publicerad: 1991
Ordformer
(förr äv. stoïsk)
Etymologi
[jfr t. stoisch, eng. stoic, fr. stoique; (gm förmedling av lat. stoicus) av gr. στωϊκός, till στοά, pelargång, pelarhall (se STOA, sbst.). — Jfr STOICERA, STOICISM, STOIKER, STOISM]
1) i sht filos. i sht i fråga om förh. under antiken; om ngt sakligt: som hänför sig till l. tänkes ss. kännetecknande för l. stående i överensstämmelse med den grekiske filosofen Zenons från Kition o. hans efterföljares lära (se slutet); om person: som är anhängare av l. efterföljare till den stoiska skolan (se slutet) l. vars filosofiska grunduppfattning liknar l. erinrar om en sådans; förr äv. i pl., substantiverat, om (grupp av) sådana personer, stoiker (se d. o. 1). Stoiska dygder, stoiskt lugn. Cato war vtaf then Stoiske slächten. Schroderus Sleid. 58 (1610). Först förkaste wij the Stoiskes Lära .. som hafwa lärdt, at alt hwad som skeer, thet moste så endeligen skee. Dens. Os. III. 2: 214 (1635). Til höjden af det ljus dit tankan vågar syfta, / Längst öfver lyckans krets och menskliga begär, / Jag ser en Stoisk vis sit stolta sinne lyfta, / Och hvila i det lugn, som andars sällhet är. GFGyllenborg Vitt. 1: 143 (1795). Hade Seneca (som på kejsar Neros befallning tvangs taga sitt eget liv) i mångt och mycket levat som en epikuré, förstod han likväl att dö som en stoisk vis. Montelin VLittH 2: 93 (1931). Aspelin TankVäg. 1: 146 (1958). — särsk. i sådana uttr. som den stoiska filosofien l. skolan l. sekten, om stoicismen (se STOICISM 1). Den Joniska och Italienska (filosofiska sekten) kunna anses för Stammar, som grenade sig, den förra, genom Socratis Lärjungar, i den Cyrenaiska, .. Cyniska, Peripatetiska, och Stoiska, den senare (bl. a.) i den .. Epicureiska och Sceptiska. Eberhardt AllmH 1: 174 (1766). Den så kallade Stoiska philosophien, som satte vår lycksalighet i dygden, hvarmed förstods den högsta moraliska fullkomlighet. Regnér Begr. 2: 72 (1807). Den af Zeno stiftade Stoiska Sekten, hvars bekanta hufvudsats var själens härdande emot hvarje art af känslor. Norrman Eschenbg 1: 251 (1817). Henrikson AntikHist. 1: 213 (1958).
2) [eg. mer l. mindre förbleknad anv. av 1] om person: som undertrycker (uttryck för) sina känslor o. uppvisar likgiltighet inför vad som inger välbefinnande, glädje o. dyl. l. obehag, smärta, sorg o. dyl. o. tålmodigt o. utan klagan uthärdar svårigheter, umbäranden o. d.; om ngt sakligt: som finns hos l. kännetecknar stoisk person; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; i sht i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 1. Stoiskt lugn. Stoisk likgiltighet l. resignation. Den toliga undergifvenhet för Högsta Styrelsens behag, en sann Gudsfruktan allena och icke en förstäld stoïsk hårdhet förmår gifva. Höpken ÅmVetA 1745, s. 4; jfr 1. Jag sådan bagatelle med Stoiska ögon sir. CIHallman 402 (1779). (Hon) ansattes .. af ett häftigt sjukdomsanfall, hvars smärtor med åtföljande svaghet hon .. med stoisk styrka beherrskade. Crusenstolpe Tess. 2: 43 (1847). Jag, som mindre stoiskt lagd, förskräcktes. Molin LättsTungs. 87 (1913). Branting visade under sin sjukdomstid ett underbart tålamod och bar med stoisk resignation sitt öde. Höglund Branting 2: 426 (1929). Boskapen samlade sig i häckarnas lä och stod där stoiskt med regnvattnet drypande längs sidorna. Geijerstam Canning Pol. 156 (1936). (G. F. Gyllenborg var) innerst så vek, att han måste stå staty, draperad i stoisk mantel, för att tygla sitt känsliga hjärta. Swensson Willén 213 (1937). Han bar förlusten av sitt ben som en man. Stoiskt. Värdigt. Tappert. Hedberg Blomb. 15 (1953).
Spoiler title
Spoiler content