TURE tɯ3re2, förr äv. TULE, m. ⁄ ⁄ ig., om djur äv. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tule 1712–1864. ture (th-) c. 1678 osv. turre 1850)
Etymologi
[jfr sv. dial. tule; jfr d. tule, besynnerlig karl, no. dial. tule, särling, dum pajas, yngling (som vaktar boskap); jfr äv. no. dial. tul, trofast o. arbetsam tjänare, dåre; av ovisst ursprung; formen ture sannol. ombildning i anslutning till mansnamnet TURE]
(numera bl. tillf.) komisk l. udda figur; filur; ofta i uttr. (en) lustig ture; äv. (o. i sht): gladlynt person; skämtare, skojare; muntergök. Columbus MålRoo 57(c. 1678). Jag känner några sådane Turar, som wäl äro Män af wett och förstånd; men för någon tok-rolig lustighet .. har altid den lyckan at wara löjlig för alla. Kling Spect. Q 4 b(1735). Ni är en galenpanna! Men en originell ture är ni. Blanche Dard. 19(1847). Hwad kanonier har denna turen aflat? / Han talar eld och rök och dunderknall. Hagberg Shaksp. 2: 265(1847). Igelkotten är en lustig ture och dessutom en beskedlig, men rädd stackare. SvFamJ 1867, s. 99. Av konstnärens arbete väntar man sig njutning och identifierar därför konstnären med njutningsmänniskan: han är en glad ture, en bohemien. Bergman Chef. 152(1924).
