publicerad: 1965
SATE sa3te2, om person m.||ig., om djur l. sak äv. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. SATER (rimmande med ducater Palmfelt Molière 21 (1738), med kamrater CIHallman 14 (1783), med placater Bellman (BellmS) 10: 3 (1785)), sbst.1, m.
Ordformer
(sate c. 1600 osv. sater (i rimställning) 1738—1785)
1) (†) i sg. best. l. obest., = SATAN 2; jfr 4. Visb. 2: 194 (c. 1600). (Mäster Olof) Tänker mycket, är liten i maten; / Att slås med en sådan, det må sjelfver saten! Strindberg MOlof 4 (1878).
2) (numera bl. vard.) ond ande, demon, djävul (se d. o. 2); jfr 4 o. SATAN 3. At jord och helwete så sammanblandat blef (efter syndafallet) / Thet ingen, vtan han, som är en Sate, dref. Spegel TPar. 112 (1705); jfr 1. Sundén (1888). (Hon) viskade i hans öra, triumferande som en liten odygdig och gäckande sate: Komediant! Bergman JoH 278 (1926). — jfr SMÅ-SATE. — särsk. [jfr nor. akkordens ånd er Satan (Ibsen Brand, akt 5)] i uttr. kompromissens lille sate, om den ande som tänkes ss. befrämjare l. personifikation av kompromissande; jfr SATAN 3 slutet. Ge oss kompromissens lilla muntra sate och skicka hem Dovregubbarna. Lundegård StrindbgM 70 (1920).
3) (vard.) om person l. djur som i ett l. annat avseende (särsk. i fråga om ondska l. list) liknar satan (se d. o. 2) l. en djävul (se d. o. 2) l. som väcker vrede l. misshag l. medömkan l. förakt o. d. (se särsk. a); äv. med mer l. mindre förbleknad bet. (äv. utan direkt nedsättande innebörd): kanalje (se d. o. 2) l. skojare l. rackare (se d. o. 4, 6) l. gynnare (se d. o. 2) l. krabat l. individ o. d.; jfr 4 o. SATAN 4. När Mångelskorne träta, .. ropa (de) på hwar andra: Tyfwer, Sathe, Bofwe, Skiälm. Rudbeck Atl. 2: 267 (1689). Blås edra satar och hållen er raka, / Hvissla och tjut. Bellman (BellmS) 1: 18 (c. 1770, 1790). Braun Borup 18 (1860; om bortsprungna åsnor). Det finnes stunder då jag kan vara den värsta sate och stunder då jag kan tänka som en ängel. Strindberg TjqvS 4: 155 (1876). Wassing Dödgr. 384 (1958). — jfr TATTAR-SATE. — särsk.
a) om person (stundom äv. om djur) som väcker medömkan l. förakt o. d.: stackare, kräk o. d.; särsk. i sådana uttr. som arm l. fattig l. stackars sate; jfr SATAN 4 a. En fattig sate, en stackare, som smyger sig hem från sin tiggarefärd. Wetterbergh Sign. 4 (1843). Hedenstierna FruW Förord 2 (1890: arm). Stackars satar — vinden för dem (nämligen fåglarna) hit ut, de komma hit för att finna döden ombord. Lagergren Minn. 3: 317 (1924). Jag har varit .. (i cellen) ett dygn nu, fortsatte brännvinsbasen, och på den tiden har väl ett dussin satar knuffats in här. Fridegård Tack 37 (1936). jfr (skämts.): Då svarar jag djäfvulen: ”Det är du, som inte står ut i längden, din arme sate!” Lundström Jörgenb. 37 (1888); jfr 1.
b) (starkt vard.) i utvidgad anv., om sak som väcker vrede l. misshag o. d.; äv. i förb. med prep. till i sådana uttr. som sate till grind, fördömd l. förbannad l. ”eländig” grind; jfr 5 o. SATAN 4 b. Ett bref (kom) från Ministern i förrgårs att på beskedligt sätt ta emot tränne Ryska fregatter .. — i går kom en Sate. CAEhrensvärd Brev 1: 100 (1784). Det var en sate till grind att hänga på sned. Almqvist TreFr. 2: 120 (1842); jfr 5. ”Stackars gubbe, ena armen / Den är borta, hela barmen / Full med skärfvor af granaten!” / Munter sad': ”han sprack, den saten.” Runeberg 5: 69 (1857).
