publicerad: 1975
SKÄGGIG ʃäg3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKÄGGUG l. SKÄGGUT l. SKÄGGOT, adj.
Ordformer
(skegg- (skje-) 1538—1749. skägg- (skiä-, skjä-) c. 1540 osv. -ig 1738 osv. -iot(t) 1538—1747. -iåt 1602. -og 1737. -ot 1635—1787. -ug 1681. -ut(t) c. 1585—1698)
Etymologi
1) motsv. SKÄGG 1: som har skägg; särsk. (o. utom ss. senare led i ssgr numera företrädesvis) pregnantare, dels: som bär stort skägg l. har mycket skägg i ansiktet, dels (o. i sht) liktydigt med: orakad; stundom äv. liktydigt med: som bär skägg o. hunnit långt upp i åren. Skäggig karl. Skäggig haka. Han rakar sig ofta men ser ändå alltid skäggig ut. NordT 1920, s. 170 (cit. fr. c. 1540); jfr HAKA, sbst.1 1 a. (De tyska legoknektarna voro) mest alla dubbell sollenere, många och skäggutta män. Brahe Kr. 36 (c. 1585). Ludna och Skiägguta Folck. Rudbeck Atl. 3: 524 (1698). Hvem kan hinna känna igen alla sina gamla vänner? och — så skäggig ni nu ser ut, kanske ni den tiden (dvs. för sexton år sedan) ännu knapt hade några hårstrån på hakan. Stridsberg Friman 6 (1798). Det svaga morgonljus, som skalf / På svartnad vägg och rökigt hvalf, / I vapenskrud upplyste dock / En skäggig, ärrig krigarflock. Arnell Scott Sjöfr. 184 (1829). Det var en gammal gubbe. Smutsig, skäggig, med ett blekfett ansikte. Martinson OsynlÄlsk. 98 (1943). — jfr BRUN-, GRÅ-, HEL-, KORT-, KRANS-, LJUS-, LÅNG-, MÖRK-, O-, RÖD-, SVART-, VIT-SKÄGGIG m. fl. — särsk. bildl. Satt man stadigt då (dvs. när Kulneff överraskande anföll, när man kopplat av med mat o. dryck) till häst / Och gjorde allt med bästa flit, / Kom gubben rakad från vår fest, / Så skäggig han kom dit. Runeberg 2: 97 (1847); jfr SKÄGG 1 g β.
2) motsv. SKÄGG 3. Unga Getter äre bättre än the gambla, the kullotta warda mera afhåldna än the hörnota .., så warda och the skeggota mycket afhåldna. IErici Colerus 2: 151 (c. 1645). Pan beslöt et sändebud at skicka (till underjorden). / .. En ärbar skäggot bock han dertil wälgde ut. Browallius Holbg 114 (1744). Retzius Djurr. 117 (1772; om läppar hos vissa däggdjur). En skäggig dopping flög tätt framför hästens nos och gnäggade som för att härma honom. Forsslund Djur 18 (1900). — jfr BOCK-SKÄGGIG. — särsk. (†)
b) i uttr. skäggig säl, sälen Phoca barbata O. Fabr. (som har långa böjda morrhår), storsäl. Holmgren Däggdj. 218 (1865: Skäggiga Skälen).
3) i bildl. anv. av (1 o.) 2, motsv. SKÄGG 4; särsk. (i sht i vitter stil): som har ett skägg av (nedhängande) lav l. mossa, (skägglikt) bevuxen med (nedhängande) lav osv. (äv. i sådana uttr. som skäggig av lav l. mossa, som har ett skägg av lav osv.); äv.: (skägglikt) fransig (i kanten) o. d. En klippa öfver djupet hänger / Och nickar med en skäggig topp. Creutz Vitt. 52 (1755). (Skonaren behövde) komma på slip, för hon var skäggig i botten efter två års segling på Bangkok. Engström Bläck 65 (1914). (Mannen hade) trasiga ficklock och skäggiga ärmkanter på den grönblekta rocken. Cederschiöld UppNedvV 33 (1919). Det gamla kvarnhuset är skäggigt av årens grönmossa, men kvarnhjulet snurrar ännu. Moberg ManKv. 11 (1933). Skäggmusseronen .. har en rödbrunfjällig hatt, vilken i kanten är tydligt skäggig. Cortin SvampHb. 76 (1951). — jfr LAV-SKÄGGIG. — särsk.
a) motsv. SKÄGG 4 b. Jag satt en morgon och dåsade i en liten sommarkvalmig stad, då en mjölksurra med en stor, klumpig isgrå häst skramlade förbi. Han hade väldiga, skäggiga hovar och smällde dem bastant och betänksamt i gatstenarna. SvD(A) 1933, nr 211, s. 6. Ekelöf Utflykt. 20 (1947).
c) (numera bl. mera tillf., icke i botaniskt l. zoologiskt fackspr.) motsv. SKÄGG 4 c: som har (skägglika l. skägglikt sittande) borst l. fjun l. fjäll o. d. Marklin Illiger 73 (1818). Underlifvet (hos fjärilar av svärmarsläktet är) stort och starkt, hos några skäggigt. Dahlbom Insekt. 160 (1837). Skäggig (barbatus) kallas en växtdel, som är beklädd med täta, från en punkt eller linie utgående, långa hår. Lundström Warming 275 (1882). I ingen händelse bör korn skördas senare, än då det börjar blifva skäggigt, d. v. s. då axfjällen spärra ut sig. Juhlin-Dannfelt 219 (1886). Mellan det gröna är det gult af kabbelök och hvitt af vattenklöfverns skäggiga klasar. Rosenius Naturst. 10 (1897). Hammar (1936).
d) (†) om komet: som har svans. (Kometerna) skiljas uti hårige .. och skäggige. Melanderhjelm Astr. 2: 19 (1795).
Avledn.: SKÄGGIGHET, r. l. f. till 1—3: egenskapen l. förhållandet att vara skäggig; i sht förr särsk. till 3 c. Hos fullväxta individer (av glasbjörk) försvinner .. denna skäggighet (som är utmärkande för blad och bladskaft hos unga träd). BotN 1849, s. 63. Damens skäggighet var obestridlig. Östergren (1940). IllSvOrdb. (1955).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content