SNÄRPA snær3pa2, sbst.2, best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. -snärpa (i ssgn skinnsnärpa, ondsint o. snål kvinna), nor. dial., nyisl. snerpa, skärpa; till SNÄRPA, v.1, l. sv. dial. snarp, skarp, hård, sträng (se SNARP, sbst.1)]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) rännkula; i sht om grovt hagel (i sht använt vid vargjakt; jfr VARG-HAGEL). Snärpa (dvs.) Mindre kula. Rännkula. Leijonflycht (1827). Ofta har det vid de många vargjagterna i dessa trakter händt att ”den fule” flytt genom skyttelinien, helsad af flere skott och pepprad med många snärpor i kroppen. Wetterhoff Skog 2: 134 (1887). Jag tog mina grövsta snärpor. Siktade ännu längre och ännu omsorgsfullare än nyss. En apa kan man ju omöjligt bomma på med hagel, när den sitter still. Wilhelm Dvärg. 247 (1922). Klinckowström Minn. 1: 263 (1933). — jfr VARG-SNÄRPA.
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): SNÄRP-LADDAD, p. adj. om gevär l. patron: laddad med (en snärpa l.) snärpor. Klinckowström Minn. 1: 263 (1933; om patroner). IllSvOrdb. (1955; om jaktgevär). —
