SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2005  
TJUT ɟɯ4t, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. ti-)
Etymologi
[fsv. thiut; till TJUTA]
1) motsv. TJUTA 1, om djurs tjutande; i sht konkretare, om enskild akt av tjutande. Vlfwens tiut. Sigfridi L 3 a (1619). Den länge hört småfågel pipvackert kvittra, / vill gärna höra tjutet af uf. Fröding Gralst. 78 (1898). Hela natten strök .. (hunden) under ihärdigt tjut runt om gården. Lagerlöf Troll 2: 99 (1921). Med det sista tjutet förkunnar spillkråkan att den slagit ner i något av favoritträden. DN 15 ⁄ 11 1992, s. C16. — jfr GLÄDJE-, HYEN-, RÄV-, SJAKAL-, VARG-TJUT m. fl.
2) motsv. TJUTA 2, om människas tjutande; i sht konkretare, om enskild akt av tjutande; särsk. motsv. TJUTA 2 a, om (häftig o. högljudd) gråt. Sahlstedt (1773). Kolsvarta Lik-paulunen gungar floden fram, / Vid rök och dam / Och gastars tjut. Bellman (BellmS) 1: 262 (c. 1785, 1790). Eva gaf till ett tjut att väcka döda. Wägner Norrt. 8 (1908). (Barnens gråtande) blev .. uppvisning i böl och tjut. Gustaf-Janson Äng. 252 (1967). — jfr BARDA-, GALL-, GLÄDJE-, ILL-, INDIAN-, KLAGO-, KRIGS-, OKVÄDINS-, RYSS-, SEGER-, STRIDS-TJUT m. fl.
3) motsv. TJUTA 3, om starkt o. ihållande ljud; förr särsk.: dån l. buller l. brus l. larm. Nederst ur klippornas djup ett tjut tre gånger sig upphof. Adlerbeth Æn. 73 (1804). I midnattsstormens tjut och vrål / Han hörde andars tungomål. Arnell Scott Sjöfr. 82 (1829). På äfventyr / En björn har vandrat ut; / Hans tomma mage honom bryr / Med buller och med tjut. Sätherberg Blom. 1: 47 (1841). Det hemska tjutet af de .. tätt flygande projektilerna. KrigVAH 1885, s. 228. Hissverket hämtade .. med gnissel och tjut upp en tunna, lastad med stenstycken. Lagerlöf Holg. 2: 94 (1907). Hennes röst drunknade i tjutet från motorn. FemFinFörf. 36 (1974). — jfr SIREN-, STORM-TJUT.
Ssgr, se TJUTA ssgr.
Spoiler title
Spoiler content