SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2000  
SVÄRTA svær3ta2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SVÄRT svær4t, sbst.2, m. l. r.; best. -en ; pl. -or.
Ordformer
(sverta 1623. svärt 1809—1888. svärta (-u-, -w-, -tt-) 1611 osv.)
Etymologi
[sv. dial. svärt, svärta; jfr d. sværte; avledn. av SVART, adj.; anledningen till benämningen är hannens svartglänsande dräkt]
1) om den till gruppen ejderartade dykänder hörande fågeln Melanitta fusca Lin. (i sht förr äv. kallad vanliga svärtan); äv. (i sht i zool.) i uttr. vitnackad(e) svärta(n), fågeln M. perspicillata Lin.; förr äv. om dels den närstående fågeln Melanitta nigra Lin., sjöorre, dels, i pl., om släktet Melanitta Boie (förr kallat Oidemia Fleming) till vilket ovan nämnda fåglar i ä. zoologisk systematik fördes; äv. koll.; jfr SVARTA, sbst.1 1, o. SVÄRT-AND. Gemene Siöfoglar äre allom nästan kunnoghe, såsom .. Suärttor, Allar, Dyker, Wiggiar .. Trwthen, Fiskmåsan, Thijran, Skarfuen, Åålkråkan. Forsius Phys. 163 (1611). Sjö-fogel skjutes här i myckenhet, såsom: Swärta .. Strand-ridare kallade. Hülphers Dal. 201 (1762). Hvitnackade Svärtan .. hvilken .. är svart med en hvit fläck på pannan och en hvit strimma långs halsryggen, tillhör egentligen Nordamerika. 1Brehm 2: 522 (1875). Rebau NatH 1: 489 (1879; om sjöorre). Strindberg Brev 2: 275 (1881: svärt, koll.). Hanen af vår vanliga svärta är en mycket vacker fågel. FoFl. 1921, s. 115. Cannelin (1921: vitnackad). (Sjöorren) tillhör släktet svärtor bland dykänderna. SvUppslB 24: 1038 (1935). Det är anmärkningsvärt att skärpiplärka, svärta, tobisgrissla och havstrut icke häcka på Ertholmene. FoFl. 1936, s. 168. Uppdelad på 4 geografiska raser, häckar svärtan praktiskt taget runt hela Nordkalotten. DjurVärld 8: 477 (1960). — jfr MYR-, SADEL-, SKORR-, SMÅ-, STOR-SVÄRTA.
2) om dykanden Aythya fuligula Lin., vigg (som är svart till färgen); ss. senare led i ssgn MYR-SVÄRTA.
Ssgr (till 1): A: SVÄRT-AND. (†) svärta. Tordmulen, grisslan, svärt-anden, skraken, graf-gåsen m. fl. arter .. aftaga deremot ständigt till följd af oloflig jagt. Bergman GotlSkildr. 311 (1882).
-BO. jfr bo, sbst.1 8. Rosenius SvFågl. 5: 19 (1936).
-HANE l. -HANNE. Källström Jagt 178 (1850).
-KARL. (svärt- 1914—1944. svärts- 1785) [sv. dial. svärtkarl] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svärthane. Denne knöl (vid näbben) är dock mycket mindre märkelig på Honan, som i vår Skärgård egentligen kallas Svärta, än på Hannen som af våra Skärkarlar får namn af Svärtskarl. VetAH 1785, s. 192.
-MODER. svärthona med ungar; jfr moder 1 h. Jag har sett flera gånger, huru svärtmodern, då truten kommer, kastar sig emot honom med öppen näbb, väsande samt försökande att nypa honom. FoFl. 1926, s. 171.
-PAR. jfr par, sbst.1 1 a β. Rosenius SvFågl. 5: 17 (1936).
-SKJUTNING. (numera bl. i vissa trakter) jfr skjuta, v.1 I 2 j. Man hörer ofta Skärkarlen med förnöjelse utmärka sådana ställen under yttrande: här är bra svärtskjutning. TJäg. 1832, s. 228.
-SLÄKTE(T). (svärt- 1891 osv. svärte- 1927) om släktet Melanitta Boie (i ä. zoologisk systematik kallat Oidemia Fleming). NF (1891). BonnierKL (1927).
-UNGE. svärtas unge. FoFl. 1922, s. 161. Svärtungarna utgör omtyckta byten för trutarna. DjurVärld 8: 478 (1960).
-VETTE. ss. lockfågel vid jakt på svärtor använd vette. Smeds Malaxb. 95 (1935).
-ÄGG. SAOL (1900).
B (numera bl. tillf.): SVÄRTE-SLÄKTE, se A.
C (†): SVÄRTS-KARL, se A.
Spoiler title
Spoiler content