4) [eg. speciell anv. av 1—3] ss. förled i ssgr: som härrör från l. har samband med l. liknar satan l. en l. flera onda andar, satanisk l. fördömd l. förbannad l. ondskefull l. usel l. avskyvärd l. otäck o. d.; äv. (i sht i ssgr som beteckna barn) med mer l. mindre försvagad pejorativ innebörd: rackar- o. d.; äv. (i sht i ssgr som beteckna unga kvinnor) övergående i bet.: förtrollande l. bedårande o. d. (stundom närmande sig 5).
5) (starkt vard.) om ngn l. ngt som kännetecknas av utomordentlig l. uppseendeväckande prestationsförmåga l. ovanliga egenskaper o. d.: överdängare l. baddare l. rackare (att göra ngt), ”tusan” (att vara ngt) o. d.; äv. i sådana uttr. som springa l. skrika som en sate, springa osv. av alla krafter l. oerhört; särsk. i förb. med prep. till i sådana uttr. som sate till karl, ovanlig(t duktig l. stark o. d.) karl, tusan till karl o. d.; jfr SATAN 5. Det är en unger Sater, / At slösa Pengar bort. Palmfelt Molière 21 (1738). Det är en sate att vara stark. Weste FörslSAOB (c. 1815). Korna (mjölka) .. som ena satar, och en ost blir det, så (osv.). Almqvist AMay 54 (1838).
6) i eder l. bedyranden l. utrop l. frågor för att uttrycka bekräftelse l. indignation l. förvåning o. dyl. l. för att ge eftertryck åt påstående l. uppmaning (jfr 5); numera bl. (starkt vard., mindre br.) motsv. 2, i pl., i sådana uttr. som för hundra satar; jfr SATAN 6. Vulgus Sveticum dicit .. per horrendam jurandi formulam: Saten ta mig! Saten ta wid mig! Ullenius CentRerMem. 71 (1730). Är herrn en sån förbannad karl, som herrn ger sig ut för, så vittna för hundra satar. Nordström Landsortsb. 402 (1911).
Anm. I nedanstående språkprov användes ett ord SATE l. SATER [möjl. utgående från bet. (3 l.) 5 ovan; jfr dock äv. gr. σάϑη, manslem] med bet.: manslem. Vtaf dätta ordet Saa (dvs. så), äro många andra ord komna, såsom Saten (Virga Virilis). Rudbeck Atl. 1: 690 (1679). Därs. 694 (: Sater).
-BYTING. vanartigt l. okynnigt barn, rackarunge; i sht förr äv. om ung kvinna, = -unge 3 (särsk. ss. smeksamt tilltal); jfr byting 2, 3. LHammarsköld (1809) hos Hjärne DagDrabbn. 284. Men du vet kanske icke, din vackra satbyting, hvarför du får (presenter)? Ridderstad Samv. 1: 228 (1851; yttrat till ung kvinna). Ta hem de här te morsan, gå inte å ät opp'et på vägen, satbyting! Koch GudVV 1: 167 (1916). särsk. i utvidgad anv., om djur som visar fel l. oart. Holmström Sa' han 74 (1876; om katt). —
-FLICKA, f. om vanartig l. okynnig flicka (jfr -pojke); äv. om flicka som väcker vrede l. irritation o. d.: fördömd l. förbannad flicka o. d. Så länge den satflickan (dvs. den uppvaktade damens klarsynta kammarjungfru) är till, så kommer jag intet ur fläcken. Kexél 1: 121 (1788). —
-GUBBE. satanisk l. fördömd l. ondskefull l. avskyvärd l. otäck gubbe; ofta: knipslug l. illistig gubbe. Hedberg Odåga 61 (1867). Siwertz Sel. 2: 159 (1920). —
-HUND. särsk. ss. nedsättande personbenämning: fähund l. lymmel o. d. (jfr hund, sbst.1 2 b). ”Förbannade as! Sathundar! Djävlar!” skrek han och röck och slet i (de berusade karlarna). Didring Malm 1: 136 (1914). —
-HÅL, n.
1) avskyvärt l. uselt hus l. rum l. avskyvärd l. tråkig plats o. d.; jfr hål, sbst. 2 b. Det där sathålet Nordsjön. Sparre KaptKrus. 16 (1923). Det var fråga om ett sathål där ingen annan kunde eller ville bo. Fridegård LHårdVid. 245 (1951).
