STURLA, v. -ade. vbalsbst. -AN.
Etymologi
[sv. dial. sturla, störla, stoja, bullra; jfr fvn. sturla, bringa i oreda (nor. dial. sturlast, störas, gå tillbaka (om krafter)), ä. d. styrle, vålla oreda (d. styrle, störle, storle, sturle, om hår l. borst l. fjädrar: resa sig upp, stå rakt upp); till den ordstam som äv. föreligger i fvn. styrr, larm (se STYRIOLD), o. STORM, sbst.1 — Jfr STULLRA]
(†) stoja l. bråka l. bullra l. larma. Här (i dryckeslaget) sätter an hwar opå sin man, här sturlas, och stormas. Stiernhielm Herc. 229 (1658, 1668). Du höör medh sturlan och ållan (dvs. larm), / Helffvete sparra vidt upp sin gaap och glödiga käftar. UHiärne Vitt. 83 (1664). Laxen strider emoot strijd Strömm och måste dock winnas, / Stören sturlar och fnyys til thes han af Fiskare finnes. Spegel GW 21 (1685).
