) till 2: sanningsälskande person, vän av sanning(en). Lehnberg Pred. 3: 299 (c. 1800). Östergren (1937).
2) (i religiöst spr.) till 8 b: som älskar l. strävar efter (den religiösa) sanningen. Allom Sanningz-älskarom och Gudeligom Menniskiom .. för en kosteligh Läkedom och stoor Hughswalelse i Christo Jesu. Muræus AndelRecept Titelbl. (1643).
-ÖM. (i vitter stil, numera föga br.) som samvetsgrant håller sig till sanningen l. strävar efter att vara sanningsenlig. NordT 1885, s. 619.
Spoiler title
Spoiler content