-KONST. sataniskt knep o. d.; i sht i pl.; jfr konst 7 o. satans-funder, -konst. Backman Reuter Lifv. 2: 29 (1870). —
-KVINNA. särsk. (†) ss. smeksamt tilltal till ung kvinna; jfr -byting, -unge 3. Carlén Köpm. 1: 60 (1860). —
-KÄRING. satanisk l. fördömd l. ondskefull l. avskyvärd käring (se d. o. 1); äv. i utvidgad anv., föraktfullt, om man (jfr käring 3). Envallsson AllaNögda 47 (1782). Satkäringar med och utan stubb. Förbundet 1906, nr 6—7, s. 5. —
-PACK. fördömt l. förbannat l. uselt pack (se pack, sbst.1 3). Wetterbergh Sign. 40 (1843). särsk. (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv. (motsv. pack, sbst.1 3 b α), om djur. Sparre Pikstav. 161 (1916; om vargar). —
-PUTS. (†) sataniskt l. illistigt l. avskyvärt brott; jfr puts, sbst.2 3. Almqvist Skälln. 53 (1838). —
-TROLL. sataniskt l. fördömt l. avskyvärt troll; äv. bildl., om person. Ridderstad Samv. 1: 223 (1851; om tredskande kvinna). —
-TYG.
1) om handlingar l. företeelser som härleda sig från l. stå i samband med djävulen l. djävlarna l. trollen l. onda makter: djävulstyg l. fanstyg l. djävulskap (se d. o. 3) l. trolltyg; äv. om avskyvärd l. elak l. fördömd plan l. handling l. idé l. om avskyvärt l. elakt påhitt o. d. (ofta koll., om sådana planer l. handlingar l. idéer l. påhitt o. d.); äv. i uttr. göra ngt på sattyg, göra ngt av ren elakhet l. för att förarga ngn l. roa sig på ngns bekostnad o. d. Weste (1807). Nu har han åter fått något sattyg i hufvudet .. (dvs.) några griller, någon orimlig inbillning. Dens. FörslSAOB (c. 1815). Om jag finge rå .. skulle jag låta några af de här lata herdarne (dvs. kolportörerna) gå bakom en tung skottkärra. .. Det skulle allt köra sattyget ur kroppen på dem det. Backman Dickens Pickw. 1: 430 (1871). Gör ni det på sattyg? Grebst Bröll. 191 (1913). Gamla kuskar ha förstås förr i världen påstått, att det ibland var sattyg med i spelet, då missöden (med ekipagen) inträffade. Cronquist Ekipage 161 (1952).
3) om ngt mer l. mindre konkret som väcker vrede l. irritation o. d. Det var ett sattyg att vara segt. Weste FörslSAOB (c. 1815). Växlar och annat sattyg. Typografminn. 17 (1952).
Ssg: sattygs-fukter. (numera föga br.) till -tyg 1: rörelser l. åtbörder utmärkande för trolltyg o. d.; jfr fukter 1. Fröding Guit. 27 (1891). —
-UNGE. (sat- 1782 osv. sate- 1840)
1) vanartigt l. okynnigt barn; rackarunge; äv. om (ung) människa som väcker vrede l. irritation o. d.: fördömd ”unge” l. pojke l. flicka l. människa o. d. Envallsson AllaNögda 45 (1782). Thulin Heinesen Gryn. 271 (1935).
2) om ungt djur (äv. allmännare: litet djur) som visar fel l. oart l. vållar besvär l. förargelse. Landsm. V. 5: 177 (1886; om loppa; i barnramsa).
3) om ung kvinna som har förmåga att tjusa l. bedåra; häxa (se d. o. 2 b). Weste FörslSAOB (c. 1815). Kjellgren Smar. 113 (1939). särsk. (numera bl. tillf.) bildl., om sak som har förmåga att tjusa l. bedåra. Hedberg Sardou 125 (1866; om stövlett). Anm. Det äldsta belägget för ordet föreligger möjl. hos Ihre DissJurForm. 6 (1746), där det uppges, att man vid svärjande i stället för satungen eufemistiskt säger sotingen. I detta språkpr. kan dock möjl. en i svenskt riksspr. eljest icke anträffad avledn. på -ung till sate tänkas föreligga [jfr sv. dial. sating o. anm. sp. 1203]. —
-YNGEL.
-ÄGG, n. (sate- 1840) särsk. (numera knappast br.) mer l. mindre bildl., ss. beteckning för dåligt ursprung. Af sate-ägg bli sate-ungar. Crusenstolpe Mor. 1: 258 (1840).
B: (†) SATE-UNGE, -ÄGG, se A.
Spoiler title
Spoiler content