publicerad: 1975
SKÄLIG ʃä3lig2, förr äv. SKÄLELIG, adj. -are ((†) komp. -ere SvTr. 4: 187 (1539), Carl XII Bref 389 (1711); superl. -est OxBr. 12: 128 (1615), AOxenstierna 8: 139 (1633)). adv. = (†, Gadd Landtsk. 2: 86 (1775), Palmblad Nov. 4: 145 (1845, 1851)), -A (†, G1R 2: 151 (1525), Därs. 7: 87 (1530: skälige), Anckarsvärd Brev 48 (1794), Melin HelSkr. Jona 4: 9 (1858)), -EN (G1R 18: 332 (1547: skäleligen), HH XIII. 1: 99 (1563) osv.), -T (AOxenstierna 7: 715 (1632) osv.).
Ordformer
(skel- (skeel-, skiel-) 1521—1659. skell- (skie-) 1587—1590. skäl- (schiä-, schä-, sjä-, skiä-, skiää-, skjä-, -hl-) 1521 osv. skälel- 1547 (: skäleligen, adv.). skäll- 1694. -ich 1528. -ig 1521 osv. -ug 1526. — n. sg. o. adv. -igit 1525—1747. -igt 1568 osv. -it 1660)
Etymologi
[fsv. skiälliker, skäliker; jfr fd. skiælligh, d. skellig, nor. skjellig; avledn. av SKÄL, sbst.4 — Jfr OSKÄLELIGEN, SKÄLIGHET]
1) (†) utrustad med förnuft (se d. o. 1); förnuftig (se d. o. 1); jfr SKÄL, sbst.4 10. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 216. Den store Guden wet huru skiäliga kreatur af hiertans grund kunna falla i slika yrheter (dvs. sådana som följa med partilidelse). Dalin Arg. 2: 93 (1734, 1754). (Vi vilja veta) huru det verkeligen gått til, både i den skäliga och oskäliga naturen. Ehrenpreus PVetA 1748, s. 15. Lundgren MålAnt. 2: 180 (1872). — jfr O-SKÄLIG.
2) (numera föga br.) förståndig, förnuftig (se d. o. 2), klok; särsk.: som visar klok besinning l. moderation l. måttlighet l. hovsamhet, sansad, hovsam, modest o. d.; ofta svårt att skilja från 3; jfr äv. 4, 7, 8 o. SKÄL, sbst.4 11, 12. Then toll .. (rådet i Danzig) begærede war .. (Jöns Wargs) hwffuudh thet han mett skæll motte forswara then stwndh han kwndhe thet honum inghen skæligh man kan för witha. G1R 3: 213 (1526). Wår wilie (är) att tw far skälige med almogen icke förtwngandis them med nogen olagha betwngan. Därs. 7: 87 (1530). Alle the som leja theras hästar af Giästgifwaren, (skola) wara härmed warnade, at de skälige färdas med samme häster, och icke them uti någon måtto förderfwa, som en part giöra pläger. Schmedeman Just. 55 (1569). Skälige Föräldrar visa sina barn hvarjehanda kosor; men föreskrifva dem ingen. Tessin ÅmVetA 1753, s. 7. De yrkade alla, / att man förhjälpte den främmande (dvs. Odysseus) hem, ty han talade skäligt. Lagerlöf HomOd. 155 (1908). — jfr O-SKÄLIG. — särsk. (†) om gudstjänst: svarande mot förnuftets fordringar l. dyl.; jfr 3, 4. Så förmanar iach nw idher käre brödher .. athi vthgeffuen idhra lekoma till itt offer som är leffuande, helogt, gudhi behaghelighit, idhor skälugha gudzdyrkan. Rom. 12: 1 (NT 1526; Bib. 1541: skäligha Gudztienst; Luther: vernunfftiger, Erasmus: rationalem, gr.: λογικὴν). Wallin Rel. 4: 365 (1838).
