SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALLFARVÄG al3far~vä2g l. -far~ l. -fa1r~ (àllfarvä´g Almqvist), äfv. ALLFARSVÄG al3fa1rs~, r. l. m.; best. -en; pl. (mindre br.) -ar.
Ordformer
(al(l)fariväg Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 19, Lignell Dal 1: 366 (1851), Hedenstierna Fideik. 187 (1895). allfara- Möller (1790). allfare- Holmberg Bohusl. 2: 27 (1843), Dens. Nordb. 158 (1852). allfars- G. Göthe i Framtiden 1877, s. 93, Wennerberg 3: 30 (1883), Tigerschiöld N. dikter 117 (1891). allfarväg Almqvist (1842) osv.)
Etymologi
[sannol. upptaget ur sydsv. folkspråk; jfr gotl. allfarväg (Almqvist (1842), Rietz), skån. o. hall. allfaraväg, allfarsväj (Rietz), af d. alfarvej, ä. d. allfarvey (i en yngre variant till SkL), alfar(e)vei, adelfarwey. Första stafvelsen är identisk med ä. d. adel-, egentlig, förnämst (jfr ADAL-). Möjl. har ordet uppkommit gm ssg af detta adel- med d. farvej, farväg, landsväg; jfr fd. aþulvægh (SkL), athælwægh, ä. d. adelveg (Kalkar) samt bornholm. al vei (Bornh. ordb. (1873)); allfar väg o. motsv. d. uttr. (se ALLFAR, adj.) skulle då bero på en yngre omtydning; häremot tala dock åldern o. utbredningen af dessa uttr. samt den omständigheten, att ordet farvej synes jämförelsevis sent uppträda inom det danska språkområdet o. nu ej där vara folkligt. En annan möjlighet vore, att den d. motsvarigheten till allfarväg (jfr äfv. ä. d. alfarstrog) uppkommit af vej o. adj. alfar, adelfar (se ALLFAR, adj.), hvilket dock med hänsyn till bet. är svårt att förklara ss. en urspr. ssg af adel- o. far, äfv. om de af Karsten Primär nominalbildn. 1: 43 (1895) med adelfar sammanställda ä. d. adj. landfar, luftefar bilda en formell motsvarighet. — Uttalet med kort vokal i första stafvelsen beror säkerligen därpå, att det sv. (o. d.) ordet fattats ss. sammansatt med ALL (d. al). Formen allfari- kan visserl. hafva bildats i riksspråket i analogi med GÅRDFARI-(handel osv.), men trol. har den upptagits ur sydsv. folkspråk; jfr äfv. Kock Fsv. ljudl. 266; skån. o. hall. allfaraväg, allfarsväj kunna hafva bildats i analogi med de talrika ssgr, hvilkas första led ändas på -a (t. ex. FÖRÄLDRA-HEM, JORDA-GODS, skån. prästagår, ägga-skal) o. på -s (t. ex. INKÖRS-PORT, smål. utfarsöl)]
(hufvudsakligen i skriftspr. med vitter anstrykning) allmänt befaren l. för allmän trafik öppen väg, stråkväg; (allmän) landsväg; allmän farled. Möller (1790). Äldsta allfarivägen, eller så kallade landsvägen, här i orten är .. den emellan Venersborg och Åmål. Lignell Dal 1: 366 (1851). Guldringar .. uthängdes vid allfarevägar. Holmberg Nordb. 158 (1852). Vid allfarväg. Bååth (1884; boktitel). De dödes allfarväg i underjorden. Rydberg Gudas. 181 (1887). En sådan folkens allfarväg som Bosporen. Svensén Jorden 314 (1887). Jag drog från ort till ort / På allfarväg, på enslig stråt. Anderson Dikter 30 (1889). jfr: Hafvet är .. fruset så fast, att det nu är allfarväg. Lönnberg Blad fr. skär. 123 (1876). — i bild. Gå sin egen stig, ifrån alfari-vägen. Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 19. Rutinens breda allfarväg. K. Wåhlin i Ny sv. tidskr. 1890, s. 313.
Ssg: ALLFARVÄGS-UTTRYCK301~02 l. 300~20. alldagligt l. trivialt uttryck. E. Kleen i Nord. revy 1897, s. 52.
Spoiler title