VIMSA vim3sa2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE.
mer l. mindre planlöst l. oroligt röra sig l. fara omkring (jfr VIMLA, v.1 1); äv. dels: uppföra sig planlöst l. förvirrat, dels: tala förvirrat; förr äv. med saksubj.: röra sig av o. an, fladdra; jfr IRRA, v.2 3. Nu får du väl .. fästa fast schaletten, så att den icke hänger så der och vimsar som flaggen på en masttopp! Carlén Ensl. 1: 276 (1846). Ett magert, utschasat kvinnfolk vimsade av och an i imröken från ett stort kar. Dahllöf SagÄv. 1: 64 (1919). Små gråmesar vimsar runt i träden över våra huvuden. Geijerstam UngVi 130 (1941). Du sa ju att det var ett vitt huvud med svart troll på hatten, vimsade Frida. BonnierBarnbibl. 93: 28 (1946). Hon vimsade feberaktigt vidare. Trenter AldrNäck. 116 (1953). Han vimsar och tramsar och man undrar hur i hela friden han ska ta sig ur sina situationer med någon sorts värdighet i behåll. Expressen 26/12 1990, Bil. s. 4.
Särsk. förb.: VIMSA OMKRING10 04. jfr kring, prep. osv. II 5 b. ”Gådrullar” .. (som) vimsa omkring .. som skrämda höns, mitt i värsta trafiken. Idun 1930, s. 882. En blå fjäril som .. vimsar omkring i luften. Pohl o. Gieth Saknar 248 (1992).