3) (†) rättrådig, rättskaffens; rättvis; redlig, hederlig; rätt o. riktig o. d.; utan bestämd avgränsning från 2, 4, 7, 8. JönkTb. 113 (1526). Gode men wore aff rådhet tilskickade at the samma (räkenskap) ranszaka skulle om han war redelig ell(e)r ey, ept(er) th(et) noghre hade latit forlyda sich at han jcke skulle wara skelig. OPetri Tb. 289 (1529). Om han som forplichtelsen gör är en redelig och skälig man, thå håller han wel thet han loffuar, än thå at han inghen eedh eller breff giorde ther vppå. Dens. Kr. 111 (c. 1540). Om någen .. köpenskapen .. bruke wille, skall han sich flytie jn vdi wåre köpstäder, handlendis och wandlendis ther tilbörligen effther som lagen vtwise, oc skälige köpmän pläge göre. G1R 18: 48 (1546). Wij .. Göre witterligitt att wij .. vnne och efftherlathe (invånarna i Västervik), att haffue och hålle årlighenn ther vdi .. wår köpstadht Wästerwijk twå laglige och frije marcknadher, ther skäleligen köpe och sälie hwar medt annen. Därs. 332 (1547). Derföre, medan dhe (dvs. allmogen) samme ordning (dvs. skjutsfärdsordningen) finne godh, schäligh och nyttig wara, ähre de (osv.). RA II. 2: 248 (1617); jfr 8. Magnus .. sade, sig skola så handla med sin broder, att alla skulle tycka, det wara skäligt. Fryxell Ber. 2: 59 (1826).
4) vartill skäl (se SKÄL, sbst.4 13, 14) finnes, som det kan anföras (rimliga) skäl för; grundad l. stödd på skäl, välgrundad, befogad, berättigad; motiverad; ofta svårt att skilja från 8, i ä. ex. äv. från 2, 3. LPetri DialMess. 132 b (1542). Effter .. Konungen och Princerne i Pålandh förmehne sigh hafua schälige prætensioner opå Sveriges Crona, .. schulle .. (kurfursten av Brandenburg) gierna sij, att (osv.). OxBr. 3: 459 (1633). Medh en coadjutore at förordna Biskoppen till adsistence, kan wara skiäligt medan som han altid ähr swagh och siukligh. BraheBrevväxl. II. 1: 5 (1639). Nu är skiälig misztanka mot then, som säger sig hittat hafwa; tå skal han (osv.). MB 48: 3 (Lag 1734). Skälige Klagomåhl. Hammar FartygOstIndComp. 73 (i handl. fr. 1766). Johnson GrKrilon 538 (1941). — jfr HÖGST-, O-SKÄLIG. — särsk.
a) om orsak, anledning, skäl: grundad, giltig o. d.; förr äv. om argument: välgrundad, god l. dyl. G1R 1: 28 (1521). Vthaf .. (Melanchthon blev) medh godh skäligh Argument bewijst .. at Herrans Natward war icke någor offer. Schroderus Dress. 225 (1610). Hwar så händer att Post-Directorn af een eller annan skählig orsak i person icke wore tillstädes eller för siukdom och opassligheet sin Tienst icke upwachta kunde, så moste han (osv.). CivInstr. 477 (1673). Då en företeelse i naturen på ett enklare sätt kan finna sin förklaring, saknas all skälig anledning att härleda den ur mera sammansatta orsaker. Svensén Jord. 98 (1884). SvHandordb. (1966).
b) i sht jur. i uttr. pröva l. finna ngt skäligt, förr äv. pröva ngt för skäligt, (efter prövning) finna att det finnes skäl till ngt l. att ngt är befogat l. motiverat. Samuelsson HALärovUpps. 159 (i handl. fr. 1664). LandtmFörordn. 163 (1748: för skäligt pröfwadt). H. D. .. fann skäligt att .. fastställa K. B:s .. meddelade beslut. 1NJA 1889, s. 4. Vidkommande den .. i fråga om kostnaderna å målet fullföljda talan får jag hemställa, att KM måtte pröva skäligt att .. befria makarna .. från dem ålagd ersättningsskyldighet. Därs. 1954, s. 94.
c) (numera oftast i formen skäligen) ss. adv.: med skäl l. fog l. rätta; välgrundat; befogat, berättigat; på goda grunder. Tå sadhe Gudh til Jona, Menar tu, at tu skäligha wredhgas om Kurbitzen (som Gud låtit vissna)? Jona 4: 9 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. 1858). Den som en gång med osanning beslås, återwinner aldrig den tillit en ärlig Mans ord eljest bör äga, och blifwa dess sagor altid skäligen misstänkta. Tessin Bref 2: 39 (1754). Man kunde ju icke skäligt lastas, då man med tacksamhet njöt Guds gåfva. Ödmann StrFörs. 1: 348 (1799). Kan skäligen befaras, att motparten (i en rättegång) begiver sig från riket .., må förbud meddelas honom att avresa från orten. SFS 1942, s. 1743.
5) (†) om föregivet hinder l. ärende l. värv o. d.: giltig, godtagbar, ”verklig” o. d. Huar idhra (dvs. danske riksmarsken Tyge Krabbes) tienare eller budh til oss komma .. och haffua skäligh werff med ath fara, wilie wij nest gudz hielp så skicka oss emoth them som ostraffligit skal wara. G1R 7: 349 (1531); möjl. till 3. Huilken som står å gulfue och oliudh giör, Bötte Sex öre, wthan han hafuer skellige ährande. Skråordn. 274 (1589). HSH 31: 205 (1667; om hinder).
6) (†) som är i enlighet med lagens bestämmelser l. fordringar o. d.; särsk. om vittnesmål, vittnande person, bevis, bevisning o. d.: laga, giltig, fullgod; ss. adv.: lagligen o. d. For thz them bleff skeliga beuist oppa, ath the hade weterliga gömth och nöth mz tiwffuomen .. dömdis the (osv.). JönkTb. 111 (1525). Om Willom medh skieligh beuiss kann beuissa, ath (osv.). TbLödöse 223 (1590). Hwem .. (med svordom) blifwer befunnen, eller med skälig witne kan öfwertygad warda, sitje natt och dag i kistan och böte 40 marker. Bergv. 1: 41 (1621). Schroderus Os. 2: 145 (1635). — särsk. i uttr. utlova ngt skäligen, i laga former l. högtidligen (med bindande verkan) utlova ngt. (Vi, dvs. konung Sigismund,) Betyge .. här med och vtloffwe skäligen, at wii vdi denne saak (dvs. i fråga om avvisande av Polens krav på de av Sv. innehavda delarna av Livland) icke annorlunde ähre eller skole bliffue tilsinnes. SvTr. V. 1: 49 (1588).
7) (numera bl. tillf.) om person: vilkens uppträdande l. handlande överensstämmer med vad som enligt en normal o. naturlig uppfattning är rätt o. riktigt; rimlig (i sina anspråk o. d.); i ä. ex. stundom svårt att skilja från 2, 3. Carl XII Bref 389 (1711). Såsom Hr Landzhöfdingen Ribbing varit så skiälig och låtit sig der med nöija, så äre vij begge med denne förlijkning tillfredz. 2RARP I. 2: 380 (1720). I höghet äro de (dvs. de fromma) skäliga: i ringhet äro de icke nedriga. Faggot ÅmVetA 1744, s. 9. Vara skälig i sina påståenden. Weste FörslSAOB (c. 1815).
8) med sakligt huvudord: som överensstämmer med en normal o. naturlig uppfattning om vad som är lämpligt l. riktigt l. rätt o. billigt, rimlig, billig; lämplig, passande; utom ss. adv. (se b) numera i sht om pris l. ersättning l. ekonomisk prestation l. vinst o. d.: till sin myckenhet l. storlek l. grad lämplig l. väl avvägd, måttlig, lagom o. d.; stundom svårt att skilja från 4, 9, i ä. ex. äv. från 2, 3; jfr SKÄL, sbst.4 21. Ett skäligt pris. Skälig ersättning, lön, vinst, hyra. Han begärde vad han ansåg vara skäligt för det utförda arbetet. G1R 2: 5 (1525). Ty at .. (Guds ord o. rättrogna förkunnare) hwarcken ogilla wijns .. skäliga bruk, eller gilla misbruket, Vthan (osv.). LPetri Dryck. D 8 b (1557); jfr 2. Gif them (dvs. tjänarna) theras torftige Spys / Och Skäligit arbete, så ästu wys. Aschaneus HwsRegl. 24 (1614). När en Kiöpman låter sigh nöya medh en skähligh winst, så haar han Nähring nogh, och behåller ett gott Samweth. Grubb 559 (1665). Til krigets utförande emot Konung Sigismund, så framt Han til skälige fredswilkor icke wille sig beqwäma, utlofwade Ständerne en knekteskrifning af 9000. Man. Werwing Hist. 2: 99 (c. 1690). Om Poeternas skälige frihet talar jag icke (då det gäller användandet av sammandragna verbformer m. m.). Tiällmann Gr. 207 (1696). Sedan .. (skjutsbonden) betingat sig hvad han ansåg skäligt och vi oskäligt, beqvämade han sig i grefvens tid att föra hästarne ombord på färjan. Ödman UngdM 1: 115 (1874, 1881). (Rättegångsfullmäktig) skall erhålla skäligt arvode. SvJuristT 1937, s. 20. — jfr O-SKÄLIG. — särsk.
a) (†) i uttr. i skäliga stycken, i de fall l. i den omfattning man rimligtvis kan begära l. dyl. Skadan .. (av främmande inflytande kunde vi) afbögia, om vi i skälige stycken skattade och värderade vårt äget fram för det som fremmande är. Salberg Gr. 7 (1696).
b) ss. adv.
α) (numera nästan bl. i formen skäligt) ss. bestämning till enskilt ord l. uttr. i satsen: rimligt l. rättvist l. rätt o. riktigt; numera i sht: (i enlighet med vad som är) rimligt l. lagom med avs. på myckenhet l. storlek l. grad, i väl avvägd l. lämplig l. måttlig l. rimlig myckenhet l. storlek l. grad. Få skäligt betalt för arbetet. At Rådzens budh warder holledt stadugt och fast thet the skäliga på biudha. G1R 6: 240 (1529). Consistorium fann Paulandrum befogat att aga sine disciplar skäligen och med ris, när de peccera. Samuelsson HALärovUpps. 149 (i handl. fr. 1668). Läropojkarna .. voro mer än skäligt strängt hållna. Ambrosiani SvSkråämb. 7 (1920). särsk.
α') (numera föga br.) ss. bestämning till ord med bet. ’sälja', ’beräkna', ’värdera' o. d.: till l. för l. ss. ett rimligt pris resp. värde. Hwadh Gudh honom beskerde, baar han på torget och sålde thet skäligha. PErici Musæus 3: B 4 b (1582). Ther archiepiscopo sardeles hus oprettas skulle, kunde the peng:r, för hvilka .. (det ss. tillfällig ärkebiskopsbostad erhållna) tryckare huset skäligen verderades, ther till aff migh erleggies. L. Paulinus Gothus (1638) i OxBr. 12: 74. PH 1: 491 (1723: skiäligen skall beräknas).
β') (†) ss. bestämning till adv. i superl., betecknande högsta grad som man rimligen kan fordra; jfr MÖJLIG II 1 b. Hafwer Man skeligen flitigast eftersökt det förre giorde Jnventarium. BoupptSthm 27/7 1659.
β) (numera nästan bl. i formen skäligen) ss. satsadverbial: i enlighet med vad som är rimligt l. billigt l. rättvist l. rätt o. riktigt; rimligtvis, rimligen; rätteligen. Sadan saack som skäliga bör slitas för landzlag eller landzrätten. G1R 2: 151 (1525); jfr 6. UpplDomb. 5: 201 (c. 1595). Vij kunne icke .. skäleligen honom sin begäran uthslå. RP 7: 276 (1638). Ingen .. Handtwärckare må taga mehra för sit arbete, än det kan skiäligen wärdt wara. SkråOrdn. 1720, s. E 3 b. Slutligen hade den gamla (gumman) .. en så stor börda, att hon skäligen ej ansåg sig kunna bära mera. Topelius Fält. 2: 178 (1856). IllSvOrdb. (1955).
9) med försvagad bet.
a) ss. adj.: tämligen god l. bra l. stor l. lång l. hög, hygglig (se d. o. 3), skaplig (se d. o. 3); icke alltför svår; numera bl. mera tillf., i sht med kvardröjande bibet. av 8. Balletterna voro skäliga. Tersmeden Mem. 2: 11 (1734). (Den tyska) öfversätningen (av den svenska boken) är skälig. SvMag. 1766, s. 511. I synnerhet förtärde man wid .. (lagman Birger Perssons begravning) en skälig myckenhet Mandlar och Risgryn. Lagerbring 1Hist. 2: 718 (1773). Lerjord af skälig godhet. SockenbeskrHäls. 14 (1790). I sidstl(idna) vecka hade vi (i Åbo) en förfärlig vinter; Thermometern föll under 32 grader ..: nu har den blifvit skälig. Porthan BrCalonius 45 (1793). Man examinerade Nahum uti grammatikan, och fann honom hafva gjort skäliga framsteg. CFDahlgren 4: 123 (1831). ”Ja, ni säjer då inte nej åtminstone,” fortfor han, då han hade väntat en skälig stund. Lagerlöf Troll 2: 39 (1921). — särsk. (†) om person: tämligen god l. bra, hygglig o. d. (Greve Piper) är så skiälig, at han gifwer mig nu åtskilliga expeditioner, som kasta några fyrkar af sig. Hermelin BrBarck 70 (1703). Gezelius BLSvMän 1: 194 (1778).
b) ss. adv.
α) (numera nästan bl. i formen skäligen) ss. bestämning till adj. l. adv.: tämligen, ganska, någorlunda; rätt så; acceptabelt; numera oftast ss. bestämning till ord med mer l. mindre negativ innebörd. Han stod sig skäligen slätt i den hårda konkurrensen. Resultatet av undersökningen var skäligen klent. Hemmets inredning var skäligen enkel. Man wet .. at denna Orden (dvs. Serafimerorden) är skäligen gammal. Lagerbring 1Hist. 2: 698 (1773). Herrarna blefvo skäligt våta. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 107. Pingstdagen, egnades .. åt ett par Djurgårdspromenader i det skäligen vackra vädret. Johansson Dagb. 2: 179 (1885). Ängen är skäligen klen / och åkern mager och äringen sen. Fröding Guit. 58 (1891). Om regeringen går eller sitter kvar, det är skäligen likgiltigt. GHT 1926, nr 119, s. 10. Överblicka vi vår historia, så te sig seklerna i sin mittpunkt skäligen händelselösa. Nyberg (1950) i 3SAH LXI. 1: 8. särsk. (†) ironiskt: icke allt för, (så) lagom (se LAGOM I 3); äv. i uttr. så skäligt, så lagom. Arbetet (kan) också vara roligt (sade en av arbetarna vid mässingsfabriken). — Åh ja, det är så skäligt roligt, yttrade en annan, .. att steka sig vid deglarne. Wetterbergh Penning. 539 (1847). ”Det är en bra söt flicka.” .. ”Åh skäligt söt, hon är ett långt magert skynke.” Dens. Selln. 58 (1853). SvTyHlex. (1872).
β) (numera föga br.) ss. bestämning till verb l. ss. satsadverbial: tämligen bra l. väl, hyggligt; någorlunda; acceptabelt; förr äv. i uttr. så skäligen, någorlunda o. d. (Kristian IV) talte skäligen Italienska, men Fransyskan förstod han endast. SvMerc. 1764, s. 684. Här på Torpet hafva vi, Gudi lof, så skäligen haft hälsan. CCGjörwell (1791) i MoB 2: 17. Han bärgar sig skäligen. Askenbom Stegmayer Pumpern. 29 (1821). Hur befinna sig tant och farbror? — Tack skall du ha, såvidt jag vet, må de skäligen. Söderhjelm Brytn. 229 (1901). Så länge Thildas far hade krafter att sticka sin näsa i gårdens vinklar och vrår .. gick arbetet ännu skäligen, men (osv.). Rönnberg Bredbolstad 72 (1907).
10) (†) om konjunktion o. adverb: som anger ett orsakssammanhang, kausal; jfr SKÄL, sbst.4 14. Tiällmann Gr. 227 (1696).
Ssg: (8) SKÄLIGT-VIS. i enlighet med vad som är skäligt, skäligen (se skälig 8 b β). VDAkt. 1790, nr 328. En sådan högförnuftig man / Bör skäligtvis man ock en bostad skänka. Dahlgren Calderon 50 (1858). IllSvOrdb. (1955).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content